Humlan!
Svårt det där med vänninans son! Har egna erfarenheter av döden och sorg vid tidig ålder. Min pappa dog när jag var fem år och jag var inte helt klar över om det var definitivt eller om han skulle komma tillbaka... Funderade mycket över detta... Dessa tankar var jobbiga att gå och grunna på och inte riktigt våga fråga om. Varför jag inte vågade var - tror jag - en kombination av att jag inte ville uppröra mamma i onödan och nån slags känsla av att jag var stor och borde veta... Hur länge jag bar på tankarna vet jag inte men det var morfar som berättade allt SAKLIGT och lugnt utan stress och det var så skönt att få veta! Han förstod tydligen vad jag funderade över. Mamma har också berättat att det var viktigt för mig att se gravstenen för att få det konkret.
Jag tror att man kan
- försöka vara lyhörd och pejla behovet (lika viktigt som att ge info är kanske att inte heller göra för stor sak av det... Balans alltså!)
- berätta utan så mycket laddning om döden i allmänhet. Kanske läsa någon bok?
- göra klart för barnet att man gärna finns där om han/hon vill prata
- tända ett ljus, besöka en kyrkogård, konkretisera helt enkelt...
Hoppas nått kan vara en hjälp!
OK med knufflekar, krig och dödlekar???
Döden är ett väldigt laddat ämne för både stora och små. Min lilla syster kom till världen när jag var 5 år gammal, tre dagar senare försvann hon igen pga ett hjärtfel. 
Idag kommer jag inte ihåg något om den tiden annat än när jag fick titta på henne och mamma genom en glasruta och sen begravningen. Men jag har fått berättat för mig hur det gick till när min föräldrar berättade det hemska för mig.
Jag hade varit hos min mormor och morfar ett par dagar medans mamma, pappa och lillasyster låg kvar på sjukhuset. När de kom för att hämta hem mig efter hennes död så stannade de vid kapellet i den lilla byn där morfar och mormor bodde. Pappa och jag gick in där inne berättade han att lillasyster hade fått åka till himlen men att änglarna skulle ta hand om henne åt oss. Jag vet inte hur jag reagerade på den informationen, men jag vet att jag frågade väldigt mycket den första tiden efteråt. Mamma har berättat att de höll sig uppe tack vare min frågor.
Trots att pappa berättade så fint för mig om det hemska som hänt och trots att de svarade på alla frågor så var det inte förrän jag var i tonnåren som jag riktigt kunde ta tag i vad som hade hänt. Mamma och jag satt en hel kväll vid köksbordet och tittade på kort på vår lilla "äppelskrutt" och grät. Och fortfarande så kan jag bli så där genomledsen när jag tänker på henne, min syster som jag inte ens hann lära känna.
Ja var vill jag komma med det här då...
Jo jag vill nog bara säga att vi är inte mer än människor några av oss. Bemöt frågor om döden på det sätt ni själva klarar av just då. Sörjer ni själva så kan det bli tungt att vara för pedagogisk och ha för mkt måsten på sig hur man ska gå igenom det. Förklara enkelt och konkret och svara bara på det barnet frågar om. Svarar ni inte tillräckligt "bra" i barnets ögon så kommer ni säkerligen att få en fråga till vartefter barnet själva klarar av att ta till sig informationen.
Ja det var lite tankar från mig...
Idag kommer jag inte ihåg något om den tiden annat än när jag fick titta på henne och mamma genom en glasruta och sen begravningen. Men jag har fått berättat för mig hur det gick till när min föräldrar berättade det hemska för mig. Jag hade varit hos min mormor och morfar ett par dagar medans mamma, pappa och lillasyster låg kvar på sjukhuset. När de kom för att hämta hem mig efter hennes död så stannade de vid kapellet i den lilla byn där morfar och mormor bodde. Pappa och jag gick in där inne berättade han att lillasyster hade fått åka till himlen men att änglarna skulle ta hand om henne åt oss. Jag vet inte hur jag reagerade på den informationen, men jag vet att jag frågade väldigt mycket den första tiden efteråt. Mamma har berättat att de höll sig uppe tack vare min frågor.
Trots att pappa berättade så fint för mig om det hemska som hänt och trots att de svarade på alla frågor så var det inte förrän jag var i tonnåren som jag riktigt kunde ta tag i vad som hade hänt. Mamma och jag satt en hel kväll vid köksbordet och tittade på kort på vår lilla "äppelskrutt" och grät. Och fortfarande så kan jag bli så där genomledsen när jag tänker på henne, min syster som jag inte ens hann lära känna.
Ja var vill jag komma med det här då...
Jo jag vill nog bara säga att vi är inte mer än människor några av oss. Bemöt frågor om döden på det sätt ni själva klarar av just då. Sörjer ni själva så kan det bli tungt att vara för pedagogisk och ha för mkt måsten på sig hur man ska gå igenom det. Förklara enkelt och konkret och svara bara på det barnet frågar om. Svarar ni inte tillräckligt "bra" i barnets ögon så kommer ni säkerligen att få en fråga till vartefter barnet själva klarar av att ta till sig informationen.
Ja det var lite tankar från mig...
Linda
Emil 020212 (har alltid sovit som en liten gris, mycket och länge)
Jonas 040525 (gillar också att sova, introducerade verktygen för säkerhets skull vid 2 mån)
Emil 020212 (har alltid sovit som en liten gris, mycket och länge)
Jonas 040525 (gillar också att sova, introducerade verktygen för säkerhets skull vid 2 mån)