Min son är betyngd.

[Gäst]

Hjälp, nu går mitt hjärta itu. (för att inte tala om min sons)
Jag vet inte hur ja ska börja att förklara, men jag försöka göra det kortfattat

Jag och min 13 årings pappa är inte tillsammans. Vi flyytade i från varandra redan då han var 1 1/2.

Han har tillbringat varannan helg hos sin pappa. (farmor och farfar egentligen)

Nu har pappan träffat en ny tjej, och de har flyttat i hop bara för någon vecka sen.

I kväll kom min son hem, efter att ha varit där över helgen. Han är betyngd, och säger att pappa och hans tjej vill att han ska bo där, växelvis boende. Och det är andra gången(tydligen ) som de pratat med honom om detta. Och vill att han ska prata med mig, och att de därefter ska ringa till mig.

Jag står helt rådvill, jag vet ingetalls, jag vet inte hur jag ska reagera, eller vad jag ska säga.
Grejen är den att varje gång han är hos sin pappa, så strular det, han kommer inte i tid till hockey eller fotbollsmatcher, i bland blir han inte ens medtagen till matcherna pga att han är i så dålig form, de helger han är där. han är vaken sent in på morgontimmarna. Ja allt är total pannkaka. Min son har nyligen klivit in i puberteten och får dela rum med en flicka på 5 år, bara det i sig Jag är helt enkelt orolig för hur det skulle gå
Hur ska jag kunna bara vara åskådare varannan vecka. Hur ska jag kunna fullfölja min föräldrauppgift, om jag ska "titta på" när det går dåligt för honom. Han står inför den så darriga tonårstiden, om allt går fel Hur ska jag kunna rädda honom då

Jag skulle kunna skriva en hel bok, om varför jag inte tror att det kommer att lyckas så bra för honom de veckor han är hos sin pappa. Jag har olyckligt bara kunnat se på, de gånger det strulat till sig, och Pojken har drabbats.

min son var så tyngd i kväll, jag såg att han var nära gråten. Han sa att han inte vill behöva ta ett beslut. Jag vet inte vad jag ska säga, jag vill inte att han ska bli mer tyngd, känna mer skuld än han redan gör.
Det jag sa var att jag vill ju ha dig här. (men nu ångrar jag till och med det, det gör kanske att det bara känns ännu värre för honom )

Vad ska jag säga, hur ska jag reagera Jag vet ingenting, och hur ska jag kunna ta hand om honom på halvtid om det blir så, om jag ser att det går utför

Hoppas någon kan utläsa mitt dilemma. Jag känner mig bara upprörd, har hjärtklappning och är helt förvirrad.

Han ville gå och lägg sig redan nu klockan 21, han gick inte i säng lycklig

Hur kan dom göra så här, hur kan dom lägga detta tunga beslut på hans axlar

[miar70]

Hej sonica!

Känner alltför väl igen mig i dina funderingar, mina tre äldsta har en annan pappa som varit en usel förebild, och som knappt funnits i barnens liv de senaste sju-åtta åren
Den jobbigaste tiden i mitt liv var, när pappan fick för sig att barnen skulle vara deltid hos honom, men tack och lov gick familjerätten på min linje, och min äldste son var då 12 år ungefär (han är 16 nu) och de lyssnade väldigt mycket på vad han själv ville! Och då fick även hans småsystrar röst genom honom, så det hela slutade med att barnen bor här, och träffar sin far väldigt sporadiskt och en av dem inte alls...
Vad jag vill säga är, att din son har mycket stor beslutanderätt här! Han är så stor att han själv kan säga vart han vill bo, men att det också kan bli jobbigt för honom att ha det beslutet på sina axlar!

Jag vill råda dig till att ta kontakt med soc. och be om hjälp! Ni (du och pappan) kan gå på samarbetssamtal, och de (kurator eller familjeutredarepå soc) kan prata med pojken! Det är jättebra att få prata med en utomstående, så ring i morgon och försök få hjälp

Jag hoppas allt löser sig, och blir till pojkens bästa! Det borde pappan också tänka på - fråga honom om HAN vill flytta varannan vecka

Tänker på er!
Kramar Mia

[Gäst]

Tack för ditt snabba svar Jag hade inte ens tänkt på familjerätten, samarbetsamtal osv. Men kanske vorde det något, om han nu väljer växlevis boende, så vill jag verkligen, verkligen vet att han har det bra. Och att det inte får vara något strul, jag kommer inte att klara av att bara titta på, men kommer ju att bli tvungen, i sådana fall.

