Respekt sökes från svärmor

[Linnéa med två barn]

Hej! Jag skulle vilja fråga er alla som är svärmödrar,kanske inte så många här, varför man så många ggr har svårt att låta bli att lägga sig i. Min svärmor vill gärna veta bäst i ALLT, städtips, matlagning, sjukdomar och kanske det värsta: Barnuppfostran. När våra barn beter sig bråkigt kan hon säga typ: men när barnen är hos oss så lyssnar de, de rör inget osv. och vill mena på att hon är bättre på att fåbarn attlyssna.När de görnågot bra,har lärt sig ngt nytt då tar hon gärna på sig äran, ex om jag säger att "nu är X så duktig på att sitta still vid matbordet"kan hon yttra : "jajag har sagt tillhenne att man gör si och så". Vi har kämpat stenhårt med uppfostran och trots,och det börjar ge resultat,men varför får man aldrig höra "vad fint ni har lärt era barn" o.d. Hon tar också gärna över uppfostran, säger nej till sånt som vi anser att barnen får göra hemma hos oss, tex klättra i soffan.(vardagenskulle bli olidlig om de inte fick klättra. Men hon kommer och kör sina regler hos oss och jag har så svårt att säga ifrån. Hon säger ofta "inte för att skryta men mina barn var faktiskt aldrig trotsiga". Precis somatt trotsåldern är ett misslyckande från föräldrarnas sida. Då brukar jag antyda att det är en utvecklingsfas som ALLA barn måste igenom. Ledsen att jag gnäller,men man behöver få lite stöd ibalnd.Speciellt svårt blir det när man får mycket hjälp, då är det precis som de tycker det är okej att tycka till om allt. Hjälp tack.

[Svantemamman]

Jaa, tricksiga kan de vara dessa svärmödrar!!
Vi är inte riktigt i samma situtation, mest eftersom vår son bara är 1 år än så länge.. men någon sorts konflikt har hur som helst legat och pyrt som gjort att jag funderat en hel del över detta på senaste tiden.

En av mina slutsatser är att man kan applicera en hel del Barnaboks-tankar på mor- o farföräldrar också, inte minst Attityden av Självklarhet. MEN då gäller det att ha tänkt ut i förväg var man står och vilket budskap som ska fram. Jag blir ibland så ställd av underliga frågor och påståenden som kommer ur dessa munnar att jag börjar sväva på målet, vilket bara leder till missförstånd och vidare konstigheter.

Vad gäller soffklättrandet och andra regler skulle jag nog säga utan ilska eller udd (inrepeterat i förväg för att få det riktigt självklara men inte arga tonfallet) att "Här hemma gör vi så här, när de är hos er gäller era regler."
Så kanske man kan ha det som något slags goddag yxskaft-svar på diverse uttalanden.

En annan parallell till Barnaboken är det där med att känna sig behövd. Vi har insett att det är där knuten sitter i vårt fall. Farmor jobbar inte och skulle nog må bra av att vara lite ordentligt behövd. I ert fall verkar ni ju få mycket hjälp redan. Förstår svärmor att hon är till hjälp, känner hon sig uppskattad? Kanske kan köra strategin med positv förstärkning av det som fungerar och sedan bita av kommentarerna med lite uttänkta kontringar som (förhoppningsvis) sätter punkt. Och, det svåraste av allt, försöka att inte ta det personligt utan se det som utslag av något annat hävdelsebehov eller vad det kan vara....

Det bästa är såklart också om du kan prata ihop dig med din man om det här (kan ju vara nog så knepigt), så att ni är ense om lite bemötandestrategier.
Lite funderingar från mig bara.

[Gäst]

dessa svärmödrar! varför?
Varför kan de inte bara följa med strömmen, acceptera, respektera, och på så sätt komma nära och närmare sina barnbarn oh sin svärdotter!

