Hej allihopa,
Jag har inte varit här inne på ett bra tag men nu har jag fått ett litet dilemma. Det gäller nämligen ett av barnen på vår gård. Min son är 3 år och vi bor på en gård där det finns många barn i hans ålder. Det är god stämning mellan föräldrarna och allt är finfint förutom ett litet orosmoln. Ett av barnen har tyvärr sedan dryga året tillbaka utvecklats till en riktig liten terrorist. Tyvärr. Det är en jättego unge på många vis och föräldrarna är jättebra men situationen har förvärrats sista tiden...
De andra barnen kan visst också bråka med varandra om de vill ha samma grejer eller liknande men den här ungen är så utstuderande. Exempel: min son går och börjar cykla på en annan killes cykel. Då ser slagskämpen detta och går och frågar cykelägarens mamma om han får låna cykeln. Hon säger ja, hon vet ju inte att min son precis lånat cykeln. Och då kommer slagskämpen springande i full fart och ska dra ner min son från cykeln - för HAN har minsann fått låna den!!
Den här situationen är en standardgrej för den här killen - han ser att någon annan vill göra något och springer direkt dit och ska göra det istället. Slåss skriker och bråkar. Det är inte så att han vill gunga eller vad det nu kan vara. Utan han vill göra det baraa för att ett _annat_ barn vill göra det och bråka.
Jag fattar inte varför han bara bråkar? Alltså han är så arg jämt. Snacka om att ha mord i blicken. Sedan det här utstuderande draget är så svårt att förstå för han är ju inte gammal. Han är en riktig ögontjänare också så han vet ju att han inte får slåss. I går knuffade han ner min son, stenhårt, från ett staket rakt ner i backen. Som tur var hade min son cykelhjälm på sig annars hade han spräckt skallen!
Jag tycker så synd om den här lille killen som är så arg och som inte kan leka utan bara går omkring och vill bråka!? Det här har pågått i över ett år och eskalerat. Om jag hälsar på honom när jag kommer till lekplatsen så räcker han bara ut tungan och säger "bajskorv". Och då gillar han ändå mig - vi har inget otalt mellan varandra. Han har ett så konstigt sätt! Det är inte bara min son han bråkar med men han blir lite mer utsatt för att han är så snäll och inte slåss själv - får slagskämpen stryk tillbaka så passar han sig lite för de ungarna sedan.
Jag vet genom en annan förälder, som också är orolig för hur den här ungen behandlar deras barn, att han kan ha lite problem på dagis för han får inte vara med de stora killarna. Det här kanske leder till frustration som han tar ut på de som är mindre än han, men ändå!?
Nu känner jag att jag måste punktmarkera honom - han är ju farlig med sitt sätt.
Hur tycker ni att man ska hantera detta. Det jag vill är 1: att min son inte ska bli slagen 2: att barnen ska kunna leka normalt och att denne lille kille ska kunna leka - inte jäklas.
3,5 åring som slåss
3,5 åring som slåss
F?rstag?ngsmamma med son f?dd 17/5-04. Gift, 30 ?r.
Knivigt... Det är ju alltid svårt att så tydligt se problem i andras barn. Vilken relation har du till mamman/pappan? Är det här ett problem ni kan diskutera? Kanske har de sett hur lillkillen far fram och är förtvivlade, behöver hjälp? Eller är det så att de inte ser sitt barns beteende?
Man kan väl i alla fall konstatera att de lille kamraten inte fått hjälp av sin omgivning att komma till rätta med sina beteendeproblem. Han behöver få veta av sin familj och sin omgivning att man faktiskt inte kan puttas eller kalla folk för bajskorv, för gör man det kan man ju faktiskt inte vara med. Sedan är det väl tyvärr mor och far som måste uppmärksamma problemet och göra något åt det?
Men visst är det svårt att se på? Skall köra "handen om handen" på halva gården (och riskera att aldrig mer bli bjuden på kaffe på sandlådekanten) eller skall man bita sig i tungan? Jag tycker att du tänker helt rätt som i första hand vill skydda din son. När det är din son den lille kamraten attackerar skulle jag alltså inte backa för att "hjälpa" kamratens föräldrar med sin fostran. Och det där med "bajskorv" skulle jag nog ha svårt att låta passera...
Hoppas du får många kloka svar, för frågan är så svår! Hur gör man när andras barn beter sig på det här viset? När man ser tydligt vilket bemötande från föräldrahåll de skulle behöva? Men som de inte får?
