Den äldsta flickan, som redan går i skolan, hälsade välkommen med klarblå blick och soligt leende och egenhändigt tillverkat brev, sär det stod: "Välkommen till oss!" (
Den lilla minstingen, 1,5 år, kikade nyfiket fram bakom pappa, men när våra blickar möttes, drog hon sig i blygsel hastigt tillbaka.
:-k Hm, hur skulle detta gå?
Strax var alla inbegripna i samtal om allehanda ting och så gick tiden och så... plötsligt känner jag liten barnahand i min. Den lilla vill något? Hon pekar på lilla tältet och säger: "Uhh-uhh!" Klart jag ville krypa in i tältet! 8) Vad ska man annars ha tält till? Och vad ska man annars ha besökande tanter till om inte dra in dom i små tält? #-o
Så kändes den lilla barnahanden i min igen.
Jag hade satt mig på händerna, så som man gör ibland, när man inte sitter ner riktigt. Den lilla Raringen började gräva under mig
Nu skulle kaka bakas! Den kloka pappan hade dragit sig tillbaka och strax var barnen och jag upptagna av kakbak, den stora flickan på ena sidan och den lilla på andra sidan i egen karmstol. Ägg knäcktes, mjöl yrde, banan mosades och hej och hå och jag tänkte, att jag minsann hade åtta armar, precis som bläckfisken, då jag i ena ögonvrån ser att lilla Älsklingen pillar och stånkar; hon hade tungt arbete med något, vad var det? Jo, hon skalade vitlök, som hon norpat från en skål inom räckåll.
Och sekunden innan hon skulle slänga en klyfta i kaksmeten, smög jag min ena arm bakom henne, samtidigt som jag med andra handen grävde upp en näve mjöl ur påsen och dängde på bänken - och hennes ögon blev stooooora!, och då puttade jag vitlöksklyftorna all världens väg bort från oss och sa: " Ojdå! Tappade mjölet sig där!
Det var barnabokstänket som snabbt dök upp i mitt huvud, men vad var det egentligen jag hade sagt?
Jag uppmanade henne att RÖJA RUNT!!! Ha! En freudiansk felsägning, för nog tycker även jag att det är mer intressant att röja-runt än att städa-bort! Och röjde gjorde denna Barnaboksunge! \:D/
Detta var en fröjdens eftermiddag för en människa, som inte umgåtts med barn på länge och den gången var det med gnälliga, krävande barn, som aldrig blivit sedda, aldrig tagits i bruk och som inte hade en susning om att det kunde vara så, att andra klarade sig sämre utan mig....
Men nu hade jag två Barnaboksbarn vid min sida och snart satt en liten ljuvlig Ängel O:) i min famn och visade tydligt att hon gärna ville sitta där alltmedan vi fortsatte med vårt nödvändiga kakbak! När jag satte ner henne på stolen, sträckte hon omedelbart sina små barnaarmar mot mig igen! Och ett hjärta svämmade över!
Plötsligt lutar hon sitt lilla huvud mot mitt....
Den stora Barnaboksflickan är som en ljuvlig dröm att umgås med och så behaglig i sitt väsen. Jag säger som Anna: "Jag tycker inte om alla barn bara för att dom är barn! Jag tycker om trevliga barn!"
Och dessa Barnaboksbarn är sannerligen trefliga barn!