Hej. Jag har lite tankar som gäller min äldste pojke, två år och sju månader gammal. Man ska inte leta fel och det har jag inte heller gjort. Ändå är det en känsla som smyger sig på allt mer: han är inte riktigt med i det som händer. Svårt att förklara.
Vill man ha hans uppmärksamhet så måste man verkligen anstränga sig och titta honom ordentligt i ögonen- och inte ens det hjälper alltid. Han pratar inte mycket alls, svarar ogärna och sällan på tilltal, men han gör ändå oftast sig själv förstådd. Det finns ett avstånd mellan honom och det som händer och kanske är det helt normalt. Ändå finns oron där.
Han sitter gärna i knät, har humör med mycket av både skratt och skrik och han lagar faktiskt redan bättre mat än sin mor. Känslig för stämningar och förändringar och blir väldigt stressad av att ha många människor (barn) omkring sig. Men det blir i och för sig jag också och jag är 35.
Är jag fånig och felbenägen som oroar mig? Han är ju inte alls gammal och helt ovanligt med sent tal är det väl inte. Men det är mest den här känslan av att inte riktigt nå fram som jag tänker på.
Vanna
Lite orolig...
-
TorpSara
Hej!
Jag hakar på här med hörseln. Om han har haft upprepade öroninflammationer så kan det ha bildats vätska bakom trumhinnan som gör att hörseln och koncentrationsförmågan kan försämras. Sök på nätet på öronkatarr!
Vi har en kille i bekantskapskretsen som hade sådan här öronkatarr oupptäckt ända fram till treårsåldern då det började utredas varför han inte pratade.
Nu är det ju inte alls sagt att din kille har något sånt här men värt att kolla upp är det!
Jag hakar på här med hörseln. Om han har haft upprepade öroninflammationer så kan det ha bildats vätska bakom trumhinnan som gör att hörseln och koncentrationsförmågan kan försämras. Sök på nätet på öronkatarr!
Vi har en kille i bekantskapskretsen som hade sådan här öronkatarr oupptäckt ända fram till treårsåldern då det började utredas varför han inte pratade.
Nu är det ju inte alls sagt att din kille har något sånt här men värt att kolla upp är det!
Mamma till två godingar födda 2002 resp. 2005
Får mammainspiration ur Barnaboken och detta forum
Får mammainspiration ur Barnaboken och detta forum
Tack för örontips!
Det är ett tag sedan jag skrev och vi har sedan dess varit på 2,5-årskontrollen. Eller rättare sagt: vi har varit på två kontroller eftersom den första knappt gick att genomföra alls. Sonen hoppade och ritade på befallning men sen sa han bara nej till allt det andra och ignorerade sköterskan totalt. Som han ofta gör med människor och miljöer han inte är förtrogen med.
Nästan likadant gick det andra gången.
Sköterskan ordinerade utvecklingsundersökning och framför allt: DAGIS så fort som möjligt.
Jag känner mig så kluven. Visst är jag orolig fortfarande men lite på ett annat sätt nu. Mycket av det han vägrade gör han ju och kan han ju utan tvekan hemma. Å andra sidan är språket ordentligt efter och det kan vara mycket svårt för utomstående att få kontakt med honom. Jag kan också få anstränga mig ordentligt ofta.
Tror ni att femton timmars dagis i veckan skulle vara bra eller vanskligt för honom till hösten? Planen är att någon ändå ska vara hemma med nytt syskon så det finns inte alls något tvingande skäl till att börja.
Idag träffade vi psykologen för utvecklingsbedömning och det kändes bara så FEL. Som att jag sålde ut honom på något sätt- för han är ju bara 2,5 år och borde få vara fri att vara den han är utan att vi drar igång hitta fem fel och jämförelser med hur den mer sociale brodern är. Å andra sidan vill jag ju hjälpa honom på alla sätt som finns. Vi har också fått remiss till hörselundersökning.
