Social delaktighet, 4,5 år...

[SabinaC]

Hej!
Jag vet att det finns en tråd om social delaktighet men vill ändå fråga eftersom det känns som om de flesta råden rör lite yngre barn, som dessutom fått vara delaktiga ett tag.
Min fråga är helt enkelt hur man gör sin 4,5-åring delaktig? Han har varit delaktig till och från i hushållet, hjälpt till att duka, bädda, osv, men inte på något sätt regelbundet eller konsekvent. I trädgården hjälper han gärna sin (främst) pappa när de ska såga eller klippa gräset, samla avsågade kvistar o grenar osv, men det blir ändå "när han har lust", vilket han i och för sig ofta har. Han är också ganska hjälpsam med att ta hand om lillasyster och hämta saker till henne, osv, men är också mest när andan faller på.
Men, jag vill gärna att han blir mer delaktig och känner sig behövd (märks extra tydligt nu när han är hemma på sommarlov), och funderar på hur jag ska gå tillväga.
Rutiner, samma sak varje morgon tex bädda tillsammans, göra iordning lunch...? Hur får man honom att vilja hjälpa till? Tjat? Poängtera hur mkt man behöver hans hjälp, klarar inte det utan honom?
Ett problem jag har haft är när jag ska lägga lillasyster för att sova på dagen så kan han inte låta henne somna utan vill vara med och skojar med henne - resultat, hon kan inte somna! Där är det stört omöjligt att få honom att förstå at than inte ska väcka henne när hon precis somnat.... (stört omöjligt är det säkert inte, men jag har inte lyckats hur jag än har försökt)
Så, där är också ett tillfälle jag känner att han måste känna att han behövs så att han snarare hjälper än stjälper.
Är det ngn som har tips och råd på hur vi ska gå tillväga?
TAck!

[Ewa]

Hej i den här tråden också !

Du får säkert fler tips av forumister med lite större barn, men jag skulle sätta mig ner med honom och gå igenom era vardagssysslor och fråga vilken/vilka HAN vill ta hand om. Som sin EGNA uppgift varje dag. Här hemma gör vi fortfarande det mesta tillsammans, men det är stadiga uppgifter VARJE dag, som ALLA hjälps åt med: tömma diskmaskinen, ta hand om tvätten, gå ut med soporna, osv. Sen plockar vi upp leksakerna (de få vi har framme) 2 gånger om dagen. Och vi dammsuger och dammar 1 gång i veckan, och städar badrum 1 gång i veckan, och bakar bröd varannan vecka ungefär. Sen har min stora EN egen uppgift - och det är att ge katterna mat. Så 2 gånger om dagen fyller han på med kulor i katternas skålar och det är stolta lillhusses alldeles egna uppgift det. Lillasysters alldeles egna uppgift här hemma är att stoppa i halkmattan i badkaret, vilket hon tar på största allvar. De skulle nog egentligen ha lite fler egna uppgifter nu de också. Annat bra för lite större sötnosar: bädda säng, hämta post, diska handdiskning, sköta tvätt, duka bordet, tömma kompost...

Ibland behövs det lite teater för att viljan riktigt ska infinna sig, men framför allt att man faktiskt inte KLARAR sig utan allas hjälp. Vilket man ju faktiskt inte gör ! Ge lite utmaningar också - att han anförtros med lite delikata uppgifter, bära lite finare tallrikar eller vad det kan vara, så att han får känna att han faktiskt KAN en massa. Och vad gäller lillasyster, gå i pakt med honom om att ni ordnar ett riktigt superskratt till gonattet ihop, ni två, om dagarna. Och SEN får hon sova så gott, så gott. Kanske kan få med honom i det. För när hon väl somnat har ju ni två JÄTTEMYCKET superviktiga saker att pyssla med, som går så bra att göra när lillasyster sover.

[SabinaC]

)så mycket för svar både här och där!

Jo, alltså man kommer ju på vad han hjälper till med som jag inte tänkte på när jag skrev.... ta posten är en sådan sak, tex. Kompost är en annan sak. Varje dag går han och pappa ett varv i trädgården och samlar mördarsniglar (som jag väääägrar att ens titta på... :-& ), och som sagt, han är den bäste på att roa lillasyster, ingen kan få henne att skratta som han...!
Ja, ska sätta oss med honom imorgon, om hur vi ska dela upp saker och ting.

