Hej igen!
Nu tror jag bestämt att åttamånadersångesten har knackat på dörren (ev. med någon sjuka?) för de senaste dagarna har snutten hängt med MYCKET även dagtid och tummen har varit bästa kompisen i världen. Och hör och häpna: Mamma har fått krama och pussa honom så mycket hon velat!!

Tycker också han är mer reserverad (och ibland rent rädd) för främlingar än innan och ibland när han leker nöjt på golvet ger han upp ett GALLSKRIK typ panik, helt utan synbar anledning (fast kanske att jag råkat gå utom synhåll?).
Nu ikväll har han vaknat 3 ggr

redan vilket är galet ovanligt. Något skrik halvt i sömnen brukar det kunna vara innan han hittar snutten igen men det här är inte samma sak. Nu senast råkade jag dessutom gå in (trodde han hade spytt eller råkat vända sig) och det blev förstås inte bättre [-X . (Han spydde upp hela middagen igår så jag är lite extra hönsig. Tror dock det berodde på att han fick ngt i halsen). Lite snack utanför dörren lugnade honom dock. Hoppas natten blir lugn.
Om några veckor åker vi på långresa...dålig (fast frivillig) planering såklart men hoppas det värsta har gått över tills dess. OM det nu är den beryktade ångesten? Vad tror ni?
Är det t.ex. ok att utnyttja tillfället till lite extra närhet och kramar?

Så här gosig har han ju inte varit på flera månader, liksom...
Era bästa tips om hur vi hanterar detta tas tacksamt emot, vad det än är!
En helt annan typ av frågor:
Bör jag oroa mig för att han aldrig vänt sig från rygg till mage? För att han inte riktigt får till den korsvisa ålningen än (han kör ofta med båda armarna och ganska slöa fötter liksom, fast jag försöker hjälpa till ibland och så) ? För att vi inte har haft någon vändningscirkus (fast det är ju skönt!) ? För att han inte vill äta själv annat än någon enstaka tugga, eller geggar lite med händerna i maten?
Jag vet att man inte ska jämföra men jag känner också att jag inte har några BB-barn att jämföra med!

Fast när jag skriver det här så känner jag att jag inte är orolig. Han är helt klart inte motoriskt tidig men det var inte hans pappa heller. Och inte jag själv heller tror jag. Men bör jag jobba mer målmedvetet med honom för att hjälpa honom framåt i utvecklingen?
En rolig grej också som var så gullig. Han satt på köksbänken när jag lagade mat och han gosade med snutten i ansiktet. Då tog jag snutten lite i mitt ansikte och sa "åh, mammas snutte" och härmade honom. Han skrattade så han nästan kiknade! Det var så kul att faktiskt kunna skämta med honom och han fattade att det var kul! Blev några upprepningar, lika kul varje gång såklart!
Kram på er!
/Ylva