Någon som har erfarenhet eller åsikter?
vanna
Det är ett tag sedan jag skrev och vi har sedan dess varit på 2,5-årskontrollen. Eller rättare sagt: vi har varit på två kontroller eftersom den första knappt gick att genomföra alls. Sonen hoppade och ritade på befallning men sen sa han bara nej till allt det andra och ignorerade sköterskan totalt. Som han ofta gör med människor och miljöer han inte är förtrogen med.
Nästan likadant gick det andra gången.
Sköterskan ordinerade utvecklingsundersökning och framför allt: DAGIS så fort som möjligt.
Jag känner mig så kluven. Visst är jag orolig fortfarande men lite på ett annat sätt nu. Mycket av det han vägrade gör han ju och kan han ju utan tvekan hemma. Å andra sidan är språket ordentligt efter och det kan vara mycket svårt för utomstående att få kontakt med honom. Jag kan också få anstränga mig ordentligt ofta.
Tror ni att femton timmars dagis i veckan skulle vara bra eller vanskligt för honom till hösten? Planen är att någon ändå ska vara hemma med nytt syskon så det finns inte alls något tvingande skäl till att börja.
Idag träffade vi psykologen för utvecklingsbedömning och det kändes bara så FEL. Som att jag sålde ut honom på något sätt- för han är ju bara 2,5 år och borde få vara fri att vara den han är utan att vi drar igång hitta fem fel och jämförelser med hur den mer sociale brodern är. Å andra sidan vill jag ju hjälpa honom på alla sätt som finns. Vi har också fått remiss till hörselundersökning.
Någon som har erfarenhet eller åsikter?
vanna
Hej Vanna!
Känner verkligen med dig
. Kontakterna med BVC är inte alltid vad man önskar sig. Och hade jag fått det rådet du fick, dvs Dagis - Snarast! hade jag kanske blivit lite ledsen först. Men främst förbannad, tror jag.
Jag har ju läst tidigare trådar, där du berättat att ni gjort uppehåll med att gå på ÖF för att det blev så stökigt efteråt. Det kan jag känna igen från min "lille känslige". Vi har inte gått sedan innan jul - av möjligen lite andra anledningar än ni, men VI mår bättre av att vara UTE, träffa folk i MINDRE grupper. Min kille hade svårt att riktigt hantera det vilda, högljudda, stojet och springet som (oftast) uppstod. Kanske inte just där, just då. Då försökte han fara med bäst han orkade. Men sen när vi kom hem kom ofta världens tokutbrott. De har vi sluppit sedan vi börjat umgås med kompisar i mindre grupp och ute. Och sötnosen mer harmonisk också.
Tycker också du själv sätter fingret på att just en dagisgrupp kanske inte är vad din lille kille skulle må som allra bäst i:
.
Däremot tycker jag du ska lyssna till vad ditt modershjärta säger dig. Känner du oro ska du förstås försöka få vettig rådgivning (här har jag ingen erfarenhet eller bra råd, men det tror jag det finns andra här som har). Och känna att DU vet var du står och vad som är er anledning till att ev fortsätta med utredning. Så att varken du eller sonen känner er överkörda.
Bara några tankar från mig.
Många kramar Ewa
Känner verkligen med dig
. Kontakterna med BVC är inte alltid vad man önskar sig. Och hade jag fått det rådet du fick, dvs Dagis - Snarast! hade jag kanske blivit lite ledsen först. Men främst förbannad, tror jag.Jag har ju läst tidigare trådar, där du berättat att ni gjort uppehåll med att gå på ÖF för att det blev så stökigt efteråt. Det kan jag känna igen från min "lille känslige". Vi har inte gått sedan innan jul - av möjligen lite andra anledningar än ni, men VI mår bättre av att vara UTE, träffa folk i MINDRE grupper. Min kille hade svårt att riktigt hantera det vilda, högljudda, stojet och springet som (oftast) uppstod. Kanske inte just där, just då. Då försökte han fara med bäst han orkade. Men sen när vi kom hem kom ofta världens tokutbrott. De har vi sluppit sedan vi börjat umgås med kompisar i mindre grupp och ute. Och sötnosen mer harmonisk också.