Man kan väl i alla fall konstatera att de lille kamraten inte fått hjälp av sin omgivning att komma till rätta med sina beteendeproblem. Han behöver få veta av sin familj och sin omgivning att man faktiskt inte kan puttas eller kalla folk för bajskorv, för gör man det kan man ju faktiskt inte vara med. Sedan är det väl tyvärr mor och far som måste uppmärksamma problemet och göra något åt det?
Men visst är det svårt att se på? Skall köra "handen om handen" på halva gården (och riskera att aldrig mer bli bjuden på kaffe på sandlådekanten) eller skall man bita sig i tungan? Jag tycker att du tänker helt rätt som i första hand vill skydda din son. När det är din son den lille kamraten attackerar skulle jag alltså inte backa för att "hjälpa" kamratens föräldrar med sin fostran. Och det där med "bajskorv" skulle jag nog ha svårt att låta passera...
Hoppas du får många kloka svar, för frågan är så svår! Hur gör man när andras barn beter sig på det här viset? När man ser tydligt vilket bemötande från föräldrahåll de skulle behöva? Men som de inte får?
Det är verkligen ett dilemma.
Pappan, för det är mest han som är ute med barnet, är verkligen mån om hur sonen ska uppföra sig och säger till honom men det ger ingen direkt verkan tyvärr. Som sagt så är slagskämpen en ögontjänare så man måste se hela mönstret och förebygga, tror jag, hans beteende. Min uppfattning är att pappan ser incidenterna som enskilda händelser och inte som ett beteende som spårat ur. Hade det varit min son hade jag nog punktmarkerat honom och sedan jobbat mycket med det positiva, plus tagit tag i dagissituationen. Sedan tror jag att den här ungen har ett mer aggressivt sätt men det ju också triggas mer eller mindre. Just nu är det på illrött...
Jag har faktiskt försökt att ignonera hans beteende lite men nu ska jag vara mer uppmärksam och försöka ta honom innan han nyper till och inte låta honom komma undan med fula grejer som jag ser att han gör medvetet. Plus försöka att uppmärksamma honom positivt så att det inte bara blir negativt runt honom... Om jag kommer emellan med det då han är så ilsken och vresig nu.
Pappan, för det är mest han som är ute med barnet, är verkligen mån om hur sonen ska uppföra sig och säger till honom men det ger ingen direkt verkan tyvärr. Som sagt så är slagskämpen en ögontjänare så man måste se hela mönstret och förebygga, tror jag, hans beteende. Min uppfattning är att pappan ser incidenterna som enskilda händelser och inte som ett beteende som spårat ur. Hade det varit min son hade jag nog punktmarkerat honom och sedan jobbat mycket med det positiva, plus tagit tag i dagissituationen. Sedan tror jag att den här ungen har ett mer aggressivt sätt men det ju också triggas mer eller mindre. Just nu är det på illrött...
Jag har faktiskt försökt att ignonera hans beteende lite men nu ska jag vara mer uppmärksam och försöka ta honom innan han nyper till och inte låta honom komma undan med fula grejer som jag ser att han gör medvetet. Plus försöka att uppmärksamma honom positivt så att det inte bara blir negativt runt honom... Om jag kommer emellan med det då han är så ilsken och vresig nu.
F?rstag?ngsmamma med son f?dd 17/5-04. Gift, 30 ?r.
-
Linnéa med två barn
- Inlägg: 60
- Blev medlem: mån 09 apr 2007, 13:25
Det är svårt att säga till andras barn, för samtidigt som man gör det så sätter man ju ett underbetyg
på det barnets föräldrar , ungefär som " då får väl jag säga till ditt barn om du inte gör det själv",och det kan ju skapa lite tryckt stämning i barn-föräldragrupper.Men det är ju faktiskt ert ansvar att vägleda denna pojken, för han behöver veta vad som är rättoch fel
,om hans föräldrar har svårt att förmedla det. Vem vet, föräldrarna kanske inte mår så bra själva och då blir ofta uppfostran av barnen en del som får stryka på foten, tyvärr. Kör på hårt med samma regler som ni har för era barn. Du vet det klassiska, sätt dig på huk, ögonkontakt, förmaning, varning. Sen är det alltid bättre att prata förtroligt med föräldrarna en rejäl gång istället för att komma med 10 antydningar....Kämpa på, du har mitt stöd. 8)
Kramar!