Kanske skulle man till dessa LÄRA, VISA, HJÄLPA, LEDA också lägga BRYTA.
Nu är klockan mycket slagen och jag vill bara komma med några
reflexioner - det är en härlig och spännande tråd, som säkerligen kommer att vidareutvecklas
I umgänget med små förtrotsare (eller små barn överhuvudtaget) måste man stundom och inte sällan anlägga ren och skär saklighet.
Jag har aldrig någonsin tänkt i termer av "gränser". Jag har visat och undervisat - ofta i form av en sorts förberedande teater
För lilla ungen kan inte gärna veta vad som stundar när det ska komma en trädgårdsplanerare eller en betongblandare eller gud vet vad, som mamma och pappa ska ägna sin tid och koncentration åt.
Normalt talar man ju om för ett barn vad som ska hända här i världen - "Nu kommer snart MORMOR!" eller vad det är, och hoppas på (och vet) att det ska landa i något bekant, helst också göra lilla ungen glad. Men inför det alldeles nya som aldrig hänt förut och som involverar människor barnet inte har en aning om vad de sysslar med, kan man gott kosta på sig att förberedande försöka förklara saker och ting sakligt (inte känslomässigt). Inklusive förmedla hur man (barnet) då lämpligen bär sig åt. Och gärna illustrera med "teater".
Här kan vi tänka ny arbetsplats. Enkla instruktioner: "Så här går det till."
"IDAG ska det hända det och det... och då får vi göra så här och så här... för det och det ska hända, och då ska vi få lära oss det och det, hur man gör med det och det... Det ska den och den lära oss, och då får vi lära oss hur man ... (vad det nu handlar om) och det KAN vi sedan, när vi får lära oss hur man gör. BRA, VA?" Positivt, sakligt, trevligt.
Förberedelser är nyckelordet. Barnet måste få en chans att i förväg veta vad som händer för att ha en chans att förhålla sig till det. Och då talar vi inte känslor. Vi talar raka bananer. "Så här får vi göra, du och jag
" Så små barn som förtrotsare fattar ändå inga tjusiga resonemang med abstrakta och / eller känslomässiga förklaringar.
Man kan aldrig förbereda ett så litet barn intellektuellt (med resonemang, förklaringar, vädjanden och / eller förmaningar), och det måste man ha klart för sig. Därför gillar jag inte begreppet gränser här. Jag tänker saklighet, vänlighet och självklarhet i stället. Och jag tackar de goda makterna för att små barn är så pass lättlurade som de är
Allting behöver inte vara så himla allvarligt.
Tack, Lua som illustrerar den saken så skönt :wink
En liten unge som vrålar i kundvagnen en timme (!) ska naturligtvis bara lyftas ner därifrån och tas ut, innan den timmen ens påbörjats, höll jag på att säga. Man kan säga till kassörskan att man kommer strax eller bara lämna hela vagnen - vem bryr sig
och gå.
Ute, dvs utom hörhåll för alla, upprättar man vänlig men synnerligen bestämd ögonkontakt med lilla vrålaren och talar om vad som gäller, noga och stadigt. "Vi ska köpa maten, för vi behöver maten, och då kan man inte skrika, för då måste man hjälpas åt. Alla måste hjälpas åt, för annars blir det ingen mat, och då kan vi inte äta. Ska vi gå in och köpa maten nu? Och så hjälper du mamma, så hjälps vi åt? Eller ska vi gå hem och inte ha någon mat?"
Vänta, vänta - inte på någon sorts uttalat svar från barnet utan bara på tid nog för budskapet att sjunka in, och det kan behövas ett tag. Titta hela tiden barnet i ögonen här och avvakta, splittra inte koncentrationen.
Sedan bestämmer man sig för att barnet är så totalt överens (man har sett rätta ögonblicket i ögonen), går in igen, sätter ungen i vagnen och laborerar fram någon "egen", inte på barnet koncentrerad, uppgift som bör lösas, genast. "Jag undrar vaaaaar bananerna finns..."