Jag är inte alls säker på att han väljer att fortsätta bo här, även om jag tror att han rent förnuftsmässigt vet att det vore det bästa. Skolan ligger långt borta, busstider, både till skola, och matcher, ingenting av det kommer att funka. Det vet han, nog av erfarenhet.

jag tror jag avvaktar tills pappan ringer, eller att jag hör om sonen tar ett beslut. Men helt klart måste jag nog få hjälp, eller vi allihopa.
I 12 år har jag fostrat honom, hur ska jag bara kunna vara åskadare nu, det känns som att man lämnar ett jobb, bara halvfärdigt. Och varför nu? för att han träffat en tjej? plötsligt flyttar de ihop ocks blir det så här.

[miar70]

Och varför nu? för att han träffat en tjej? plötsligt flyttar de ihop ocks blir det så här.

JA

Så var det här med, intresset för att ha barnen kom med den nya kvinnan, men kanske är det nyhetens behag, för det gick ett tag, sen lät hon barnen förstå att hon tyckte de var ganska jobbiga
Så du gör nog rätt i att ta det lite lugnt, snart vill hon nog ha en "egen" liten familj, och behöver inte en tonåring på halsen... Förlåt cynismen, men här var det så...

Och ett litet tips, som är nog så svårt: försök att inte bli upprörd när du pratar med pappan, fråga hur han har tänkt sig allt praktiskt, allt ansvar osv... och ge dig tid att lyssna! Även om du är stensäker på vad som är bäst, så blir det säkert fel effekt om du går ut offensivt!

Men du kan ändå ringa och prata med soc tycker jag - jag hade världens bästa socialsekreterare, och det var så skönt att prata med henne och få hjälp med mina funderingar!

Kram!!!

[Gäst]

Försöka att inte vara upprörd när jag ska prata med pappan. I sådana fall, måste jag verkligen anstränga mig, för jag är så arg, så jag borde nog inte prata med honom alls.

Sömnlös, låg jag i natt, försöker sortera ut allt. Hur lösningar skulle bli om det eventuellt blir så, hur jag eventuellt skulle kunna göra, då om jag ska fostra honom på distans vissa veckor. Jag kom inte fram till några lösningar alls.

Mest av allt funderade jag på vad jag ska säga, för att få honom att vilja stanna här.

Jag har vädjat lite till hans förnuft, hur han tror att det skulle gå, när han nu börjar högstadiet, och pappan bor på en annan ort Och samtidigt ha 3-4 träningar i veckan, plus 1 eller 2 matcher. Hur det skulle funka rent praktiskt, när vi knappt får det att funka med tider som är så knappa, och alltid vid middagstid. Och då bor vi ju nära.

Men det låter lite som han på allvar överväger detta alternativ,
-Det har ju blivit lite mer ordning, nu för tiden säger han, och det behöver inte bli så som du tror mamma.

vad ska jag säga till honom:
Gör som du vill, men du får alltid ångra dig, du är alltid välkommen.

Eller ska jag böna och be, och muta honom, att stanna

Eller ska jag vara helt tyst. Och bara vänta, på hans beslut. eller finns det någon annan superlösning, eller något superbra att säga

Hur bedriver man fostran på distans? Jag tycker att han har lite kvar att lära, om saker här i världen, och han är ju långt i från klar.

Ett exempel på att man i bland måste justera hans beteende, då det har varit icke acceptabelt. För ett par månader sedan hade han en gräslig attityd, med otrevligheter, höga ljud, allmänt tråkigt sätt. Dels betedde han sig så hemma, och vi sa till, man inte låter så, beter sig så,
Men sen under kvartsamtalet med läraren, så var detta något som de ville få honom att sluta med. De gillade inte hans beteende. Och jag for hem, med sonen, och han drabbades inte bara av en konsekvens, utan flertalet. Indragna träningar, mindre tid vid datorn, inte vara med kompisar(varför skulle han va bland folk, om han inte kunde uppföra sig som folk) var mitt resonemang. Efter denna brutala konsekvens, så uppförde sig ungen utmärkt och det fick jag ju stolt höra på följande kvartsamtal också.

Så alltså en liknande incident, och då ska han kanske tillrättavisas på distans för att få till ett bättre beteende det blir ju stört omöjligt.

Sen så undrar jag, om han nu väljer att bo varannan vecka hos sin pappa, kan man på något sätt kräva att de flyttar närmare, hans aktiviter, och hans skola Jag ser inte en möjlighet att få till saker, eller att han ska kunna klara av det liv, fadern föreslår.

Kan man inte önska att han nu i tonåren och en massa hormoner slipper dela rum, med ett barn av det motsatta könet.

Också för den skull att kunna bedriva läxor i ensamhet och lugn. De bor i en tvåa, 4 personer och en hund. Det går säkert bra, men jag tycker att han är i den åldern att han bör ha ett privatliv. En dörr att stänga om sig.

