Kan nioåriga pojkar leka med dockor?

[Ewa]

Ja, Inger, nu kom verkligen tråden att handla om HELT andra saker än det du först frågade efter. Men intressant diskussion blev det sannerligen från alla håll!

Just det du skrev Ewa håller jag helt med om och i boken tas det upp många statistiska exempel på detta. Hur tjejer i skolan kuvas, hur tjejer ses som störiga om de tar förmycket plats etc. Hur tjejer sätts emellan killar på dagis för att servera dem samt vara lugnande moment. Nu har jag minne som en guldfisk men vill återigen rekommendera boken då den gav mig så mycket att tänka på i just detta ämne.

Liza Marklund och Lotta Snickares bok hämtar just dagisexemplen från Kajsa Wahlströms bok "Pojkar, flickor och pedagoger", som behandlar Gävledagiset Tittmyrans genusarbete bl.a. FANTASTISKT intressant läsning - och där möter man sina egna fördomar som man inte trodde man hade, flera gånger om.

I övrigt mycket klokskap här i tråden. Tack Susanne* för din "summering"

Jag tror på självkänsla, visa på hur vi lever, visa på hur andra länder lever och visa mångfalden. På det lär vi oss vår väg och blir toleranta både mot oss själva och andra. Uppmuntra att gå egen väg men berätta också vårt samhälles normer.

[Gäst]

Åh vad spännande och intressant! Jag KAN inte låta bli att hoppa in här med en egen fundering - ur skolperspektivet, som lärare:

Jag undrar ibland om jag skall kräva saker av mina barn som jag själv inte klarar av att efterleva Det här kolliderar jag emot då och då.

Om vi nu föreställer oss att Martin, nio år, vill gå till skolan klädd i kjol eller med en favoritdocka, och vi som föräldrar låter Martin göra det...

... i hans klass går två till tre elever som av olika anledningar mår riktigt dåligt och de letar ständigt efter en slagpåse/spypåse att häva sitt illmående på. Nu får de syn på Martin. Det blir ingen hejd på kommentarerna, elakheterna, minspelet, hostandena, frustanden och de menande blickarna. Martin, som är en kille med bra självkänsla tar detta med ro. Nu.

Fyra år senare är Martin tretton. En väldigt känslig ålder och även om hans självkänsla är fortsatt bra är han nervös - som de flesta ungar - över sin nya roll som blivande man. Inte längre så mycket pojke. Inte än man. Vad? Han skall i alla fall dansa sin första tryckare med sin första tjej på diskot. Han är nervös. Förbi går Gänget, coolingarna, de ser Martin och hans tjej, och slänger ur sig:

Öh, du Martin, eller Marit, vad du nu heter, var har du dockan/kjolen då?

(och till tjejen:)

Du vet väl att din kille brukar leka med dockor i skolan/ha på sig kjol i skolan

Som om detta var något som Martin fortfarande gjorde. Typ varje dag.

Martin - oavsett god självkänsla eller inte - vill nu sjunka ner i jorden.

Det här ser jag SÅ ofta i skolan: ett enda "felsteg" en enda incident, och har ungen otur - dvs går i samma klass med samma gäng hela vägen till nian - så kan han få höra talas om det här som det känns - i resten av livet. Hur god självkänsla måste man inte ha för att inte slutligen i någon sits ta åt sig

Det kommer till att jag frågar mig själv om JAG skulle klara av det. Jag MÅSTE gå till just den här arbetsplatsen med just de här människorna, fem dagar i veckan, i jag vet inte hur många år till, och nej, de kommer inte att sluta jobbet en vacker dag tidigare än jag själv. Vill det sig illa får jag höra talas om Incidenten precis varje dag, i gud vet hur många år, och det spelar absolut ingen roll hur många EVK;s skolan har för det här coolinggänget. De fortsätter. Alldeles lika säkert som amen i kyrkan.

