Curling?

[K-lina]

Hej! Jo, alltså, jag tycker att jag börjar få svårt att veta hur jag ska göra i förhållande till min sextonmånaders... För ett tag sen undrade jag lite förvirrat i en tråd om han verkligen skulle få äta salva. Och fick jättebra svar att "ställ undan salvan". Som jag tydligen inte kunde ha tänkt ut själv, , det är ju inte klokt... Men nu har jag i allafall gjort det, och det har gått bra.

Men nu är jag där igen. Jag tycker det är svårt. För vi (jag och pappan) har ju kört på med att han får prova allt, pilla på allt, ta i allt och så. Och det har gått jättebra, han har pillat lite och sen varit nöjd. Och man har kunnat distraherat honom till andra saker. Men nu plötsligt tycker jag att det börjar bli svårt. För var ska man sätta gränsen? Ska man sätta gränser? Är det bara när livsfara hotar som man ska sätta gräns? Och den läskiga frågan: Kan man curla en ettåring????

Grejen är att han vill göra lite mer avancerade saker nu, (han börjar bli varm i kläderna på jobbet ) och han blir argargarg när han inte får göra som han vill. Och börjar så klart att bli mer medveten om vad han vill. Och är inte lika lättdistraherad, har han bestämt sig för en sak är det svårt att få honom att intressera sig för annat, enligt mamman lämpligare sak. Till exempel älskar han att skruva av och på korkar på flaskor. Vid matbordet får han då ibland låna saftflaskan och skruva på korken. Det går bra. Sen skruvar han av korken. Det går bra. Men sen vill han dricka koncentrerad saft direkt ur flaskan och då tycker inte mamman att han ska göra det. (Saften är för övrigt inte till sonen, utan till mamman...). Och ska han få dricka koncentrerad saft? Neeeeej... Eller? Och när vi sagt godnatt till traktorn, och han vill göra det igen, ska han få det då? Och nu börjar pappan bli lite irriterad. Och mena på att "han kommer att bli odräglig om han hela tiden får göra som han vill". Kommer han det? Och jag känner mig som förvirrade mamman som inte vet hur man ska göra. Är det nån som vet????

[LindaVega]

Ja du det är inte lätt alla gånger Om du utgår från att du hela tiden ska visa hur saker ska användas på riktigt så behöver du inte hamna i såå många knepiga sitiationer.

På samma sätt som du plockade bort salvor BEHÖVER du ju inte ha saften på bordet när ni ska äta. Ibland orkar man inte visa 100 ggr hur saker fungerar och då är det bättre att plocka bort saken just då. I allafall jag har inte det tålamodet vid middagsbordet. En annan gång kanske han kan få hjälpa till och skruva av korken, hälla upp, blanda med vatten osv...

Att säga godnatt en gång till traktorn räcker väl. Beklaga sedan för honom att traktorn också måste sova så ses ni imorgon.

Kram
Linda

[Lua]

Tänk hela tiden: visa hur man gör! Blanda saft tillsammans om nu flaskan ska stå på bordet. (Varför dricker du saft, förresten? Onyttigt.... ) Gränser kan sättas. Inte genom NEJ, FY, AJABAJA utan genom att man just visar, hjälper, leder! Man river inte i böcker, man bläddrar. Man sitter inte på katter, man klappar fint, man dricker inte koncentrerad saft utan man blandar den med vatten, o.s.v.

Rutinerna sköter vi vuxna och de kan inte ifrågasättas av de små... eller det är klart att de kan ifrågasättas men svaret ska vara kristallklart: så här går det till - fortfarande!

16 månader - det kan nog vara dags att läsa på om förtrots om du inte gjort det

Kram Lua.

[K-lina]

Tack för era svar! Jag tycker att det är ett bra förhållningssätt att visa och leda men grejen är att jag inte tycker att det räcker till längre. För han vill liksom på sitt sätt. Och han blir aaaaaaarg när han inte får dricka koncentrerad saft. Och arg när jag säger att traktorn sover. Och han kan gråtskrika i upp till tio minuter efter en sådan sak, han får "utbrott" flera gånger per dag när han skriker och slänger sig på golvet för att... ja, ibland har jag ingen aning om varför faktiskt. Tårarna sprutar som på Lilleskutt och då vet jag ínte hur jag ska göra. Ska jag ignorera honom? Är han för liten för att dumpas i säng?