[Ewa]

Hehe ! Vi har också en Anton - missade det vid första svaret !

[Evrok]

Jag lägger mig i lite... Inte med svar, utan mer frågor... Vi har kört fast på det mesta just nu känns det som...

Jag har en som är 5,5 år och JAG har massor med bra idéer för social delaktighet för honom Tyvärr tycker inte han lika dant
Han vill inte, orkar inte, kan inte.... Dessutom kan ju inte han göra allt, som han uttrycker det själv....

Jag förklarar och ber om att vi alla måste hjälpas åt, men det går inte in. Det mesta är kul en liten stund, men sen återgår han till att bråka med lillebror.

Jag förstår ju att det är min attityd det är fel på, men jag behöver hjälp att ändra på den. Min mysiga kille är inte lika mysig längre. Det trotsas enormt. Han skriker och gapar ofta och har börjat tagit till vrål och slänga sig på golvet när han inte får som han vill Så har han inte betett sig förut.

Jag har skrivit flera gånger, men det känns som om det mesta rinner ut i sanden just nu och jag behöver också hjälp igen....

[Evrok]

Jag lägger mig i lite... Inte med svar, utan mer frågor... Vi har kört fast på det mesta just nu känns det som...

Jag har en som är 5,5 år och JAG har massor med bra idéer för social delaktighet för honom Tyvärr tycker inte han lika dant
Han vill inte, orkar inte, kan inte.... Dessutom kan ju inte han göra allt, som han uttrycker det själv....

Jag förklarar och ber om att vi alla måste hjälpas åt, men det går inte in. Det mesta är kul en liten stund, men sen återgår han till att bråka med lillebror.

Jag förstår ju att det är min attityd det är fel på, men jag behöver hjälp att ändra på den. Min mysiga kille är inte lika mysig längre. Det trotsas enormt. Han skriker och gapar ofta och har börjat tagit till vrål och slänga sig på golvet när han inte får som han vill Så har han inte betett sig förut.

Jag har skrivit flera gånger, men det känns som om det mesta rinner ut i sanden just nu och jag behöver också hjälp igen....

[annawahlgren]

Han vill inte, orkar inte, kan inte.... Dessutom kan ju inte han göra allt, som han uttrycker det själv....

Oförskämda unge

Skojar förstås. Fast bara lite

Börja med att läsa "En gosse i marktjänst" i Barnaboken ("Pojkar är pojkar, väl?"). Sedan kan vi prata social delaktighet

Sådant här (som i citatet) ska naturligtvis inte tillåtas.

Jag har inte haft full koll på forumet på ett tag av olika skäl men har nu snabbläst ett antal inlägg på samma tema - ouppfostrade barn som deras ömma mödrar beklagar sig över utan att se, än mindre ta, sitt fostraransvar.

För det är just ett ansvar.

Ett ansvar som barnen också ska fostras i

"Jag förstår ju att det är min attityd det är fel på, men jag behöver hjälp att ändra på den" skriver du, och det gör mig så glad - att du inte tänker fastna i gnällandet av modell: "Min mysiga kille är inte lika mysig längre. Det trotsas enormt. Han skriker och gapar ofta och har börjat tagit till vrål och slänga sig på golvet när han inte får som han vill ".

Det där beteendet är FRÅGOR ("Vad händer om jag kastar smörgåsen på golvet?"-syndromet har jag skrivit om förr på forumet) och ska ha sina rätta svar, i handling.

Och han kommer inte att ge sig förrän han får dem. Som du märker

De små barnen är våra bästa pedagoger. "De som är sex år ska undervisa dem som är sextio", sa Jesus

I vår tid, vår kultur, vårt (i mitt tycke på många sätt högst egendomliga) samhälle, där där man inte lever och verkar med sina barn - där familjen som institution och samhällets grundbult är underminerad så till den milda grad att den anses försumbar, viktig för ingen - har barnen blivit fritidsartiklar med enda uppgift att vara lyckliga, dvs ha roligt, och de vuxna har därmed blivit serviceinrättningar.