När bryts man ner Trots det goda självförtroendet Hur länge skulle jag själv orka aggera gås I flera år Går det

Jag är vuxen och har min frihet. JAG måste inte alls stå ut med arbetsplatsmobbing. JAG kan byta jobb. Men vi glömmer ibland att barnen har inte den friheten som vi vuxna har. Visst, vi kan låta dem byta skola. Och så långt har jag sett det gå, medan "coola gänget" går kvar. Vi kommer inte åt dem. Vi KAN inte - allt rastvaktande till trots - vakta ungarna varje minut de är i skolan. Och "coola gänget" kommer att hitta sina lärarfria zoner där de kommer åt att berätta för Martin en gång till hur söt han är i kjol, vilken är hans favorit längd

Det är svåra frågor.

Men jag ber er, tänk också på hur många år ditt barn skall gå med "coola gänget" som absolut inte flyttar på sig från barnets "arbetsplats."

Skall man då lära barnen att "ställa sig in i ledet" för att det finns en risk att de blir mobbade?

Gud vad svårt!

Det vet jag inte vad jag ska svara på. Jag säger bara att det krävs tusan till självkänsla att INTE slutligen, i någon sits, ta åt sig, när det pågår år ut och år in, varje dag... Jag har sett ungar flytta på sig till andra skolor EFTER och trots att jag som mentor

a) haft mobbningsteam-samtal med gänget

b) ringt hem till föräldrarna

c) haft EVK

d) kallat in rektorn

e) kallat till separat möte med BARA föräldrarna till coola gänget och rektorn

f) haft några EVK,s till

g) agerat axel att gråta mot när inget alls hjälper.

Slutligen sker det.

h) Det mobbade barnet flyttar på sig till en annan skola.

Systemet är TANDLÖST.

Skulle Hugo någon dag komma till mig och säga att han vill gå till skolan klädd i kjol skulle jag antagligen vara ärlig mot honom och berätta att jag är rädd för att han blir retad, och att det kan, om det vill sig illa, pågå i flera år. Även om han så bara tar på sig kjolen för en enda dag.

[Gäst]

Jätteintressant diskussion! Jag tänker också efterhand, har liksom aldrig dragit den här tanken till sin spets förut. Vi får se vart det bär .

Måste börja med att säga att jag inte ser något självändamål i att BRYTA mot normer. Det är inte så att jag önskar mig ett normbrytande barn. Däremot önskar jag mig ett barn som väljer att följa de normer han själv vill.

När vi pratar om normbrytande vill jag gärna göra en distinktion baserad på frågan VEMS ÄR PROBLEMET OM NÅGON VÄLJER ATT BRYTA MOT NORMEN?
När min son klär sig i kjol/målar naglarna/leker med dockor osv är hans normbrytande beteende ett potentiellt problem för honom. Det är ju konsekvenserna för hans del som vi som föräldrar vill rädda honom ifrån genom att inte tillåta honom det normbrytande beteendet.
När någon rapar eller fiser är problemet/konsekvensen någon annans. När vi som föräldrar går in och försöker påverka barnets beteende i de här fallen är det för att vi vill bespara andra människor en obehaglig upplevelse.

Att som förälder gå in och styra barnets beteende när det handlar om konsekvenser för andra är inte det jag diskuterar här. Det är de andra fallen, när vi som föräldrar vill styra barnens beteende för att bespara dem obehagliga upplevelser (tex att de blir retade för att de inte ser ut som alla andra).

Det är en oerhörd skillnad på att en 4-5 åring har tjejiga kläder och frågeställningen om en 9-åring kan ha med sig docka till skolan. Principen och grundfrågan är densamma men det oskyldiga ställs på sin spets när man då i skolan kan bli kraftigt avvikande och därmed behandlas som det. I de yngre åldrarna så ser barnen inte det på samma sätt och friheten är större. Jag skulle aldrig i den åldern ha synpunkter på varken välling i nappflaska, kläder eller annat. I skolans värld blir barnen stora (vare sig vi vill eller ej) och frågan är då hur principfast man ska vara och när man ska kliva in och aktivt visa de sociala nomer som annars kan ge en ganska stor konsekvens.