Jag fick problem med min svärmor undr graviditen! Jag var ungefär i 25 graviditetsveckan då allt började, ungefär då hade hennes sista barn (hon har 4 stycken , alltså lämnat hemmet, en bor i stockholm(80 mil bort) en i england, och den yngsta i australien.
Hon sökte sig till oss, vi som bor kvar i samma stad, men börjad förberå mig, och min vilja tex att min sambo skulle komma hem på natten, pga mina blödningar från moderkakan, det var illa nog att han som tränare var borta ofta och nästan alla kvällar, jag ville ha hem honom om natten, eftersom blödningarna krävde att jag direkt åkte in på bb, och hon antydde att det var egoistiskt av mig, och att jag såsmåningom skulle få erfara att verkligen förlora ungar, då de flyttar ifrån en..Då började allt, det var riktigt elakt tyckte jag, ensam som jag var allt som oftast.

Nu är älsklingen född, allt gick bra tillslut, men konflikten gror och växer!!
Varje gång vi träffas, så vill de naturligtvis hålla i honom, inga problem för min del!!! Men de ska promt gå i väg med honom, jag förklarar låt honom sitta med oss, få se sig omkring, utåtvänd, nej nej, varje gång säger jag samma sak, men de går i väg med honom, oj säger de då han måste ha gaser, kolik, jaha det är inte över än!!! osv.
Tillslut måste jag gå och hämta mitt barn ur deras famn, jag vill inte höra mitt barn skrik på det sättet, det vill jag inte. så fort han sätts i händelsernas centrum tystnar han!!! och det är inte min underbara famn, som ser till det! Han skulle nog kunna sitta hos vem som helst, bara han fick vara med.

en annan gång slits han upp ur i mina armar, ingen förvarning eller nått, inte
-ska du komma till farmor?
utan hon tog honom, gick i väg och stängde in sig på toaletten, varav jag hörde han börja skrika hystersikt.

Hon har 4 barn, och har säkerligen erfarenheten, men måste ju för guds skull lyssna, säger jag detta trivs han med, så gör inte tvärtom då!!!

För övrig vill hon hela tiden antyda att han inte ska äta för mycket, för då får han ont i magen, MOTARBETAD OCH MISSTRODD är man, vill inte veta var detta slutar.

Anna W skriv en bok tll svärisar!

[Linnéa med två barn]

Ja, jag håller med: AW,skriv en bok till svärmödrar (dig skulle de ha mer respekt för) och låt dem veta att dagens mammor kan, är duktiga och klarar av att sköta hem och barn !! Jag har funderat på varför det "alltid" är mannes mamma som betersig såhär. Är det föratt de aldrig fåttlärasina söner allt de kan, är det vimammor som är känsligare? Vikanske även får alla dessa tips från våra egna mammor men då tar vi det inte som kritik...Har sällanhört någon man som gnäller över sin svärmor. Det är nog bara en sak som gäller för oss: Ha självförtroende, ta makten i ditt eget hem! =;

[Hege]

Ja, svärmödrar....

Undrar på vilken svärmor jag själv kommer att bli. Jag har nog helt glömt bort hur det är att vara svärdotter när det blir dags för mig att bli "satmaran".

Det värsta med svärmödrar är att de i motsätning till våra egna mödrar inte säger saker rakt ut. Jag kan handtera min mors direkta kritik vilken dag som helst, men svärmors "underförstådda" saker, och de små sticken kan driva mig till vanvidd på få minuter.

Nu har jag lärt mig att kasta ballen tillbaks. På ett artigt sätt, och inte så lite BB.

När svärmor lirar av sig "inte för att skryta men mina barn var faktiskt aldrig trotsiga", så svarar jag, dum som jag är och inte fattar att hon egentligen riktar kritik mot mig, "Vad menar svärmor?"

Så ger jag svärmor tid till att svara. Och det är svårt, för nu måste hon säga vad det var hon menade. I fall det finns andra tillstede, så blir det extra svårt.

Min man har jag gett upp för länga sen. Han fatter inte vad jag pratar om, därför att mäns hjärnor (är jag övertygad om) inte är i stand till att förstå att man kan säga en sak, men mena en helt annan. ("Jasså, du dammsugar idag?" kan svärmor säga. Underförstådd: "Det var då inte en dag för tidigt!" Här tror min man att svärmor konverserer artigt, rent av är lite imponerad över att jag dammsuger. Hänger ni med?)

