Åtta månadersångest redan vid sju månader?

Jeanette m Rasmus o Linus

Hej! Min minsta kille blir sju månader på tisdag och har börjat visa tydliga tendenser på åttamånadersångest, är det möjligt så tidigt? Senaste veckan har han blivit förtvivlad vid flera tillfällen när brorsan lekt lite högljutt och i förrgår började han gråta för första gången i sitt liv när någon annan (morfar) höll honom. Jag har kunnat lämna över honom utan problem till folk han aldrig träffat innan och morfar ser han ju flera ggr i veckan...
Nätterna är också lite si och så med, vaknar till 1-4ggr, ibland är det som om han bara skriker till i sömnen och ofta klarar han sina uppvak själv utan att jag gör någonting alls, men ca 1-2g/natt får jag gå in och lägga honom tillrätta och gå ut med ramsan (han är aldrig kurad, men jag har ändå infört en ramsa vid läggning) då han vänder sig på rygg och sedan inte kommer tillbaka på mage igen.
Är också kinkigare på dagarna vill helst inte att jag går utom synhåll. Håller på att träna sedan några veckor på att krypa (gungandes på alla fyra) och verkar väldigt frustrerad ibland när det inte riktigt går som han vill. Lärde sig sitta utan stöd när han var 6mån och 1v ungerfär samtidigt som han fick sin första tand så den andra tanden är nog inte långt borta, kan också inverka kanske. Tips och råd?

Fialoppan · Inlägg av **Fialoppan** » sön 07 jan 2007, 13:39

Hej, jag har en kille på 1,5 år, o vad jag kommer ihåg så blev det 8 mån ångest innan han blev så gammal. Barn utvecklas säkert olika mentalt, o kanske är din gosse tidig där, det är det jag tänker på spontant. Om det inte hänt ngt annat i familjen, o ni håller på med samma rutiner etc så ser jag inget annat än att det är som du anar, en försmak av 8 mån ångesten.
Jag är inte så duktig på att ge tips, vet inte riktigt vad som behövs, det var ett tag sen vi var där, o man hinner glömma en del, men känns som att läs på i den underbara "Barnaboken" ( var förälders bibel

)så finner du nog vad du söker. Säkert tipas du av fler här åxå!

Miani · Inlägg av **Miani** » mån 08 jan 2007, 11:29

Jag känner igen mig - vår dotter visade tecken på åttamånadersångest vid 6,5 månads ålder... Hon var sig helt enkelt inte lik, hennes vanliga glada jag var som bortblåst. Skrek mycket, raseriutbrott, sparkade oss o s v. Fast det höll bara i sig i nån vecka, sen var hon som vanligt igen. Hon är lite tidig i sin mentala utveckling, säger de på BVC, och alla barn är ju olika. Nu fyller hon åtta månader i veckan, så vi får se om det VAR tidig åttamånadersångest eller om det kommer en släng till...

Jeanette m Rasmus o Linus

Tack båda för svar, med min stora kille upplevde jag inte en så skarp gräns vid åttamånadersångesten som med lillen nu. Storebror var rädd för främlingar nästan direkt, så fort han blev medveten vid 2½mån skrek han om någon annan än jag eller pappa tog honom eller närmade sig honom för fort, han behövde tid att bekanta sig i sin egen takt sen gick det bra och det höll i sig nästan till han blev 1 år. Och han sov oroligt ändå tills han blev 1½ pga astma, allergier och ständiga infektioner.
Så därför är jag lite betänksam nu med lillebror om det verkligen börjar så tidigt, men det är nog så och det händer ju som sagt massor med honom nu man märker att utvecklingen går i en rasande fart både fysiskt och mentalt.

Kantarella · Inlägg av **Kantarella** » tis 09 jan 2007, 20:53

Visst är det 8 månadersångesten som kommit in på arenan.

Håll vardagen så lugn och harmonisk som möjligt som kontrast till det kaos som råder i det lilla livet. Inga konstigheter eller utsvävningar gagnar gossen för en tid framöver. Det hela brukar ha passerat förbi på en månad.

Barnaboken är som Fialoppan säger en guldgruva i de här sammanhangen. Även här på forumet finns mycket matnyttigt om du går via search.