Som förälder tycker jag att man skall vara medveten om att varje gång man går in i denna typ av situationer så sänder man också budskapet till barnet: "Jag tror inte att du förstår och klarar av att hantera konsekvenserna av ditt beteende." DET, tror jag, många gånger är mer nedgörande för barnets självkänsla än den faktiska konsekvensen av normbrytandet som vi (i all välmening förstås) vill rädda barnet ifrån.

Men dessutom lär jag honom att det är viktigt att göra som alla andra. Att inte bryta mot sociala normer. Eller ? Om sådär 10 år när han befinner sig på en cool fest och uppmuntras att testa droger för första gången.... .... DÅ vill jag nog gärna att han är trygg i uppfattningen att det är ok att bryta mot sociala normer och följa sin egen känsla!

Jo, men är det inte det då? Viktigt att göra som alla andra i vissa fall. Om man nu vill vara en del av en gemenskap. Det är väl det som ÄR en social norm?!

Jo, det är det. Jag tycker bara att det är viktigt att barnet själv väljer vilka normer det vill följa! Som jag sa i början av mitt inlägg är normbrytande inget självändamål.

Exemplet med droger tycker jag har en annan problematik, för den sociala normen är ju faktiskt att INTE ta droger, och förhoppningsvis har man då etablerat DEN normen hos barnet och barnet anser sig förhoppningsvis inte vilja tillhöra den lilla udda gemenskap som anser att det är RÄTT att ta droger utan har styrka nog att gå emot en felaktig norm. Eller? Att följa sin egen känsla är ju långtifrån alltid rätt, eller hur!? Det lär vi barnen hela tiden genom vår fostran och vägledning.

Jag hoppas också att jag lyckas etablera "antidrognormen" hos mina barn. Men för att de skall våga följa den i en grupptryckssituation (om barnet nu av någon anledning har hamnat i en minoritetsgrupp som vurmar för droger) så vill jag att de skall veta med sig att de klarar av att hantera de sociala konsekvenserna av att bryta mot en norm!

[Gäst]

När någon rapar eller fiser är problemet/konsekvensen någon annans. När vi som föräldrar går in och försöker påverka barnets beteende i de här fallen är det för att vi vill bespara andra människor en obehaglig upplevelse.

Jag håller nog inte riktigt med här. Om mitt barn fiser eller rapar så visst är det obehagligt för andra, men det är det för barnet också - för barnet uppfattar ju de andras obehag och - om det är gammalt nog - begriper att obehaget kommer av något som barnet gjorde. Då tycker jag nog att barnets obehag är större än de vuxnas - som trots fislukten - ändå vet att det är frågan om ett barn som inte riktigt kan alla sociala koder än.

Och så glömde jag nog min egen poäng i villervallan :

Om jag var i en sits där jag ständigt mår dåligt på jobbet skulle jag då stanna kvar Eller skulle jag flytta på mig? Kan jag kräva av mitt barn att han skall klara av att möta konsekvensen av en handling i flera år varje dag (något vi vuxna oftast slipper) utan att slutligen uppleva det som oebhagligt? OM jag inte klarar, skall jag då kräva av honom att han klarar?

Så tänkte jag.

[Gäst]

Skulle Hugo någon dag komma till mig och säga att han vill gå till skolan klädd i kjol skulle jag antagligen vara ärlig mot honom och berätta att jag är rädd för att han blir retad, och att det kan, om det vill sig illa, pågå i flera år. Även om han så bara tar på sig kjolen för en enda dag.

Såg inte ditt inlägg innan jag skrev Päivi. Det du skriver är hemskt. Det är helt för jäkligt att det är så här !