Dessa underförstådda meldingar, som alla (kvinnor) fattar, är det inte meningen att man ska förklara. Blir man så bett om att förklara vad det var man menade, så får man antingen förnärma svärdotteren på ett direkt sätt, eller ta till en nödlögn. Vilket min svärmor vanligvis gjorde, det var ju bekvämast.

Man kan visst lära gammal hund att sitta. Dessa underförstådda meldingar är färre nu än de var för. Mina "Vad menar du?" blev för jobbiga.

[Sidda75]

Svörmödrar är ett känsligt ämne

Visst, Hege så förstår nog inte män att vi säger en sak och menar något annat som när man åker förbi det där mysiga fiket på bilturen och säger. "Vad mysigt det skulle vara att fika där", varpå mannen kör vidare. Sedan när man påtalar att man velat fika på fiket man körde förbi förstår han ingenting för då skulle man ju sagt åt honom att stanna där.....

Linnea med två barn skrev:

Vi kanske även får alla dessa tips från våra egna mammor men då tar vi det inte som kritik...

. Tror du slår huvudet på spiken där

Jag kan inte klaga på min svärmor men visst är jag på min vakt om hon skulle kritisera Nu finns det ju mycket positivt med svärmödrar också och de kan ju bli en oerhörd tillgång men det är viktigt att från början sätta upp förutsättningarna tror jag och reda ut saker. Tala om hur man vill ha det helt enkelt. Det borde man ju kunna göra ganska enkelt med en attityd av självklarhet. Detta är kanske svårare att tillämpa i praktiken dock än att sitta här och skriva det....

[blomman]

Så är det nog, att man tar deras kritik hårdare. Man vill ju att de ska tycka att man gör rätt... ens mamma vet man ju mer var man har.
Jag har inte haft jättestora problem med min svärmor, en hel del med svärfar, men de är borta nu!
Min svärmor kritiserar nog mer det praktiskta, t.ex hur mkt kläder barnen ska ha på sig när de går ut och om katten verkligen inte ska vara inne ...
Men när det gäller uppfostran så får vi beröm! Där kan hon verkligen säga att hon tycker vi har lyckats såå bra med våra barn! Och då kan man överse med att hon lägger sig i klädvalen och kattens vattenskål...
Precis som Hege säger så kommer ofta kritiken förtäckt, så bara vi kvinnor som är indrillade sen barnsben på att förstå sånt, fattar att det ÄR kritik!
Och då tror jag precis som Hege att det är bra att lite fint, med ett leende undra "hur menar du?". Vår generation kanske kan bryta det där och bli lite mer ärliga och dra fram saker och ting!
Om det är riktigt illa skulle iallafall jag sätta mig och plita ner ett brev, rakt formulerat, om hur jag kände och mår av den behandlingen. Då kan svärmor läsa det i lugn och ro och förhoppningsvis ta till sig det. Eller så får man göra som Anna skrev i någon annan tråd (fast det var om sin mamma), låta bli att umgås med henne, lämna barnen där och kanske mannen, men man själv har ju några vääldigt viktiga ärenden att sköta... Om det är så illa alltså!

[TorsMamma]

Ni får ursäkta mig, lite OT kankse men.... Hela denna tråden har fått mig att tänka på HUR jag kommer att vara och ha som svärmor....

Läser du BB som jag gav dig
Övar du andningen och blåsa på ljuset
Följer du SM
KOLIK Finns inte! Läs BB och följ SM
Sluta vagna till sömns, BACKA är ledordet
Inte använda ordet NEJ, vän av ordning
Sån var ALDRIG Tor, men så följde jag SM och AW's råd också

Den snällare:

Har du funderat på att....
Du kan läsa om .... i BB
osv...

Tror att hur jag än gör kommer jag att få höra att jag skall sköta mig själv och låta dem uppfostra sina barn på SITT sätt



Mao, hur jag än gör kommer jag ALDRIG att göra rätt i min svärdotters ögon tror jag.