Tycker också du själv sätter fingret på att just en dagisgrupp kanske inte är vad din lille kille skulle må som allra bäst i:
Jag kan inte förstå varför man ska gå EMOT personligheten för att nå utveckling i såna här lägen. Jag tror man snarare gör mer skada då. Mår han bra av att ha det lugnare kring sig kan jag ärligen inte förstå vad felet med det skulle varaKänslig för stämningar och förändringar och blir väldigt stressad av att ha många människor (barn) omkring sig.
.Däremot tycker jag du ska lyssna till vad ditt modershjärta säger dig. Känner du oro ska du förstås försöka få vettig rådgivning (här har jag ingen erfarenhet eller bra råd, men det tror jag det finns andra här som har). Och känna att DU vet var du står och vad som är er anledning till att ev fortsätta med utredning. Så att varken du eller sonen känner er överkörda.
Bara några tankar från mig.
Många kramar Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 
Det verkar som om BVC rekomenderar dagis som lösningen på alla problem. Om en liten har svårt att hänga med på flera områden kan väl dagis inte vara lösningen? Vem skulle se honom där, ha tid med honom, kunna uppfylla hans behov 
Ingen! Det är för många barn och för lite personal och sen kan personalen vara hur ubildad och duktig som helst men det hjälper tyvärr inte. När Tösen, som är dagbarn hos mig, närmade sig sin ettårsdag sa läkaren på BVC att hon måste börja på dagis för att lära sig svenska ordentligt. Mamman kommer från Ryssland och pratar ryska och engelska, Pappan är svensk och pratar svenska och engelska, barnet har även en farmor och farfar som talar svenska med henne. Vem i hela världen har tid att tala med ett litet barn på dagis där det är så många barn att ta hand om
Dessutom kan jag tycka att hon ändå får språk så det räcker och det borde BVC doktorn se som en gåva och inte som ett problem.
Nu var vi på 1,5 år kontroll Emil och jag och där mötte vi Tösen med Mamma som var inne för en extra "språkkontroll". Tösen sa naturligtvis inte ett ord. Vem skulle ha gjort det i en främmande och lite läskig situation. När Tösen kommer ut i väntrummet med sin mamma kommer doktorn efter och frågar om Tösen går på dagis än, hon måste det för sitt språks skull!! Själv sitter jag och håller på att få ett tokbryt på ovan nämnda korkade doktor. Mamman säger att Tösen går hos dagmamma och sen tittar hon på mig som svarar att ja hon är hos oss på dagarna och hon förstår det svenska språket alldeles utmärkt och säger även några ord utan problem.
Doktorn svallar över av entusiasm över detta arrangemang då hon inte längre är det minsta orolig för Tösen eftersom hon är hos just mig på dagarna
Doktorn hade nämligen förälskat sig i Emil som pekat ut varenda kroppsdel både på sig själv och doktorn, byggt ett torn med nio klossar, rasat tornet och plockat upp alla klossar och lagt tillbaka dem i lådan, ritat en fint kluddteckning med kritor och under hela tiden konverserat glatt fast ingen förstod ett endaste ord. Avslutningsvis gav han doktorn en kram och en rejäl snor-puss mitt på munnen.
Så jag var, enligt doktorn, helt godkänd som språklärare.
Det hela slutade med att jag, som har svårt att behärska mig, läxade upp doktorn och föreslog att hon skulle praktisera på ett vanligt dagis en vecka. Då skulle hon upptäcka alla för- och nackdelar som finns där.
Kontentan av det hela är att jag INTE tror att dagis är lösningen, däremot tycker jag att det är jättebra att gå vidare med en hörselundersökning. Kanske ligger problemet där?