Hårddraget kan man säga att dagis flyttat in i hemmen, eller spillrorna av dem.

På dagis förekommer ingen verksamhet som är nödvändig för de vuxna. De är där med enda uppgift att se efter barnen, och någon social delaktighet kan därför inte bjudas de små. Den kan inte tas från ingenstans. Alltså bestämmer man sig för att den inte behövs, inte är viktig - det viktiga är att barnen 1) har roligt, 2) inte slår ihjäl varandra. Det är i princip den "fostran" barn bjuds i vårt samhälle.

(Sedan kan man ju fråga sig var vi har alla undersökningar och forskningsresultat som visar att de verkligen HAR roligt. Och absolut inte försöker slå ihjäl varandra! Men det är ju en annan historia... )

Vissa dagis har pedagogiska ambitioner och det är utmärkt. Det täcker inte de små barnens behov av tillhörighet (som byggs upp under de första tre åren och tarvar "flockens" tillgänglighet, alltså även hemmets) och inte heller deras behov av social delaktighet, av att behövas (faktiskt, praktiskt och konkret), men det tillvaratar åtminstone till ambitionen små barns enorma läraktighet. Upp till sex år växer människobarnets hjärna så det knakar, och det finns i princip inga gränser för vad barn under sex kan - och vill, därför att de måste - lära sig.

Men även om det nu finns vissa dagis som kör en målmedveten pedagogik i stället för att bara ägna sig åt underhållning, övervakning och förvaring, har den pedagogik som kan kallas fostran försvunnit ur själva det såväl individuella som kollektiva föräldramedvetandet i och med att "flocken" splittras så tidigt som den i allmänhet gör.

Detta är helt logiskt, absurt nog, för det är ju faktiskt omöjligt att uppfostra - leda, lära, visa, hjälpa - sina barn om man inte är där. Man måste helt enkelt befinna sig på samma plats och man måste göra det i vardagen, i den gemensamma kampen för tillvaron.

Social delaktighet kräver arbete OCH närvaro, samvaro. Det gör redan det goda exemplet, föredömet (i handling).

Men hälften av alla Sveriges föräldrar tror på allvar att någon annan ska fostra deras barn - dagis, skolan, expertisen, etablissemanget, Staten (se Herman Lindqvists krönika på dagisforumet).

Hemma ska man "gosa", när barnet är litet, och "mysa", när det är lite större.
Hemma är det fritid, inte arbete. Jobbet är på jobbet (för de vuxna) och på dagis / i skolan (för barnen). Hemma är man ledig. (Och hur sant är det i praktiken ) Hemma ska man inte behöva bråka, stressa - eller uppfostra. Blir det nödvändigt (vilket barnen ser till att det blir) ska man belöna respektive bestraffa, men man ska inte fostra: leda, lära, visa, hjälpa.

Och där kommer din attityd in i bilden, den du delar med så många - blivit förledd att dela med så många - och inte vill ha

Det är en attityd där sakligheten har försvunnit. Fostraruppgiften, det sakliga föräldraansvaret, har drunknat i ett gosmysigt känslopjunk (jfr "Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet?" i Barnaboken). Barnen ska vara "snälla", de ska "hjälpa till"; de ska vädjas till det, förklaras till det, duttas till det (för annars blir mamma ledsen, "orkar inte mer" och / eller säljer sina jobbiga barn billigt på Blocket ). De ska inte arbeta. De ska inte samarbeta. De ska inte lära sig något för lärandets skull. De ska underhållas, "stimuleras", ha roligt, vara lyckliga, snälla och tacksamma (gärna) - och är de inte det, så är det barnen det är fel på

Och den här attityden har smugit sig in även bland de föräldrar som faktiskt ännu är hemma med sina barn, som är tillgängliga i vardagen. Det är inte många som inte indoktrinerats till att tro att kompisar är viktigast av allt och att uppfostran, i den mån den behövs, på något vis ska komma utifrån, av sig självt, via någon dunkel mekanism utanför deras kontroll.