Men. Som jag skrev tidigare så tror jag ändå att det är sämre att säga till sonen att han inte skall ta på sig kjolen. För då säger man också: "Jag, din mamma, tror inte att du är en person som duger som du är. Du behöver anpassa dig för att bli accepterad. Och väljer du att inte göra det så är jag rädd för att du inte klarar av att hantera konsekvenserna av det."

[Fjällfolket]

Oj vilka långa och intressanta inlägg

Tyvärr hinner jag bara svara på Ingers ursprungsfråga:

JA! 9åriga pojkar kan få leka med dockor

Jag har egensinniga barn med stor förmåga att skapa sina egna "normer" När det gäller skolbarna har det emellanåt ställt till det rejält.. Oftast för mig eller de vuxna i skolan dock, sällan för andra barn. Jag har valt att lösa det tillsammans med barnet, där och då.

ex.

Dottern har utmanat hela skolan, vuxna som barn, genom att - i handling (!) - visa att hon anser att om pojkarna får gå utan kläder på överkroppen så får flickorna det med...

DET föräldrasamtalet var intressant ur många perspektiv

Konsekvenserna mötte vi tillsammans...

/Fjällmor

[Gäst]

Men. Som jag skrev tidigare så tror jag ändå att det är sämre att säga till sonen att han inte skall ta på sig kjolen. För då säger man också: "Jag, din mamma, tror inte att du är en person som duger som du är. Du behöver anpassa dig för att bli accepterad. Och väljer du att inte göra det så är jag rädd för att du inte klarar av att hantera konsekvenserna av det."

Kan jag förmedla det till honom fast jag inte känner så? För mig duger ju sonen precis som han är, det är ju inte därför som jag säger att jag är rädd. Däremot är det helt riktigt att jag säger till honom att jag är orolig över att han KANSKE inte klarar konsekvenserna i flera, flera år framöver. Han är nio år. Säger vi. Han kan inte gärna ha samma perspektiv på den framtida tillvaron som vi, de vuxna, har. Är det rättvist att sätta honom i en sits (då jag vet att coola gänget går i hans klass, säger vi) som jag vet att JAG SJÄLV inte skulle klara av att hantera år efter år efter år så vuxen med god självkänsla jag har?

Jag vet att jag skulle till slut uppleva arbetsmiljön som mycket obehaglig. Men det skulle inte han..? Klart jag vill tro att min son klarar saker som jag inte gör! 8) Men... är det rättvist att bara skicka honom ut till vargarna

Tack, Gud, för att han än så länge är bara tre!

[annawahlgren]

Jag skulle i all enkelhet "pakta" med Gabriel och Niklas.

Som förälder (beskyddare, ledare) bevakar jag ju barnets intressen. I Gabriels intresse ligger uppenbarligen dockan Niklas som han använder till allt möjligt - inte minst som en bekräftelse av sig själv, sina duktigheter och insikter i den kamp han nu bedriver för att fungera allt bättre, allt mer som icke-autist (vilket ju Niklas inte är heller, eller håller på att "lära" sig att inte vara). Jag skulle inte låta Niklas stanna hemma, som om han inte fick / kunde visa sig ute bland folk (vilket ju i så fall satte en viss stämpel på Gabriel också, medförande svår tveksamhet och osäkerhet. Om inte Niklas duger, duger då Gabriel?).

Men som social kod-vetare skulle jag tissla med Gabriel och förtroligt upplysa honom om att Niklas kanhända behövde skyddas (så som jag skyddar Gabriel) när vi var ute. Eftersom det finns folk som kan stöta sig på allt möjligt och tycka och tänka allt möjligt, och det vill vi inte utsätta Niklas för.