Kram Susan
Emil född 19 okt-05 och klok som en bok!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!
Tack så mycket Ewa och SusanD för era svar och ert stöd
Ja, dagis verkar vara standardlösning nummer ett. På allting. Sköterskan tyckte alltså att min store skulle börja för att han är känslig, tar tid på sig att släppa folk inpå och för att hans tal är sent. Och så tyckte hon att min minste måste få börja eftersom han är så utåtriktad, social och pratig. Jaja
Det är bara det att min man har tagit till sig dagisrådet och vill verkligen att det blir av till hösten. Jag tvekar... och så pratar vi fram och tillbaka. Man får så dåligt samvete av att sätta sig emot auktoriteter. Speciellt som jag antar att de tycker att det är jag som hämmat honom genom att hålla honom hemma alldeles för länge.
Tror ni att det skulle räcka med ÖF någon gång i veckan och kanske någon kvällsaktivitet fram tills hösten han fyller fyra? Det går i alla fall mycket bättre på ÖF nu och det är skönt. Vi tog en rejäl paus på den fronten men nu går vi dit någon gång ibland och han både leker och tar kontakt med andra barn, om stället inte är alltför överfullt.
Därutöver kommer han ju att ha syskon hemma.
Men jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete för att vi snart får ett tredje barn. Det försöker jag slå undan och istället se det som en glädje och tillgång för pojken. Men sköterskan sa nämligen att ja, det kan inte ha varit lätt för honom att få ett syskon när han var såpass liten som fjorton månader. Där blev jag irriterad men hemma börjar ju tankarna mala
Nåja. Ursäkta att det här blev lite gnälligt och rörigt. Vi ska gå vidare med hörselundersökningen och se om det kan ge något. Själva utvecklingsbedömningen har lagts lite på is eftersom sonen redan vid andra besöket började gråta och vägrade gå in i rummet. Kan ju vara lite trots bara. Men jag tror verkligen att han känner av prestationsförväntan också.
kram
Vanna
Ja, dagis verkar vara standardlösning nummer ett. På allting. Sköterskan tyckte alltså att min store skulle börja för att han är känslig, tar tid på sig att släppa folk inpå och för att hans tal är sent. Och så tyckte hon att min minste måste få börja eftersom han är så utåtriktad, social och pratig. Jaja
Det är bara det att min man har tagit till sig dagisrådet och vill verkligen att det blir av till hösten. Jag tvekar... och så pratar vi fram och tillbaka. Man får så dåligt samvete av att sätta sig emot auktoriteter. Speciellt som jag antar att de tycker att det är jag som hämmat honom genom att hålla honom hemma alldeles för länge.
Tror ni att det skulle räcka med ÖF någon gång i veckan och kanske någon kvällsaktivitet fram tills hösten han fyller fyra? Det går i alla fall mycket bättre på ÖF nu och det är skönt. Vi tog en rejäl paus på den fronten men nu går vi dit någon gång ibland och han både leker och tar kontakt med andra barn, om stället inte är alltför överfullt.
Därutöver kommer han ju att ha syskon hemma.
Men jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete för att vi snart får ett tredje barn. Det försöker jag slå undan och istället se det som en glädje och tillgång för pojken. Men sköterskan sa nämligen att ja, det kan inte ha varit lätt för honom att få ett syskon när han var såpass liten som fjorton månader. Där blev jag irriterad men hemma börjar ju tankarna mala
Nåja. Ursäkta att det här blev lite gnälligt och rörigt. Vi ska gå vidare med hörselundersökningen och se om det kan ge något. Själva utvecklingsbedömningen har lagts lite på is eftersom sonen redan vid andra besöket började gråta och vägrade gå in i rummet. Kan ju vara lite trots bara. Men jag tror verkligen att han känner av prestationsförväntan också.
kram
Vanna
Hej igen Vanna!
