Åh vad spännande och intressant!

Jag KAN inte låta bli att hoppa in här med en egen fundering - ur skolperspektivet, som lärare:
Jag undrar ibland om jag skall kräva saker av mina barn som jag själv inte klarar av att efterleva

Det här kolliderar jag emot då och då.
Om vi nu föreställer oss att Martin, nio år, vill gå till skolan klädd i kjol eller med en favoritdocka, och vi som föräldrar låter Martin göra det...
... i hans klass går två till tre elever som av olika anledningar mår riktigt dåligt och de letar ständigt efter en slagpåse/spypåse att häva sitt illmående på.

Nu får de syn på Martin. Det blir ingen hejd på kommentarerna, elakheterna, minspelet, hostandena, frustanden och de menande blickarna. Martin, som är en kille med bra självkänsla tar detta med ro. Nu.
Fyra år senare är Martin tretton. En väldigt känslig ålder och även om hans självkänsla är fortsatt bra är han nervös - som de flesta ungar - över sin nya roll som blivande man. Inte längre så mycket pojke. Inte än man. Vad? Han skall i alla fall dansa sin första tryckare med sin första tjej på diskot.

Han är nervös. Förbi går Gänget, coolingarna, de ser Martin och hans tjej, och slänger ur sig:
Öh, du Martin, eller Marit, vad du nu heter, var har du dockan/kjolen då?
(och till tjejen:)
Du vet väl att din kille brukar leka med dockor i skolan/ha på sig kjol i skolan
Som om detta var något som Martin fortfarande gjorde. Typ varje dag.
Martin - oavsett god självkänsla eller inte - vill nu sjunka ner i jorden.
Det här ser jag SÅ ofta i skolan: ett enda "felsteg" en enda incident, och har ungen otur - dvs går i samma klass med samma gäng hela vägen till nian - så kan han få höra talas om det här som det känns -
i resten av livet.

Hur god självkänsla måste man inte ha för att inte slutligen i
någon sits ta åt sig
Det kommer till att jag frågar mig själv om JAG skulle klara av det.

Jag MÅSTE gå till just den här arbetsplatsen med just de här människorna, fem dagar i veckan, i jag vet inte hur många år till, och nej, de kommer inte att sluta jobbet en vacker dag tidigare än jag själv. Vill det sig illa får jag höra talas om Incidenten
precis varje dag, i gud vet hur många år, och det spelar
absolut ingen roll hur många EVK;s skolan har för det här coolinggänget. De fortsätter. Alldeles lika säkert som amen i kyrkan.
När bryts man ner

Trots det goda självförtroendet

Hur länge skulle jag själv orka aggera gås

I flera år

Går det
Jag är vuxen och har min frihet. JAG måste inte alls stå ut med arbetsplatsmobbing.

JAG kan byta jobb. Men vi glömmer ibland att barnen har inte den friheten som vi vuxna har. Visst, vi kan låta dem byta skola. Och så långt har jag sett det gå, medan "coola gänget" går kvar. Vi kommer inte åt dem. Vi KAN inte - allt rastvaktande till trots - vakta ungarna varje minut de är i skolan. Och "coola gänget" kommer att hitta sina lärarfria zoner där de kommer åt att berätta för Martin en gång till hur söt han är i kjol, vilken är hans favorit längd
Det är svåra frågor.
Men jag ber er, tänk också på hur många år ditt barn skall gå med "coola gänget" som absolut inte flyttar på sig från barnets "arbetsplats."
Skall man då lära barnen att "ställa sig in i ledet" för att det finns en risk att de blir mobbade?
Gud vad svårt!
Det vet jag inte vad jag ska svara på. Jag säger bara att det krävs tusan till självkänsla att INTE slutligen, i någon sits, ta åt sig, när det pågår år ut och år in, varje dag...

Jag har sett ungar flytta på sig till andra skolor EFTER och trots att jag som mentor
a) haft mobbningsteam-samtal med gänget
b) ringt hem till föräldrarna
c) haft EVK
d) kallat in rektorn
e) kallat till separat möte med BARA föräldrarna till coola gänget och rektorn
f) haft några EVK,s till
g) agerat axel att gråta mot när inget alls hjälper.
Slutligen sker det.
h) Det mobbade barnet flyttar på sig till en annan skola.
Systemet är TANDLÖST.
Skulle Hugo någon dag komma till mig och säga att han vill gå till skolan klädd i kjol skulle jag antagligen vara ärlig mot honom och berätta att
jag är rädd för att han blir retad, och att det kan, om det vill sig illa, pågå i flera år. Även om han så bara tar på sig kjolen för en enda dag.