Om jag till exempel hade lust att gå naken på gatorna därför att solen sken och jag tyckte kläder kliade och skavde, så skulle antagligen polisen ta mig, inte därför att nakenheten var fel (människan är ju onekligen född naken) utan därför att det fanns folk som stötte sig på att jag gick naken; fråga mig inte varför, men så är det, skulle jag förklara (med tonen "tråkigt för dem"). Jag skulle hamna i finkan och / eller få betala en massa pengar i böter. Allt möjligt som man själv tycker är det naturligaste och trevligaste i världen kan det alltså finnas andra som inte tål.

En del tycker då att dockor ska sitta hemma och hänga på sängkanten och deppa och inte få vara med på någonting. Och kan ställa sig och skrika: "Titta, en DOCKA! UTOMHUS!" därför att de inte förstår bättre. De känner ju inte Niklas. De har aldrig sett en riktig docka förut, annat än på någon tråkig instängd sängkant. De tror att det är fel att en docka finns livs levande i verkligheten.

"Så ingen ska få vara dum mot Niklas", skulle jag säga. "Därför tycker jag du ska försöka ordna så att han inte syns så mycket när du tar ut honom. Han ska inte behöva uppleva att någon stöter sig på honom. Du får beskydda honom. Ta fram honom och prata med honom när ingen ser. Så behöver han inte känna sig dum. Vi måste vara rädda om Niklas."

Så skulle jag göra, och ibland skulle jag tissla till dolda Niklas och säga att snart skulle han få komma fram, och snart skulle Gabriel kunna prata högt med honom, och snart skulle vi alla få vara fria, i fred Och göra precis som vi ville, tillsammans, i vår gemensamma pakt.

[Gäst]

När någon rapar eller fiser är problemet/konsekvensen någon annans. När vi som föräldrar går in och försöker påverka barnets beteende i de här fallen är det för att vi vill bespara andra människor en obehaglig upplevelse.

Jag håller nog inte riktigt med här. Om mitt barn fiser eller rapar så visst är det obehagligt för andra, men det är det för barnet också - för barnet uppfattar ju de andras obehag och - om det är gammalt nog - begriper att obehaget kommer av något som barnet gjorde. Då tycker jag nog att barnets obehag är större än de vuxnas - som trots fislukten - ändå vet att det är frågan om ett barn som inte riktigt kan alla sociala koder än.

Ok, jag förstår hur du menar. Vi kan således skilja på två typer av normbrytande beteende:
Beteende som som ger potentiellt obehagliga konsekvenser för den som väljer att bryta mot normen. Tex bli retad för att man leker med en docka.
Beteende som ger obehagliga konsekvenser för andra människor och därigenom potentiellt obehagliga konsekvenser för den som bryter mot normen. Tex. fisa - ger obehag för andra - de misstycker.

För min del blir min argumentation dock precis densamma . Jag pratar bara om den första typen av beteende.

[Gäst]

Jag förstår vad du menar, Pea. Och det ligger onekligen mycket i det. Men ändå, jag tycker min uppgift att skydda kommer på skam om jag, som Päivi uttrycker det, lämnar honom åt vargarna. Ärligt talat, jag skulle inte klara det, att inte hjälpa mitt barn att följa en norm som är så stark där ute i samhället.

Anna har kanske lösningen, som vanligt . Det lysande paktandet med Gabriel och Niklas kan kanske användas även på kjolen? Det lilla barnets behov av lek och experimenterande kan ju utan problem mötas hemma, hos släkt och kompisar, skyddad från hyenorna.

Tinis

[annawahlgren]

Varför kommer jag varken i håg vad boken eller författaren hette?

Lars Bohman En gammal mycket god vän till mig. Titeln har tyvärr jag också glömt Ohyggligt pinsamt nog Lasse trodde, på den tiden det begav sig, att det väl egentligen bara var att "skriva som man tänkte". Jag fick honom att förstå att det inte var fullt så enkelt. Han skrev om. Boken blev bra, och lärde mig bland annat att det är ytterst få människor som är renodlat homosexuella, från början och hela vägen. Det är sällan det är svart eller vitt, antingen eller. Förbuffande sällan.