Om jag var du skulle jag be BVC-sköterskan förklara hur hon tror att er känslige skulle få det bättre på dagis, om hon tar upp det igen. För det är ju förstås som SusanD skriver, vem har tid med honom där - det blir ju så absurt när det kommer som en standardlösning med dagis utan att jag tror de öht tänkt efter. Eller besökt ett dagis nyligen heller, för den delen.
Som motvikt, och om din man vill höra hur det också kan vara, kan jag berätta att min stora, som nu är 3, står i kö till att börja hösten -08, då han kommer att vara drygt 4. Och då får det vara bra förutsättningar också, vilket inte är alldeles enkelt alltid, tycker jag. Helst skulle jag vilja ha Ur-och-skur-dagmamma men det finns inte här, men de är rätt snåla med utevistelse på traktens dagis - och min plutt ÄLSKAR att vara ute, helst hela dagarna - och det vill jag inte ta ifrån honom... Men så ser planen ut. Och då blir det alltså 15 timmar. Och hittar vi någon musikgrupp härikring kan det också bli aktuellt, så småningom, för det skulle passa - precis som ni tänker kring någon aktivitet när han blir 4. Så resonerar VI. Och han är absolut inte socialt hämmad. Däremot påverkas han inte positivt av stök och mycket folk. Och det tycker jag FAKTISKT är ett sundhetstecken. Men oavsett vilket, kan jag inte se att det hämmar hans utveckling. Snarare tvärtom. Språk, motorik, färdigheter - han gör och kan så otroligt mycket - mycket mer än hans jämnåriga kompisar som går på dagis. Inte för att han är unik, utan för att han får vara med i livet, utföra det som behöver utföras, har egna arbetsuppgifter, och växer, växer, växer - varje dag. Och TROR på sig själv. För han VET och får höra varje dag att han KAN, han BEHÖVS, han är NÖDVÄNDIG! Och DET får man inte på dagis.
Vi träffar andra barn 2-3 ggr per vecka och är i Hembygdsparken där det är MASSOR av barn 1 gång i veckan. Och det räcker finfint. Precis som din kille, tar vår då kontakt och det sker på hans initiativ. Och blir det för mycket, kan han dra sig undan och vara ifred. DET kan man inte heller på dagis. Och jag SER vad som händer och kan hjälpa och stötta om jag ser att det blir för mycket, eller för fel. Och det undrar jag hur lätt det är på ett dagis med den överbeläggning som oftast är idag. Detta är en trygghet för både mig och sonen - som jag tycker vi kan få ha tills det verkligen MÄRKS att han är redo för att ge sig ut helt på egna äventyr. Och han ÄR också oerhört trygg. Han har en grundtrygghet som, nu generaliserar jag förstås, jag inte alls ser lika tydligt hos hans kompisar som går på dagis. Och jag tror faktiskt inte det är en slump. Det är en kort tid det handlar om. Och vi finns här och ser våra barn och deras behov. Det är DET som är det väsentliga. Inte rådande samhällstrender. Vi måste tänka med hjärtat och våga lyssna till vad vi innerst inne känner.
Stora kramar
Ewa
Om jag var du skulle jag be BVC-sköterskan förklara hur hon tror att er känslige skulle få det bättre på dagis, om hon tar upp det igen. För det är ju förstås som SusanD skriver, vem har tid med honom där - det blir ju så absurt när det kommer som en standardlösning med dagis utan att jag tror de öht tänkt efter. Eller besökt ett dagis nyligen heller, för den delen.