Och nu börjar det bli tydligt att det bara är mamman och inte pappan som har läst Barnaboken. För pappan blir arg och ryter (tillexempel) "Sluta sparkas! Du får inte sparkas!" (när han sparkas). Och jag känner mig som en curlingmamma som liksom ska släta över och säga att han är för liten för tillsägelser. Men hur ska man göra i stället? Det är svååååååååårt och jag känner mig rätt otillräcklig och tänker att han kanske far illa på nåt sätt av mitt bemötande som faktiskt ibland känns ganska otydligt?

[LindaVega]

Hoppas någon mer kan svara men här hemma brukar vi göra stor sak av att säga hejdå till saker. Sedan får man snabbt hitta på något annat SUPERVIKTIGT att göra (helst tillsammans) och inte "höra" ev protester. Det går absolut spela teater och fåna sig/beklaga sig stort. Tex vill Vega ALLTID in i bastun när vi är på nedervåningen. Ibland finns det inte tid att vara därinne 20 minuter när hon klättrar upp och ned. Hon brukar få klättra upp några gånger och sedan säger vi "hejdå bastun" Ibland köper hon det direkt men ibland är det ytterst motvilligt men då bara MÅSTE vi hämta något i matkällaren/gå till tvättstugan....efter en kort stund är bastun bortglömd.

Sedan tycker jag att det är bra när man kan, att verkligen ta sig tid att låta barnet få "trötta ut sig" med något. Tex att faktiskt stå 20-30 min i bastun- till barnet är nöjt och klar...eller att skruva av och på en kork 100 ggr, plaska med vatten..ja eller annat som de vill göra om och om igen.

Angående sparkar skulle jag säga OJDÅ och sedan ge en kudde el liknande och säga - Här kan du sparka om du är arg Jag skulle också gå iväg från barnet om det forstätter att sparka, det vill säga INTE stanna kvar. Sparkas man så försvinner mamma/pappa. Sparkas gör man på kudden.....

Kanske är det lite förtrots på G. Läs den klistrade tråden längst upp på sidan, där finns massor av bra tips och förhållningssätt.

Linda

[Susanne*]

Hej
Något som jag tycker är värt att grunna på är just skillnaden mellan att inte hindra i utforskande och att uppfostra genom att visa eller ta bort saken m.m.

Jag upplever att vissa ibland kan tolka Annas "inte hindra" som "inte uppfostra" (lära) och att det blir en låt-gå-attityd. Men då läser man inte hela förhållningssättet. För visst uppfostrar man - men genom att visa hur man gör. Se exempel som ny på jobbet och bilskolan. Bra exempel också att ta för din make.

Grunden (som är så bra beskriven av Anna i Barnaboken och som jag inte kan återge på samma sätt ) är ju att inte döda deras livsglädje och utforskande utan att se barnens värld med deras nyfikna ögon. Det är så otroligt viktigt tycker jag. Men därmed inte sagt att de får göra vad som helst och att det ska bli en låt-gå-attityd. Anna förklarar utförligt hur man ska gå tillväga just med "visa" samt flytta saken och inte barnet.

Som Linda skriver så se tråden om förtrots. Då blir det också läge att hålla ett annat förhållningssätt samt att utöva en enkel form av förvisning.

Själv så upplever jag förtrotsen som en av de mest prövande perioderna. Jag tycker att man här lägger grunden till bådas förhållningssätt längre fram samt också just - livsglädjen. Under denna period så förstår barnet så mycket och kan så mycket - men ändå inte. sedan så förstår vi inte dem heller och vad de säger. En period av frustration och vanmakt för alla.

Så - läs konkreta exempel så tror jag du hittar en väg.

Kram
Susanne

[K-lina]

Nu har jag läst den klistrade tråden om förtrots och känner att jag har mycket mer koll!! Tack för era svar!

[Antonias mamma]

Får jag haka på här [-o<

Frågorna du ställt K-lina är sådana som jag själv också grubblat mycket på. Jag upplever det som mycket svårt just detta med att "Inte hindra utforskandet" och att inte låta detta förhållningssätt övergå till en "Låt gå-attityd". Visa visa visa - jag vet . Men allt går inte att visa så bra. Och hur visar man att speciella beteenden inte är acceptabla?
Vi har braklandet i förtrotsen nu och jag HAR läsat alla förtrots-trådar här, om och om igen. ÄNDÅ känner jag mig helt handfallen , tex. vid dylika situationer - som jag GÄRNA vill ha respons på:

