Efter en liten puff från Anna-hållet
ska jag nu dela med mig av vår story, en story som börjar med mycket vagnande och slutar med en glad och go´gosse som sover hela nätter.Huvudrollsinnehavaren är Linus, vår härliga son som föddes i april, nu 5 månader gammal. Han är med andra ord inget kurbarn, utan ett standardmodellat barn från första början. Därmed inte sagt att allt har gått som smort...
Vår väg blev strulig redan innan vi hunnit hem från förlossningsavdelningen, eftersom jag var tvungen att äta en antibiotikakur som via modersmjölken gjorde Linus lilla mage mycket upprörd. Linus själv tyckte därmed att det enda rätta var att snuttäta och snuttsova om vartannat, eller ännu hellre bådadera samtidigt
! Dessutom var han en utmärkt 45-minutare. Dvs när han somnade så sov han EXAKT 45 minuter, och sedan var det kört. Jag vagnade. Och vagnade. Och när det inte hjälpte längre, ja då vände jag mig till detta forum, registrerade mig och bad själv om råd. Och råd har vi fått. Vi har tagit emot, vi har genomfört, vi har fortsatt med siktet envist ställt FRAMÅT (någonstans i vår tråd skrev jag att vi åtminstone för det mesta vet åt vilket håll "framåt" är...
). Bakom oss har vi lämnat hopplösa 45-minutersskarvar (de avtog när vi började strunta i dem, och försvann när Linus upptäckte att han har en Tumme ), oroliga kvällar med mycket gråt, raska promenader genom huset med gråtande lilleman i famnen, en snabb sväng i nappträsket, högljudda nattningar... 
Jag minns stunder då jag varit nära att slänga den ärade Barnaboken i väggen, stunder då svordomarna inte bara legat på tungan utan ekat högt i huset, stunder då stackars hunden gömt sig i farstun när ljudnivån i huset nått nya höjder 
. Men jag minns också stunderna då jag på forumet fått råd och uppmuntran, hur det gett oss energi att fortsätta framåt på just den här vägen, vägen mot en glad och harmonisk vardag och en lycklig son 
. Och jag minns framförallt stunderna då vi gjort FRAMSTEG! Då vi såg att det faktiskt fungerar! Och älskade Linus var lugn, glad och nöjd. Linus sover nu i eget rum. Nattmålen är ett minne blott, och för en liten tid sedan började han sova hela nätter utan avbrott! Vi har nått vårt första stora och VIKTIGA delmål på vår resa framåt, tillsammans genom livet. Jag känner enorm tacksamhet för all den hjälp vi fått på vägen. Utan Anna och Barnaboken, och utan alla vänliga själar här på forumet, så hade vi inte stått där vi står idag. Inte en chans! Det känns nästan overkligt att vi hunnit så här långt, på bara några futtiga månader.
Finns det då något jag skulle göra annorlunda, om jag fick en andra chans? Ja - jag skulle njuta mera! Njuta av den lilla nyfödda som somnar vid mitt bröst och strunta i att han "borde" sova i sin egen säng. Inte sträva efter att göra allting precis enligt reglerna hela tiden. Inte oroa mig för framtiden. Njuta!
Nu vet jag att de små liven är så där väldigt små och nyfödda bara en försvinnande kort tid. Det är nog omöjligt att förstå det förrän man står där och ser i backspegeln... Så vad kan man göra? Njuta av det glada 5-månadersbarnet som möter varje dag med ett leende! Och snart, mycket snart, börjar ta sig framåt i tillvaron. Helt bokstavligt, alltså. 
Kram på er! Och NJUT av era små!
Janina
För innan man kurar sätter man ju en mall för hur tillvaron skall vara under lång tid. Mattider, sovtider och förhållningsätt inför olika fnurror som uppkommer, både tidiga och sena genom barnets olika skeden i livet.
var jag.
, tro inget annat. Men vi gjorde framsteg hela tiden med olika moment av schemat, allt föll inte på plats på en given signal. Alla delar skulle ifrågasättas och då var det upp till oss att gräva i verktygslådan efter lugnande svar. 8) 
- små barn inte bara kan och behöver utan VILL sova på nätterna, i likhet med alla andra levande varelser av kött och blod.
"Jag vill börja med att TACKA Anna och alla andra underbara mammor som gett mig så mycket stöd i mitt moderskap hittills!