Men skall jobba på att använda positiv uppmärksamhet och mycket beröm som utgångspunkt!

[Hege]

He-he, Tors mamma, rakt på kornet.

[SusanD]

Jag förstår att det är riktigt eländigt när man har svärmödrar som beter sig som idioter. Men det finns undantag och min svärmor är ett sådant.
Hon är en kvinna som säger precis vad hon tycker och tänker. Här finns inga undermeningar eller baktankar. Enkelt va

Visst undrade hon väl i början varför Emil skulle sova när han inte var trött och äta fast han inte var hungrig. Hon ändrade sig otroligt snabb när hon fick vara barnvakt flera dagar i sträck när jag var i Gastsjön och Pappan jobbade. Vips så förstod hon varför vi hade våra rutiner och hon har sedan dess varit så hängiven dem, bokstavstrogen kan man nog säga till och med.

Då och då ringer hon när hon står i någon affär med barnkläder och då frågar hon alltid om Emil behöver något speciellt eller om hon får köpa ett par fina byxor eller nån tröja hon hittat. Visst får hon handla, han blir ju så glad åt lite nya kläder.

Hon lägger sig aldrig i hur vi (lite) vi städar, att vi inte har gardiner i stora rummet eller om (läs: att ) det är ogräs i rabatterna.

Nu är det ju så att vi bor 50 mil ifrån varandra men så fort vi är där så funkar allt så jättebra. Svärmor och jag har roligt ihop, vi kan handla, snacka skit, leka med Emil eller bara vara tysta ihop. Är hon här hjälper hon till att rasta hundarna, ibland blir det långa rundor för att hon inte riktigt har koll på var hon är i skogen men hem kommer hon alltid. Emil älskar sin farmor från topp till tå, Pappan kunde inte haft en bättre mamma och jag kunde inte haft en bättre svärmor

Kanske kan ni skicka era svärmödrar på kurs hos min Misstänker att hon skulle bli rik på kuppen .

Kram Susan

[Gäst]

SusanD - sådär är min svärmor också !! Började nästan undra om vi hade samma svärmor, men det skulle ju betyda att Anton och Emil är kusiner, och vad jag vet har Anton inga kusiner (än).

Till och med det där om fasta tider stämde, rätt så skeptiskt till en början men nu fattar hon precis

[SusanD]

JennyH - våra svärmödrar hör kanske till det däringa ovanliga släktet trevliga, omtänksamma och lyhörda svärmödrar.

Kram Susan

[LindaVega]

Här kommer en till med toppensvärmor Snäll, omtänksam, ställer alltid upp.

Precis som Susan beskriver så kommer det inget i "förtäckt form" utan är det något så säger hon det rakt ut. Å andra sidan lägger hon sig inte i det minsta i hur vi gör/uppfostrar barnen tex.

Vi umgås en hel del med svärisarna, och det känns mer som riktigt goda vänner än "föräldrar" (om ni förstår) Det ENDA som kan störa mig är att de bjuder på så mycket, på restaurang ( innan vi hade barn) resor mm, MEN det är nog mitt problem, måste lära mig att vara tacksam trots att vi inte kan bjuda tillbaka på samma sätt.

Nu när vi har två barn är svärmors hjälp verkligen guld värd. På mån-tis nästa vecka tex är min sambo i Sthlm, då kommer hon hit efter jobbet och hjälper till lite med kvällsbestyren + är sällskap till mig.

Jag tror iofs att en anledning till att det funkar så bra är att jag har NOLL prestige i allt som rör hemarbete ( matlagning mm) Hon får GÄRNA laga middag när hon är här tex + även röja upp om hon vill. Tror hon känner sig oerhört nyttig när hon är här 8) vilket hon också är...

Har själv henne som förebild om/när jag själv blir svärmor någon gång.

Linda

[Amandia]

Hej,

känner igen det där. Själv så har inte min dottern amanda hunnit vara själv hos svärmor ännu men den dagen kommer väll snart eftersom att hon ska flytta upp hit till byn.