Barnpsykologín för dagen kör med sina sina "utvecklingssprång" och "närmandefaser" och till intet förpliktigande ordbajs, som ansvarsfriförklarar både barn och föräldrar och hänvisar till Gud, generna och Ödet. I princip. Den hjälper inte mycket vlket förstås inte är meningen heller. Barnpsyologin har inte råd att onödigförklara sig själv.

Men barnen kräver fortfarande besked. "Vad händer om jag kastar smörgåsen på golvet?" Med all rätt förväntar de sig utbildning i den delikata konsten att överleva och klara sig själva på bästa sätt, utan föräldrar, i det som kallas självständighet och fullvärdigt samhällsmedlemskap.

Möss, gäss och åsnor, maskar och fåglar, björnar och kaniner sysslar med detsamma, om man säger I den dagliga kampen för tillvaron lär djuren sina ungar hur man bygger bo, fixar föda, skyddar sig mot faror som lurar överallt - hur man överlever, kort sagt, vilket ju är en förutsättning för att man ska kunna leva. Inte "bara" överleva.

Och det levandet får ungarna ta hand om själva sedan. Det är det de förbereds för. De ges kunskapen. De ges förutsättningarna. De fostras - undervisas - till ett självständigt liv, ett där de själva ska kunna säkra överlevnaden och därmed kunna leva livet \:D/ Utan föräldrar.

Denna undervisning, denna fostran i konsten att överleva, pågår i djurvärlden med föräldrarna närvarande i just den gemensamma kampen för tillvaron. I människovärlden går det annorlunda till, numera

Man lämnar avkomman efter sig i en tillstängd hage i skogen och vinkar hej då: "I kampen för tillvaron har jag ingen plats för er, små barn. Men jag älskar er jättemycket när jag är ledig Ni slår väl inte ihjäl varandra medan jag är borta? Var snälla nu, så ses vi ikväll."

Vad vill jag nu säga med allt detta, konkret

I en tid när föräldrar till och med bävar för att vara tillsammans med sina barn en hel semestermånad, till exempel, när dagis är stängt

När folk beter sig inför sina barn som inför aliens, främlingar som man inte vet hur man ska hantera

Ungefär som folk stod handfallna inför gamla människor när de försvunnit in på åldris, allihop, och inte synes längre på gator och torg - hur pratar man med en gammal människa? Hur bemöter man en åldring, en invalid, en rullstolsbunden, en förståndshandikappad

Det visste folk förr - de var i alla fall vana. Alla FANNS, synliga och tydliga och, efter förmåga, socialt delaktiga. Sedan städades alla dessa icke produktiva undan, bortom synhåll, bortom vardagsliv och gemenskap och gemensam kamp för tillvaron.

Barnen har följt samma väg. Tvingats, som det heter, att gå samma väg. De är borta ur vardagsmedvetandet. De har blivit mer eller mindre jobbiga fritidsartiklar.

Fostran? Vad är det? Och varför då?

Vad är det de ska fostras till, i så fall?

Att inte göra mamma ledsen?

Att vara snälla och hjälpa till?

Vad jag vill säga är att oavsett allt, oavsett alla mer eller mindre underliga levnadsvillkor vi snällt underkastar oss på dekret uppifrån (styrda, i sin tur, av Marknaden dvs makten, pengarna och härligheten), fortsätter barnen att kräva sin rätt, som djurungar vilka som helst, att undervisas i konsten att överleva på bästa sätt utan föräldrar en dag.

Det åligger "flocken" att lära dem det, att ta ansvaret för det - den flock till vilken avkomman föddes och knöt an, just för sin överlevnads skull, primärt.

Kärleken hör till kapitlet leva, inte "bara" överleva.

Med detta i ryggen kunde du kanske lägga om attityd - till en betydigt sakligare, en som inte alls alltid och jämt är känslomässigt betingad

Du kunde inse ditt fostraransvar och beakta det, som den föräldrauppgift det är.

Du kunde släppa av på känslopjunkets ambitioner om att barnet ska ha roligt och kul och vara hjälpsamt och snällt som belöning för dig.

