Är för närvarande mormor på (nästan) heltid för ett litet barnbarn som blev två år i mars. Och det slår mig hur Gud antagligen tänkt sig att den äldre generationen och den yngsta verkligen ska begripa sig på varandra i ett stort och viktigt hänseende: vad gäller TIDEN.
Jag har ju all tid i världen. Det har hon också.
Vi rör oss i snigeltakt. Eller också rör jag mig inte alls. Jag sitter plafs still och hon spankulerar omkring. Hon visar mig saker. Hon babblar om saker. Hon pratar om sig själv i tredje person och oavbrutet. "Sally KAN de'." - "Sally gjort." - Sally ha den." - "Sally låna den Mimmi."
Den ljuvliga ungen har döpt om mig till Mimmi. För nio andra barnbarn har jag alltid varit Mommo, men för Sally är jag Mimmi.
Och så kommer de ömma föräldrarna hem från sina respektive jobb och allt ska gå så fort och vara så noga
I går i solskenet såg vi en gul fjäril. En lång stund stirrade vi båda på denna gula fjäril. "Färil", log Sally. "GYL."
Vad mer behöver sägas?
Färilen, ett Guds mirakel, så som hela världen är ett mirakel \:D/ För en liten tvååring som beskärs tid nog att se den, njuta den och vetenskapligt klassificera den:
"Gyl."