Lycka till!

/Åsa

Svantemamman · Inlägg av **Svantemamman** » tis 09 jan 2007, 22:13

Det finns en bok som heter Växa och upptäcka världen om utvecklingssprång under första året, där författarna menar att dessa infaller vid samma vecka för alla barn (men kanske märks mer eller mindre). Det har stämt otroligt bra på min son, han har till och med speciella frutrationstjut för sig under sina små kriser!
Runt vecka 29-30, dvs ca 7 mån, infaller en liten fas där barnet förstår vad avstånd innebär, och beter sig precis som du beskriver.

Enligt den här fasindelningen kommer några veckors solskenspaus innan 8-månadersångesten sätter in. Rapportera gärna om det stämmer!

Jeanette m Rasmus o Linus

Tack Svantemamman och Kantarella! Ska plugga på om åttamånadersångesten i BB igen och uppdatera mig här på sidan för att få lite tips om hur hantera situationerna på bästa sätt. Kram.

jennie27 · Inlägg av **jennie27** » tor 11 jan 2007, 15:55

Hej!

Min son hade åttamånadersångest mellan 7 och 9 månader. I TVÅ månader - en väldigt aktiv sådan dessutom. Dagen efter julafton - hans niomånadersdag - var den borta. Nu är han hur go och glad som helst! Under dessa två månader avverkade han i stort sett alla "symptom" man kan läsa om i BB och Växa och upptäcka världen. Detta är nog väldigt olika men som sagt, visst kan den blomma för fullt redan vid 7 månader och inte behöver den vara borta vid åtta för det....

Håll ut och försök att inte ringa din man på jobbet och skrika att nu jäklar får han vara hemma!

...det gjorde jag.... Nu är det som sagt skoj igen!

Jeanette m Rasmus o Linus

Nej, jag ska försöka låta bli det.

Alltid skönt att höra att det finns fler som har gått igenom samma sak när det känns lite motigt, för man är ju egentligen aldrig riktigt ensam om någonting egentligen, men det är lätt att glömma.
Kram och tack för svaret.

Kristin · Inlägg av **Kristin** » ons 30 maj 2007, 20:34

Hej!

Hittade den här gamla tråden när jag var ute och letade info om åttamånadersångest.

Vår son bara MÅSTE vara inne i ångestperioden nu (uppvak mellan 04-06 med ett irriterande läte, typ knorrande/muttrande/jämrande som slutar med att han omkring 06 börjar hojta rejält

. Han gråter dessutom OFTA, OFTA om dagarna). Makens whiplash-skada gör sig påmind allt oftare

. Han/jag (det är jag som jobbar nu) hamnar i ett läge då vi BÄR mycket på honom

, men vi vet inte HUR vi skall hantera hans ångest ????. Han blir knäpptyst i famnen.

Till saken hör att han ofta är sjuk/förkyld (infektionskänslig efter en RS-virusattack då han var 5 mån - han var rätt dålig i TVÅ månader

). Vi "puffar" honom (ger honom kortison varje dag i en inhalator för bebisar) morgon och kväll. Det jag vill säga är att vi har blivit "van" vid hans tårar då det har varat så länge. Tja, van och van kanske jag inte skulle säga, men vi har liksom accepterat att han är "sån".

HUR skall vi hantera honom när han gråter så ofta?????? Han gråter mer än han är glad...

.

Finner inga konkreta råd i BB på detta område

..

Hoppas ni kan hjälpa oss och vår bebis.

//Kristin

Inlägg av **TorsMamma** » ons 30 maj 2007, 20:54

Hej, läs gärna mina svar i denna tråden.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 6261#96261

Jag har en dålig rygg och jag vägrar att bära på Tor. Så jag sätter mig ner på golvet, gör mycket på golvet osv... Det är dessutom inte farligt att skrika lite. Man måste få bryta ihop så man kan gå vidare också. Bara inte ensam är min tanke.
Så ibland säger jag att jag skall gå till köket, går dit och sätter mig. Tor kommer skrikandes/gråtandes och får en kram och uppmuntran som säger du kan! Håller ett tag, vänder utåt. Låter honom sitta i diskhon mycket just nu.

Kreativitet och mutor samt en viss frustration får man känna!