Hur som helst är det denne Lasse, som är psykiater, jag citerar inledningsvis i Barnaboken: "Folk rör sig inte ur fläcken om de inte tycker det är roligt!"

[Gäst]

Åh, det är så många tankar jag har i huvudet nu! Skall se om jag kan få ner några av dem på pränt!

För det första vill jag säga att när man pratar om risker är det nästan alltid lämpligt att skilja på sannolikheten för att något skall inträffa och konsekvensen om det inträffar . Nästan alla riskdiskussioner bottnar i att den ena sidan pratar om sannolikheter och den andra om konsekvenser. (Sannolikheten för en kärnkraftsolycka är tex väldigt liten, men konsekvensen om den inträffar är troligen väldigt stor.)

Jag förstår vad du menar, Pea. Och det ligger onekligen mycket i det. Men ändå, jag tycker min uppgift att skydda kommer på skam om jag, som Päivi uttrycker det, lämnar honom åt vargarna.

Det scenario Päivi målar upp handlar om konsekvensen av ett könsnormsbrytande beteende. Det kan, precis som Päivi visar, var mycket allvarlig. Men hur trolig är den Jag vågar påstå att de allra flesta killar (men inte alla, nej) som vågar sig på att ta kjol till skolan en dag INTE blir mobbade för det fyra år senare!!!

Det finns många andra risker i vårt samhälle där konsekvensen är otroligt stor om något verkligen händer. Konsekvensen av att bli påkörd av en bil kan faktiskt bli döden. Ändå släpper alla föräldrar förr eller senare på barnets trafikmässiga restriktioner eftersom de inser att sannolikheten för att något skall hända är så pass liten att den inte motiverar de ingrepp i barnets liv och frihet som en total säkerhet skulle innebära. Vi väger med andra ord olika sannolikheter OCH konsekvenser mot varandra! Det tycker jag att vi behöver göra när det gäller den här frågan också!

För det andra vill jag lyfta den fråga som Inger var inne på tidigare. Vi diskuterar helt och hållet utifrån ett heterosexuellt perspektiv. Vi antar att både Gabriel och min son och de andra barnen vi pratar om är heterosexuella. Men låt oss anta att de faktiskt har en homosexuellt läggning!? Om vi ber dem att smussla med sin docka eller bara ha kjolen hemma för att ”andra människor kan stöta sig på det och tycka och tänka allt möjligt” – vad säger vi då, mellan raderna men ändå VÄLDIGT TYDLIGT, om deras könsmässiga identitet och om dem som personer

För det tredje:

Det lysande paktandet med Gabriel och Niklas kan kanske användas även på kjolen? Det lilla barnets behov av lek och experimenterande kan ju utan problem mötas hemma, hos släkt och kompisar, skyddad från hyenorna.

Och vad skickar jag då med honom för kunskap ut i livet ?! ”Världen är full av hyenor så försök vandra mitt på vägen och gör som alla andra.”

Jag föredrar att tala om för mitt barn att han kan känna tillit till de flesta andra människor (de flesta är faktiskt öppna och tillåtande även mot ”avvikare”) och framför allt att han kan känna tillit till sin egen förmåga att hantera de fåtaligas försök att kränka hans fria val att bryta mot sociala normer (så länge ingen annan drabbas av hans normbrytande).

/Pea

[K-ina]

Jag läser och begrundar... och har inte mycket att tillägga men kan ändå inte knipa käft! 8)

Skulle så gärna vilja tro att det inte blir konsekvenser av en dag med docka eller kjol i skolan, men jag tror tyvärr inte att det är så. Jag känner till flera killar (varför är det just killar?!) som bryter av mot normen med små, små, små saker. Skitsaker helt enkelt.