Och stolpar på; det handlar alltså inte alls om barnet här - man får verkligen sluta fika efter bekräftelse, pris och beröm och godkännande nickningar
- utan det handlar om att handla den där livsnödvändiga maten och till det behövs ett alldeles klockrent självklart SAMARBETE. Som man alltså bara räknar med och inte frågar efter eller ber om.
"Antonia har börjat KASTA allt, helst i golvet. Jag visar att saken ska ligga på bordet, ätas eller vad det nu är. Kast igen. Jag visar igen. Kast igen."
Här är det på sin plats med ett högst enkelt och sakligt BRYT
Du behöver inte "visa" femtioelva gånger. Hon vet så bra, så. Hon frågar, i handling, vad som händer om man struntar i det man mycket väl vet (=förtrots). Man kastar och kastar och kastar, för man har just börjat ifrågasätta allt man mycket väl vet och visste här i världen.
Ja, vad händer då? Kastobjeketet försvinner. "SLUT!" säger du bara, tar prylen ut handen på henne ("tack, tack!") och ställer undan den.
Och för att kärleksfullt retas tillbaks en smula kan du säga: "Och vad ska ska vi göra NU, då?" och se lite pillemarisk ut. Se vad hon gör! Jag törs lova att hon lyssnar, förväntansfullt. Och så kommer du på en lysande idé: Jo, nu ska vi se om hon kan vattna BLOMMAN! En liten utmaning. Ett mera konstruktivt "kastande", om man säger. Du hittar på ren svenska på något bättre
och det köper hon så fort du får verksamheten att framstå som sakligt, och trevligt, nödvändig. I motsats till det meningslösa kastandet
Trädgårsplaneraren ter sig lite allvarligare. Du talar t o m om barnvakt. Du var osäker med tusen vargar i hasorna; du var redan innan på defensiven. Det är inte bra. Barnet reagerar på dina negativa förväntningar, som ju är lika självuppfyllande som positiva förväntningar är. Den här scenen var inte trevlig. "Antonia fick alltså hänga med i rundvandringen där ute." Det skulle ha varit ett lika stort och trevligt äventyr för henne som för dig och din man - en riktig happening!
Om en liten unge saboterar vad det nu är så till den milda grad att det som är viktigt - och ytterst handlar det ju om "flockens" överlevnad
- inte kan genomföras på ett bra och nödvändigt sätt, måste man ju bara släppa barnet ifrån sig. En skrikande, vrålande unge i det formatet skulle jag ju med ett beklagande ha ställt ifrån mig eller satt ifrån mig och gått vidare utan att låta hjärtat slitas itu. BRYTA kan behövas och det kan och nåste göras utan skrik och egna sammanbrott. Gå tills hon kommer.
Budskapet är det gamla vanliga: kan man inte uppföra sig som folk, kan man tycärr inte få vara med. Så fort man skärper till sig lite går det hur bra som helst att vara med i gänget. Som jobbar kompis för den gemensamma överlevnaden
Men det är sannerligen vår vuxna skyldighet att - helst förebyggande - visa de små barnen hur detta att "uppföra sig som folk" verkligen ser ut i praktiken. Enkelt, sakligt och lättfattligt
OK, rent konkret gör jag så här: När man visat, typ: man river inte i böckerna man bläddrar. Den lille river ut en sida till och man visar igen. Lagar den med tejp. Liten blir stortokig och skriker som en galning. Jag lägger bort den lagade boken. "Så där ja, klart!" Sen ignorerar jag och blir vansinnigt upptagen av något superviktigt. Pratar ofta högt med mig själv eller med någon annan: "Åh, herregud vilka fläckar vi har på skafferidörren! Här måste torkas!" Och så gör jag det. Tills skrikandet/snällandet/tjurandet trumpet tystnar och tar då med henne i arbetet. Ett slags förvisning mitt i händelsernas centrum, där jag helt enkelt inte hör hennes tjut. DIREKT hon tystnar är vi tillsammans igen. 
Detta kan också praktiseras på affärer o.s.v. Visserligen kan man få en del undrande blickar när man spankulerar omkring och pratar för sig själv: "Åh, herreminje, vad dyr sparrisen är nu för tiden!", med en vrålskrikande guldlock i kundvagnen,