[Gäst]

ja och det där med att hon kanske inte vill ha en tonåring på halsen i långa loppet, är ju värt att tänka på.

undrar om det är ekonomisk fråga, de kanske tror att om de slipper underhållet... men det ska bli roligt att se när dom inser, hur mycket pengar, han kostar, och för att inte säga hans fritidsaktiviter. Hockey är så otroligt ofattbart dyrt Och allt engagemang om avkrävs föräldrar, vare sig man vill eller inte. Det tar massor av tid, och en massa pusslande och planering. I bland så försvinner hela helger, morgon till sena kvällen, det är inte mycket annat som gäller då än hockey, och föräldra ansvar utav guds nåde. Kommer hon vilja vara med att betala dessa tusentals kronor allt detta kostar undra om hon inte kommer att tycka att han blir till belastning, då de inser vad detta egetligen kostar både i pengar och tid.

Eller så lägger han av med hockeyn för att han helt enkelt inte kommer att klara av de dåliga förutsättningarna de bjuder honom.

Bla, bla, så mycket strunt jag skriver, skriver det jag tänker, och det blir lite

[kajsa65]

Vilken sits du har hamnat i! Inte lätt! Hur kan man sätta ett barn i denna situation? Miar 70 var inne på "nyhetens behag". Leka mamma-pappa-barn var en tanke som slog mig...

Att pappan och sambon har lagt ansvaret på din son för detta enorma beslut tycker jag är fruktansvärt! Detta är inte ett beslut som en kille på 13 skall behöva befatta sig med! Visst har han i lagens mening mycket att säga till om, MEN det innebär inte att han enligt får (eller ens bör) bestämma var han vill bo. Beslutet om var en 13-åring skall bo måste alltid fattas av vuxna! Jag skulle råda dig att genast tala med pappan om saken. Detta för att lyfta bördan från pojkens axlar och lägga frågan där den hör hemma- i vuxenvärlden! Du beskriver honom som tyngd. Det är han! Jag tror dock, precis som tidigare inlägg menat, att du måste försöka hålla dig samlad i kontakten med grabbens pappa. Människor kommer ju sällan på andra tankar genom att man blir förbannad och skriker...

Eller ska jag vara helt tyst. Och bara vänta, på hans beslut. eller finns det någon annan superlösning, eller något superbra att säga .

Jag tror inte att det är en bra lösning att bara vara tyst eller att bara ge ditt gillande till förslaget. Även 13-åriga grabbar i puberteten ställer frågor i form av påståenden... När han säger att saker förändrats och att det kommer att bli bra, så undrar han helt enkelt "skall det vara så här? kommer det att bli bra?" Han behöver nog höra sin mamma säga att hon vill han honom hos sig, att hon är orolig och ledsen. Han behöver höra tt du inte tänker släppa honom.

[Gäst]

Tack du kloka människa. Du har så rätt i allt du skriver. Jag har så mycket tankar, att jag inte kan tänka klart alls. men du gav lite klarhet.

så han får inte bestämma det själv alltså Jag trodde att från man var 12 så får man själv bestämma.

Jag ska genast försöka avlasta honom med detta beslut. Han ska inte behöva tänka på detta eller bestämma själv.

Jag kan inte prata med pappan än, jag måste samla mig,och veta vad jag sysslar med

Jag ska läsa ditt inlägg en gång till tror jag

[Nemita]

Hej Sonica.

Jag skulle vilja skriva ner en tanke som slår mig när jag läser den här tråden. Det gäller en vän till mig och hennes familj. Jag vill bara först påpeka att det är ju en helt annan situation och att det jag skriver kanske inte alls är applicerbart för dig. Men något att betänka, om det finns någon överensstämmelse med ditt läge.

Min väninna är sambo (jag kallar henne Lisa) med en man (Jan) sen flera år. De har var sitt barn sen tidigare som när de flyttade ihop var 6 respektive 8 år. Jan hade mycket dålig kontakt med sin dotter när han träffade Lisa, naturligtvis hans eget fel, även om jag inte vet mycket om hur hans relation till mamman var (vet inte hur hon såg på hans umgänge med dottern). Lisa tyckte det var väldigt synd och de pratade mycket om det. Jan funderade mycket och bestämde sig för att göra något åt det. Han mognade helt enkelt av alla samtal och av att Lisa var så tydlig angående hur hon såg på en förälders roll i ett barns liv. Numera har de varannan vecka med barnen och Lisas son och Jans dotter är mycket goda vänner.