Antonia har börjat KASTA allt, helst i golvet. Jag visar att saken ska ligga på bordet, ätas eller vad det nu är. Kast igen. Jag visar igen. Kast igen. Varpå jag vrålar INTE KASTA!!! Fel - ja, säkerligen. Men orken, tiden, möjligheten finns inte alltid där att visa 100 gånger... Kan jag göra annat för att få henne att sluta kasta

Jag får inte längre diskutera med andra personer utan att hon ställer till med världens uppvisning ](*,) . Jag brukar försöka avleda och pakta, "sen ska du och jag osv", men utan resultat.
Igår kväll skulle te.x vår trädgårdsplanerare komma hit. Jag såg scenariot framför mig, och förstod att det skulle ha varit bäst med barnvakt under tiden. Det fanns dock inte på kartan då, och självklart måste både jag och min man få diskutera med planeraren. Antonia fick alltså hänga med i rundvandringen där ute.
Jag hörde dock inte mycket av vad han sa. Hon skrek, grät, vrålade och levde f-n under hela tiden. Ingenting dög. Inte famnen, inte vagnen, inte tramptraktorn, ingenting. Vad gör man i en sådan situation? Kan man dumpa någon annanstans än i sängen? Får man dumpa trots att gråten verkligen blir ännu mer ledsen då? Ska man ignorera bankandet i gräsmattan och vrålandet eller vad?
Det hela slutade med att pappa fick gå in med henne och därmed missade han hälften av all brainstormning vi gjorde där ute. Vad BORDE vi ha gjort för att undvika detta

Jag känner att jag tappar fotfästet helt och hållet...

/anna

[Lua]

Jo, det kan verkligen vara knepigt

Trixet är att du inte ska hindra henne att KASTA. Själva kastandet är ju inte fel, eller hur? Du ska visa henne vad man kastar - bollar t.ex. Alltså: "oj, då! Vilket tokigt äpple som åkte i golvet! Vad är det nu man ska kasta? Hmmm.... Ja, just det! Bollar var det ju!"

Om kastandet sker vid matbordet kan du först köra "OJ, då! Vilket tokigt äpple! Det ska ju vara på bordet!" Och fortsätter kastandet tar du bort grejen. Gå till något annat livsnödvändigt. Och framhärdar hon tills du håller på att bli så tar du till dumpning så att ni båda får en paus.

Skaffa fram en massa kastbara saker. Stimulera henne att kasta typ hela tiden, men rätt grejor!

Med trädgårdsplaneraren visade hon prov på oacceptabelt beteende. Hon frågar - i handling - om hur man gör här i världen.

Först: underskatta aldrig mutans betydelse! Som nu, när du misstänkte att det kunde gå illa, hade du kunnat ha några russin, ett äpple eller någon annan muta till hands. Om jag hade hamnat i din situation skulle jag nog ha ägnat 2 minuter åt att hämta en muta, som hon naturligtvis INTE skulle uppleva som en belöning för att hon skrek och levde om. Kanske skulle jag ha sagt: Oj, vad jag blev sugen på ett äpple? Någon annan som vill ha? Eller också skulle jag ha hittat någonstans att dumpa henne. Någon annan med synpunkter?

Sen är ju förtrotsen en tid när de söker ett visst motstånd. Krypåldern är ju en ålder när man bara, enbart ska hindra när livsfara hotar - det gäller inte nu. Det som gäller är att INTE lägga skuld och skam på barnet utan visa på det rätta beteendet. Framhärdar barnet är det bästa att ta en paus från varandra!

Kram Lua.

[Susanne*]

För länge sedan var vi många som hade en givande diskussion som egentligen handlade mest om förhållningssätt. Kanske kan den vara till lite hjälp

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0

[K-lina]

Antonias mamma! Bra att du spinner vidare på tråden. Och skönt att höra att vi är fler som grubblar på om förhållningssätt ! Ja, själv har jag också tillslut tappat tålamodet när sonen bara skriiiiiker. För det känns så hopplöst!

Och tack Lua. Jag hade faktiskt inte fattat att åldern för att "hindra endast om fara hotar" är förbi! Jag tror att det är därför jag har mesat på lite väl och inte fattat att han inte ska äta salva och liknande... Hm. För jag har ju lite fattat att han med sitt beteende sökt visst motstånd, men verkligen inte vetat hur jag ska svara på detta...

Karolina

[Susanne*]

Nu har jag läst lite mer noggrant...

