Jag har verkligen haft en process, och som du skrev i den nya "Läs här först" på SHN-sidan om myter, det är ett arbete och en process, ungen kommer inte magiskt att sluta vakna, eller sluta ställa frågor och bara sova som ett lamm för all framtid Amen, men nu har vi vuxna VERKTYG att ta till DÅ de vaknar eller ställer frågor.
Och det är väldigt betydelsefullt.
För mig vart det lite överkoncentration de första månaderna eftersom jag så gärna ville att det skulle bli bra, det vara MÅSTE bli bra denna gång. Och då jänta min inte åt tex ioch med tandsprickning så fick jag panik, för jag tänkte att det korthus jag byggt upp kommer rasa om hon vaknar och är hungrig på natten. Att en vana skulle bildas och rasera allt. Men jag HAR gett välling EN gång, då hon hade hög feber, vart dödstrött och fick läggas för natten kl 17!?!?! för hon var utmattad. Jag gav då välling för att JAG ville det kl 04.30, främst för att hon skulle få i sig vätska och sen få sova vidare utan fajt till 06.30. Det gick utmärkt, och hon har inte frågat efter välling bara för det sen. Däremot är jag helt med på En gång är ingen gång, TVÅ är en (dålig) vana.
Men jag tog ledningen.
Jag vet ärligt inte vad jag gjort om jag inte hittat hit! Det ska gudarna veta. Och jag blir så ledsen då folk har så okunnig fakta om SHN eller Anna överlag. Pappa min såg Barnaboken hemma hos oss och fnös, "har du läst den där? Hon ska tydligen inte va helt frisk enligt hennes egen dotter"... jag gick i försvar direkt och förklarade att boken innehåller SÅ mkt bra saker. Ingen pratar om det som är BRA, bara kritiken lyfts fram. Av folk som inte är pålästa tyvärr.
Om jag bara läst Barnaboken redan innan sonens födelse så hade jag varit en bättre mamma. Jag hade varit mer utsövd, mer förberedd på olika faser i utvecklingen, mer rustad för att möta trotsen. Och hjälp vad vilsen vi vuxna var och så klart även sonen genom den fasen. Jag har dåligt samvete över saker jag borde hanterat bättre då han provocerade oss till månen. Jag hade inga verktyg, och det vart ofta pannkaka, alla vart arga och ledsna. Men jag gjorde så gott jag kunde med det jag hade. Kärlek är han överöst med, jag får trösta mig med det.
Om det var någon gång i livet jag hade behövt ett bollplank som detta forum erbbjuder, så var det då sonen var mellan 2,4 år till 3,7 år då trotsen äntligen släppte och gick in i en lugnare fas.
Jag har fått tillbaka min underbara gosse, men framförallt har JAG lärt mig hantera honom på ett mer konstruktivt sätt, med GLÄDJE vid sidan om.
För det sorgligaste för oss då vi var utan bra verktyg i trotsåldern, var att vi tappade glädjen. Hoppas ni förstår mig rätt. Allt vart en maktkamp, man tjatade och tjatade och var arg 10 ggr om dagen (kramades och vart alltid sams, och sa att vi älskade varann 10 ggr åxå) men glädjen och skrattet för ut genom fönstret. Jag läste Barnaboken och fick ångest över allt jag kunnat hantera annorlunda, men åxå en styrka och ett direkt tänk att det här ska jag förändra.
Så ni som sprider beprövad kunskap utifrån egna erfarenheter på egen fritid till folk som är trötta och vilsna, som söker förändring och hjälp, ni är fantastiska.
Ska kolla länkar (ifall jag minns) vilka jag hämtat bra pepp ifrån
För mig var det logiskt iaf med att ramsa ner även i vargtimmen, då flickan frågar loss varför morgonen inte kommer så är varken mozart eller ingenting svar nog. En diskussion och kanske tom placering på mage i säng hjälpte för oss. Jag är inte i mål än med våra 12 h nätter, men det har blivit bättre och jag har en strategi
=D>