Jag vill bara säga att även om pappan fått för sig att han vill ha mer kontakt med sitt barn "bara" för att han träffat en ny kvinna, så innebär inte det att hans önskemål är egoistiskt tänkta. Jag förespråkar nu inte varannan-vecka-boende eller att du ska ändra åsikt pga detta. Jag kände bara att jag direkt kom att tänka på min - väldigt kloka och vettiga - väninna som påverkade sin man mycket, utan att för den skull vara ute efter att sabotera för barnen eller nånting sånt. Din ex kan faktiskt ha en vettig ny kvinna och det behöver inte handla om att "leka familj".

Med detta sagt så vill jag återupprepa det jag började med. Detta är självklart en annan situation än din och det behöver förstås inte alls vara så här för dig.

När det gäller hur du ska hantera sonen så tycker jag personligen att det allra viktigaste är att han slipper ha dåligt samvete gentemot dig när han uttrycker sin egen vilja. Det kan vara så att han vill bo hos sin pappa och att han är rädd för vad du ska säga. Det sämsta för er relation - tror jag personligen - vore att han stannar hos dig för att inte göra dig ledsen. Men jag har inga tonårsbarn, så du får ta det rådet med en nypa salt...

Lycka till med dina beslut, hur du än gör.
Kram
/Ewa

[Gäst]

Ja du,, fadern i detta fall har haft god kontakt med sin son, här fins inget att klaga på
Jag vet faktiskt inte om det du beskriver var applicerbart i detta fall.
Det finns en hel del att tillägga om hans far, och hur han skött sitt ansvar. Men kontakten har inte varit dålig, det som har varit dåligt är tex hur sonen mår, efter han varit där. Hur struligt allt blivit.
Det är verkligen låt gå, som gäller där.
Jag har inte möjlighet att mer ingående berätta, allt som skett, eller för den delen inte skett.
Men detta oroar mig nu då han dessutom står inför den viktiga och darriga tonåren.

Jag vill inte vara åskådare, när det och om det går dåligt.

Nog om det. jag har tagit till mig allt, och ska nu försöka flytta denna börda från hans axlar.

[Gäst]

Och i ditt fall dessutom, så kanske de tänkte hur de skulle kunna ordna det så bra som möjligt när man nu praktiserade växelvis boende. Att till exempel flytta till den ort där barnet går skola och utövar en idrott han älskar enormt mycket
Det liv de avkräver att min son i sådana fall ska leva, skulle inte ens jag som vuxen klara av. Det finns inte.

[Nemita]

Du behöver självklart inte beskriva alla detaljer, men det låter ju uppenbart helt annorlunda än den situation jag tänkte på. Håller tummarna för att det ska lösa sig på ett bra sätt för er alla!

Kram
/Ewa

[kajsa65]

Peppning, peppning! Sonen kan tacka sin lyckliga stjärna för att han har en klok mamma när nu pappa sänder märkliga budskap. Du kommer att ta ett schysst snack med pappan sedan, när tiden (och du ) är mogen!

[Gäst]

Tack så mycket för att jag fick "rätt tänk" där

[Gäst]

I stället för att skapa en ny tråd fortsätter jag här...för det handlar fortfarande om umgänge och gemensam vårdnad

Jag och pappan kom överens om att jag skulle ha pojken i 2 veckor, och pappan i en vecka. Under sommaren, då skolan börjar om, så ska det återigen bli varanan helg är det tänkt.

Men nu, till nästa vecka har jag på omvägar fått höra att pappan ska resa bort, minst halva vistelsen. Och då vara med bonusmamman den övriga tiden, alltså över halva veckan.

De ska inte ens vara i exets hem, utan hon ska i sådanan fall ta honom till sitt barndomshem...

För mig är denna männsika relativt ny, de har varit i hop 8 månader ungefär...

Och mig veterligen så har jag inte gemnesam vårdnad med denna människa, och kan således neka detta vad jag förstår.

Saken är den att sonen hyser kärlek till en bonuskusin som bor där, och vill nog inte att jag ska förhindra deras möten, genom att förbjuda honom att följa med bonusmamman

Jag blir minst sagt heligt förbannad, först vill han inte ha barnet mer än nödvändigt, och dumpar barnet metodiskt varje helg i 12 år hos farföräldrarna, han träffar en tjej tillslut, som tydligen OMVÄNDER honom, men sen så ska han överlämna ansvaret till henne då? Fara på sommarens resa och så ska hon ta hand om honom, i sitt föräldrahem.
VAR DET INTE NYSS SUPERVIKTIGT ATT FÅ HA UMGÄNGE MED HONOM

Alltså jag har inte gemensam vårdnad med henne, och jag kommer nog inte att släppa i väg honom dit, det var liksom inte våran överenskommelse.

Rätt eller fel?

(Mitt inlägg osar säkert ilska: flåt för den tonen)