Du kunde begå dagen med den sakliga ambitionen i stället att LÄRA ungen någonting som ligger i barnets intresse på temat klara sig själv en dag. Oavsett känslor. Oavsett eventuella protester och gnälligheter som, som sagt, är frågor (och ifrågasättanden).

Barnet ska inte "hjälpa till" så länge han eller hon tycker det är "kul". Barnet ska lära sig ett jobb

Jobbet att överleva

Låt mig ge ett exempel. Och låt oss sedan återkomma till mera konkreta diskussioner, nu när jag försökt förklara eller analysera fostrarförvirringen bland dagens (västerländska) föräldrar

Min son, fjorton år, skulle tvätta köksgolvet, ansåg jag. Det ansåg inte han. Han hade det på sin jobblista men satte sig på tvären, fjortis som han var (en ålder om borde sättas i karantän, om man säger ). "Tänker jag inte göra!"

"Jo, det tänker du", sa jag och gick efter honom med skurborsten i högsta hugg. "Tänker jag inte!" sa han och rappade på, på flykt till sitt rum. Jag rappade efter. Vi bodde i en stor lägenhet som man kunde springa runt i, runt runt, och vi sprang runt. Han före, jag efter med skurborsten. "Du tvättar köksgolvet!" - "Gör jag INTE!" - Jo!" - "Nej!" Osv, osv, osv. Runt, runt.

Till slut hann han in i sitt rum och stängde dörren, som han barrikaderade sig bakom. Jag efter och slet upp dörren. Tjatade vidare, ilsket. Han vägrade vidare, lika ilsket.

Då kom jag på de förlösande orden. "Om fyra år ska du föreställa vuxen. DU TROR VÄL INTE ATT JAG TÄNKER SLÄPPA IFRÅN MIG EN UNGE SOM INTE KAN TVÄTTA ETT KOKSGOLV?"

Han gav mig en blick som kunnat döda, ryckte skurborsten ur min hand - och tvättade köksgolvet. Briljant.

Det intressanta här är (tycker jag) att han verkligen kunde tvätta ett köksgolv. Han hade gjort det hundratals gånger. Det var inte det alltihop handlade om. Han hade protesterat mot MIG, alltså känslomässigt betingat. Och det kan man göra, men det berör inte köksgolvet, som måste tvättas i vilket fall. Oavsett vad man känner och tycker och tänker här i världen måste köksgolv tvättas.

Och det var det han visade att han visste. Med suck och stön, men visste - och gjorde. Han satte konflikten - den känslomässiga, vad den nu handlade om - med sin mamma åt sidan. Han tvättade köksgolvet, och jag berömde honom inte. Han gjorde sitt jobb, ett jobb som låg i hans eget intresse för den självständighet han behövde som vuxen, snart.

Som vuxen och självständig ska man inte bara kunna tvätta ett köksgolv utan också veta, som en självklarhet, att det behöver göras kontinuerligt - inte bara en gång för alla för att man varit "duktig" eller "snäll" (mot vem då ) utan för att det behöver göras för överlevnaden, den faktiska, praktiska och konkreta.

Köksgolvet låg i hans och "flockens" intresse och i hans egen, framtida flocks intresse.

Och köksgolvet har väldigt lite eller ingenting med känslor att göra

[Evrok]

Ja, nu har jag ju fått hjälp i annan tråd, och JAG VET! att det är jag som ska ändras, och jag vill ändra mig (och mannen...) Jag vill att mina barn ska vara rustade inför livet!

Ditt exempel på köksgolvet är underbart! När vi hemma hamnar i diskussioner om vad som ska göras blir det lätt "jo/nej/jo/nej" etc. Vad gör jag med 5,5 åringen. Tar han också att han ska lära för livet?

Jag vet väl att han inte ska duka för att vara snäll mot mig, utan för att få en känsla för att han behövs! Om han inte dukar blir inte bordet dukat! Ska vi låta bordet vara odukat? Tills han gör det? Eller? Känner mig handfallen, faktiskt, när det är NEJ till det mesta.

Jag ser ju hur han VÄXER när han gör saker!

Fortsätter i min andra tråd!

[annawahlgren]

8-[