Som motvikt, och om din man vill höra hur det också kan vara, kan jag berätta att min stora, som nu är 3, står i kö till att börja hösten -08, då han kommer att vara drygt 4. Och då får det vara bra förutsättningar också, vilket inte är alldeles enkelt alltid, tycker jag. Helst skulle jag vilja ha Ur-och-skur-dagmamma men det finns inte här, men de är rätt snåla med utevistelse på traktens dagis - och min plutt ÄLSKAR att vara ute, helst hela dagarna - och det vill jag inte ta ifrån honom... Men så ser planen ut. Och då blir det alltså 15 timmar. Och hittar vi någon musikgrupp härikring kan det också bli aktuellt, så småningom, för det skulle passa - precis som ni tänker kring någon aktivitet när han blir 4. Så resonerar VI. Och han är absolut inte socialt hämmad. Däremot påverkas han inte positivt av stök och mycket folk. Och det tycker jag FAKTISKT är ett sundhetstecken. Men oavsett vilket, kan jag inte se att det hämmar hans utveckling. Snarare tvärtom. Språk, motorik, färdigheter - han gör och kan så otroligt mycket - mycket mer än hans jämnåriga kompisar som går på dagis. Inte för att han är unik, utan för att han får vara med i livet, utföra det som behöver utföras, har egna arbetsuppgifter, och växer, växer, växer - varje dag. Och TROR på sig själv. För han VET och får höra varje dag att han KAN, han BEHÖVS, han är NÖDVÄNDIG! Och DET får man inte på dagis.
Vi träffar andra barn 2-3 ggr per vecka och är i Hembygdsparken där det är MASSOR av barn 1 gång i veckan. Och det räcker finfint. Precis som din kille, tar vår då kontakt och det sker på hans initiativ. Och blir det för mycket, kan han dra sig undan och vara ifred. DET kan man inte heller på dagis. Och jag SER vad som händer och kan hjälpa och stötta om jag ser att det blir för mycket, eller för fel. Och det undrar jag hur lätt det är på ett dagis med den överbeläggning som oftast är idag. Detta är en trygghet för både mig och sonen - som jag tycker vi kan få ha tills det verkligen MÄRKS att han är redo för att ge sig ut helt på egna äventyr. Och han ÄR också oerhört trygg. Han har en grundtrygghet som, nu generaliserar jag förstås, jag inte alls ser lika tydligt hos hans kompisar som går på dagis. Och jag tror faktiskt inte det är en slump. Det är en kort tid det handlar om. Och vi finns här och ser våra barn och deras behov. Det är DET som är det väsentliga. Inte rådande samhällstrender. Vi måste tänka med hjärtat och våga lyssna till vad vi innerst inne känner.
Stora kramar
Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Snälla Vanna nu får du ta dig samman och sluta ha dåligt samvete för att du inte lyssnar på auktoriteter Vad är det som säger att de har rätt
Försök ha en saklig diskussion med din sambo angående barnens dagisvistelse. Vem är den bra för Hur kan den hjälpa, stödja någon av barnen Vad finns för alternativ
Att barn får syskon är en gåva, oavsett hur gamla de är. Säger någon något annat skulle jag direkt protestera och säga upp bekantskapen.
Kram Susan
Vad är det som säger att de har rätt Försök ha en saklig diskussion med din sambo angående barnens dagisvistelse. Vem är den bra för
Hur kan den hjälpa, stödja någon av barnen Vad finns för alternativ Att barn får syskon är en gåva, oavsett hur gamla de är. Säger någon något annat skulle jag direkt protestera och säga upp bekantskapen.
Kram Susan
Emil född 19 okt-05 och klok som en bok!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!
Sigge född 16 okt-07 och tuff som en Tigger!
Mika född 28 maj-09 och snabb som en raket!
Linus född 15 dec-10 och cool som en isbjörn!
Dipl. SHN-kurare!
Ewa- tack så jättemycket för att du delade med dig om hur ni gör och tänker kring barnen.
Det är ju så jag skulle både vilja våga och ha det...får börja lita mer på både mig själv och pojkarna, tror jag.
Susan- tack för tadigsammanuppmaningen. Den behövdes! Maken och jag har pratat och kommit fram till att Minstingen inte alls ska börja dagis till hösten. Möjligen att Störste faktiskt gör det- men bara om vi får platsen på just det alldeles särskilda dagis som vi önskar oss.