Ett exempel: En kille (8 år) som rider tillsammans med tjejer och har halvlångt hår med en kort lugg som hans mamma klipper + "hopplöst" omoderna jeans. Jag tror att hans hästintresse hade kunnat vara "coolt" eller åtminstone fullt accepterat av klasskamraterna om han hade sett ut som dem. Nu är det inte så och han är utanför...

Ett annat exempel: En kille (börjar i sjuan till hösten) som alltid kommer för sent, ramlar av pallar, snubblar och tappar saker etc. etc. Accepterad till en viss del men det flinas bakom hans rygg - alltid! Jag har sett honom på biblioteket sedan han gick i lågstadiet och jag vet att han älskar att läsa Bamse och spela Kalle Kunskap-spel på datorn... Varje gång han har lånat såna spel eller seriealbum har de "coola" fnissat... Jag är rädd för att de inte nöjer sig med att fnissa när inte fröken är med eller när inte bibliotekspersonalen är med - eller nu i höst när han kommer till högstadiet...

Detta skrämmer mig! Jag minns kommentarer som nålstick i ryggen från min egen skoltid. Jag var inte svårt mobbad - inte alls - men jag sträckte inte på ryggen förrän i gymnasiet! Fri kände jag mig inte förrän jag hade flyttat från orten!!! Jag säger som Päivi. JAG skulle vara rädd om Axel ville ha en docka med sig eller gå i kjol. Jag skulle välja Annas paktande!

[inger]

Tack Anna för att jag fick namnet på författaren.
Och det där citatet du nämnde tänker jag på ofta.

Tack också för tankarna om att pakta med Niklas och Gabriel.

[annawahlgren]

Tack, inger

Kjol på en ung man Det passar sig ju bevars inte (ännu) i vår kultur. I Indien går det bra för småpojkar (på munkutbildning) att gå i heltäckande skynke. Gud vet vad de har under I Skottland vet vi ju (?)

Jag kan ju inte som vuxen gå på stan i badrock eller nattlinne utan att folk glor, reagerar och stöter sig (=retas, om de törs; annars ringer de väl polisen f min v b psykakuten). Men om jag nu absolut vill gå i badrock eller nattlinne? Det senare, åtminstone, händer ju ibland (har jag från säker källa) om man exempelvis ska störta ut i natten och hämta hem ett barn. Då tar man kanske en kappa över nattlinnet innan man sätter sig i bilen och kör, liksom man sätter skor i stället för tofflor på fötterna.

Det FINNS inget sätt, menar jag, att gardera barn (eller sig själv) från att bli retad, mobbad, t o m hatad (se på mig). Barn måste fostras. "Den andre" spökar för oss alla, den som är udda, obegriplig och ogripbar - och okontrollerbar. Kommer en pojke i kjol til skolan blir han naturligtvis ett tacksamt mobbingobjekt (vilket han inte skulle bli i, säg, Indien) bara precis för att han är, eller klär sig, annorlunda än vad ordningen för dagen förskriver. Att klä honom strömlinjeformat garanterar inte att han inte i stället blir mobbad för något annat. Hur man än vänder sig - och det gäller ju oss alla - har man rumpan bak. Ingen kan någonsin passa alla och alla kan aldrig passa in överallt. I botten ligger ju en osäkerhet, ett litet barn som undrar hur det ska vara. Hur ska man passa in? Hur ska man duga? Hur ska man lyckas ta den kontroll man inte har? Hur ska man tillskansa sig den makt man inte äger? Jag ser mycket av denna evinnerliga, tidlösa och obarmhärtiga mobbing som frågor. Först när ondskan, den som ju faktiskt finns och inte går att förneka, träder in på arenan, hamnar vi i riktigt otäcka sankmarker: de där det handlar om att göra sig bättre på andras bekostnad.

Men låt oss tala mer om det en annan dag Det är vad min nästa bok ska handla om, tänkte jag

Så - kjolen, den skulle jag helt enkelt ha under Tills jag kom någonstans där jag kunde "ta fram" den