Absolut Lua - så skulle jag också gjort i en sådan situation. Och Antonias mamma - jag förstår känslan att vilja ha barnvakt. Men om du redan nu visar och lär henne hur han (ni) ska hantera sådana situationer så kommer det att fungera sedan. Man kan ändå inte ha barnvakt i sådana situationer utan de kommer hela tiden. Allt från doktor, jobb till trädgårdsplanering.

Men som jag skrev ovan - det är en övergång från krypbarn till mer aktiv ledning. Man jag lovar (baserat på 2 - snart 3 barns erfarehet ) att genomför man förtrotsen bra så banas väg för resten på ett mycket bra sätt. Då kan de redan så mycket innan allt ställs på ända i trotsåldern.

Kram

[Antonias mamma]

Jag hade faktiskt inte fattat att åldern för att "hindra endast om fara hotar" är förbi! Jag tror att det är därför jag har mesat på lite väl och inte fattat att han inte ska äta salva och liknande... Hm. För jag har ju lite fattat att han med sitt beteende sökt visst motstånd, men verkligen inte vetat hur jag ska svara på detta...

Jag får lov att instämma - helt och hållet Jag insåg inte när, och gör det väl inte än heller , vi borde ha lämnat detta med att aldrig hindra henne - men förmodlingen är det länge sedan eftersom det på sistone blivit allt mer kostsamt att fortsätta med detta förhållningssätt ... Min mobil fick t.ex fortsätta att tjäna som leksak även när kastandet blev roligt - och så en vacker dag var mamma utan telefon... BLAND ANNAT!!! ](*,)

Tack Susanne för länken. Den gav bra tips inför framtiden, men de är ju inte helt och hållet tillämpliga ännu vid 1½ år, eftersom tråden handlade om en 3-åring i första hand.

Beträffande situationen i trädgården så glömde jag ju helt bort det där med mutor då . Men - jag ställer mig ändå frågande till hur väl det skulle ha lyckats, med tanke på hur FULLKOMLIGT, TOTALT ointresserad vår dotter är av mat och allt som är ätbart. Äpplen äter hon minsann inte - på sin höjd ett russin. (Den som inte tror mig får söka fram alla mina matproblemstrådar här, så förstår ni vad jag menar .)
Nåja, försöka duger förstås. Men om det inte funkar nästa gång - är förvisning nästa val då Vart - med tanke på att man är utomhus I sandlådan hålls hon ju inte. Jag kan ju knappast stänga in henne i bilen heller...

En liknande situation uppstod sist när vi var och veckohandlade. Detta är något som jag och Antonia sköter varje torsdag och hennes överbelastade far ska inte beöva ta över uppgiften pga hennes förtrots anser jag. Jag MÅSTE alltså får det att funka. Men hur
Det har varit ett rent nöje de sista månaderna - men nu sist... Hon klättrade upp ur kundvagnens barnsits så fort jag satte dit henne - gnällig som tusan direkt från början. Nere i vagnen grät och skrek hon halvt hysteriskt (jag skrev HALVT ) och i en sådan där kundvagn med bil kan jag inte ha henne eftersom hon klättrar ur även den. Hon hade uppvisning hela timmen det tar för mig att att handla och det hjälpte inte att försöka få henne mer delaktig, låta henne plocka i vagnen, trycka på vågen etc. Och även om hon godkänt en muta så hade det högst antagligen varit för bara en minut eller två.
Vad gör jag nästa gång

Ska tillägga atta Antonia är precis som sign. liws' son i den andra tråden: "Begåvad med väldigt mycket av allt. Väldigt nyfiken och väldigt levnadsglad och uppe på det även väldigt säker på sig sjäv." Dessutom: enormt aktiv, snabb som blixten, stark som tusan, totalt orädd och - mitt i förtrotsen.

Orkade någon läsa och kan någon ge konkreta tips [-o<

[Gäst]

Hej där,

har bara två snabba reflektioner:

- alla mutor är inte mat! En plånbok med pengar och plastkort kan vara guld värd
- jag skulle använda sele i kundvagnen om det inte gick på något annat sätt. Kombinerat med en bra muta kanske?

/Pea

[Ewa]

Precis. Alla mutor är inte av ätbar natur . Plånboken har fungerat mycket bra när mamma ska sitta och prata med allehanda läkare då vi sällan (eller aldrig) har barnvakt. Nycklar är också fint att anförtros med. En bok man inte sett förr. En liten hemlig påse med pryttlar i.

Angående shoppingen - vet inte om du provat - men här fungerade det väldigt bra att låta Anton ha egen kundvagn (den mindre sorten då ) när han hade tröttnat på att sitta uppe i "stolen".

Kram Ewa