Ja, jag och auktoriteter Jag är nog en sån som står och ler och håller med och sen går hem och pratar för mig själv (och här...) om vad jag egentligen kanske möjligen tycker.
Nåväl. Det andra får ta sin tid. Det finns en oro och jag tänker agera efter den. Men det finns också en tro på att Storebror är väldigt lik mig som barn; disträ och känslig och tar lång tid på sig att lära känna människor. Jag tänker agera efter den tron också och inte hålla på att leta fel på honom.
Tack igen!
Vanna
Det är ju så jag skulle både vilja våga och ha det...får börja lita mer på både mig själv och pojkarna, tror jag.
Susan- tack för tadigsammanuppmaningen. Den behövdes! Maken och jag har pratat och kommit fram till att Minstingen inte alls ska börja dagis till hösten. Möjligen att Störste faktiskt gör det- men bara om vi får platsen på just det alldeles särskilda dagis som vi önskar oss.
Ja, jag och auktoriteter
Jag är nog en sån som står och ler och håller med och sen går hem och pratar för mig själv (och här...) om vad jag egentligen kanske möjligen tycker.Nåväl. Det andra får ta sin tid. Det finns en oro och jag tänker agera efter den. Men det finns också en tro på att Storebror är väldigt lik mig som barn; disträ och känslig och tar lång tid på sig att lära känna människor. Jag tänker agera efter den tron också och inte hålla på att leta fel på honom.
Tack igen!
Vanna
Här händer det saker!
Förra veckan var det som att Storebror bestämt sig för att vrida om en kran någonstans; orden bara forsade ut i både två- och treordsmeningar!! En hel del naturligtvis ganska obegripligt men han använder sig av språket på ett helt annat sätt än innan.
Igår vaknade jag av en glad liten gosse som ordentligt meddelade att: Isa äti göt. Nu var det ju i och för sig inte gröt som Isak ätit utan en burk fiskmat...men giftinformationscentralen lovade att det kunde man visst göra någon gång utan att dö av det. Nåväl.
Min oro har minskat. Inte bara just på grund av att han närmat sig språket, utan för att jag försöker att se HONOM istället för problem. Jag läser av och frågar: är det såhär du menar, är det sådär du kände. Ofta säger han ja med lättnad och så kan jag sluta bombardera honom med många andra frågor som han slipper ignorera.
Vi är gladare allihop.
/vanna
Förra veckan var det som att Storebror bestämt sig för att vrida om en kran någonstans; orden bara forsade ut i både två- och treordsmeningar!! En hel del naturligtvis ganska obegripligt men han använder sig av språket på ett helt annat sätt än innan.
Igår vaknade jag av en glad liten gosse som ordentligt meddelade att: Isa äti göt. Nu var det ju i och för sig inte gröt som Isak ätit utan en burk fiskmat...men giftinformationscentralen lovade att det kunde man visst göra någon gång utan att dö av det. Nåväl.
Min oro har minskat. Inte bara just på grund av att han närmat sig språket, utan för att jag försöker att se HONOM istället för problem. Jag läser av och frågar: är det såhär du menar, är det sådär du kände. Ofta säger han ja med lättnad och så kan jag sluta bombardera honom med många andra frågor som han slipper ignorera.
Vi är gladare allihop.
/vanna
\:D/ =D> Så glad man blir av att läsa det där! Jag hoppas att allt blir bra... Och tack för informationen om det där med fiskgröten, här har vi nämligen också varit fem före att smaka på dylika delikatesser många gånger! 8)vanna skrev:Min oro har minskat. Inte bara just på grund av att han närmat sig språket, utan för att jag försöker att se HONOM istället för problem.
* Ny adress! http://www.stilla-sinne.biz
* Mamma till "Skalman" född 21/12-05.
* Forumet är alltid Hem, även om jag är här rätt så sällan nuförtiden.
* Mamma till
"Skalman" född 21/12-05.* Forumet är alltid Hem, även om jag är här rätt så sällan nuförtiden.