Än så länge så bor hon ca 50 mil ifrån men kommer och hälsar på varje/varannan månad. Och vid varje besök så känner jag att jag håller på att bli tokig. Även om hon inte lägger sig i med ord så ser man tydligt vad hon tycker och tänker.

Vi bodde hemma hos henne då dottern var tre till fyra månader och det var sååå extremt påfrestande. Hon la sig i allt. Potträningen skulle börjas i tid för det hade hon gort med sina sex barn och det fungerade så bra för alla dom, matlagningen till småbarn, dottern hade lite utåtstående öron tyckte hon (!) och rådde oss att låta henne sova med mössa om nätterna (lät henne göra det en daglur för tjatets skull sen la jag undan mössan).... osv....

Och nu när hon kommer och hälsar på så lägger hon sig i direkt amanda gnäller lite. Vill hon inte sova osv så säger svärmor "jag kan gå ut med henne så får hon sova i vagnen, frisk luft är bara bra för henne" osv. Ibörjan orkade jag inte med svärmor och gav vika för svärmor men nu blir jag mest arg och vill explodera på henne. Men som tur är gör jag ju inte det.

Men det är grymt jobbigt att lära ett barn något, varför hon inte får göra sig och så samtidigt som man blir avbruten och får höra svärmor säga vad hon tycker att man ska göra istället och sen behöva säga till svärmor med en arg blick eller "vi tar det dära sen, låt mig prata med amanda nu" för att sen fortsätta med tillsägelsen. Tycker jag att dottern gör fel i något så är det min sak, ta det med mig sen när inte dottern är med. Tror det värsta är för ett barn att höra föräldern säga till en att man gör fel coh sen sekunden efter höra svärmor säga till föräldern att h*n gör fel för att sekunden efter höra att man gjort fel.. Barnet blir nog mera förvirrat än lär sig.

Min svärmor bestämmer gärna vad hon tycker att vi ska göra osv. och så har hon gjort med alla sina barn och barnbarn. Tyvärr så orkar inga av barnen säga ifrån och den enda som gjort det är "förtappad". Enligt henne har det att göra med att han inte är tillräckligt kristen som hon är.

Både jag och min make är kristna, men däremot gör vi inte allt som hon vill att vi ska göra. Vi tittar på tv:n och det är något som hon inte äger och aldrig kommer att köpa in till sitt hushåll. En sån värdslig pryl som kan förstöra så mycket är hennes anledning. Vi håller med om att tv:n kan förstöra mycket om man låter barnen se de värsta sakerna. Men varför skulle man ens göra det?

Vi lägger våran dotter klockan åtta varje kväll så den stund hon hinner se på tv:n (inte varje dag ens, för det mesta blir det bara nån enstaka dag per vecka) handlar om en halvtimmas tid. Och då på tecknat.

Men vilket som så är det våran ensak hur vi komemr att uppfostra henne.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig en värre svärmor och det menar jag verkligen. Jag har aldrig gillat henne och kommer nog aldrig att göra det.
Innan jag ens träffade henne fick jag brev på posten av henne. Där hon hade skrivit till mig att jag klädde mig oanständigt, och borde läsa Bibeln mera osv. Då var jag dock inte kristen men att göra så är obegripligt för mig, även nu när jag faktiskt är kristen.

Min make håller med att hon är speciell och det gör alla andra av hans syskon oxå. Ändå måste jag jämt hon kommer tänka på vad jag har för kläder på mig. Klä mig i säckiga kläder för minsta lilla åtsittande kan ge massa onödigt tjafs från hennes sida.

Bävar för den dag hon flyttar hit

Men har bestämt mig för att för dotterns skull ska jag slå igen ena örat när svärmor kommer i närheten. Att konfrontera henne blir bara värre, det löser inget. Däremot att visa henne tydligt vad jag känner, att inte bry mig om vad hon säger utan göra på mitt sätt ändå kanske får henne att fatta vinken.

Hon är en svärmor som är en expert på att klaga. Klagar hon inte över det "förtappade" barnet, Barnbarnens uppfostran, hur vi klär oss så klagar hon över hur jag klagar maten. Så skulle hon aldrig gjort, hon gillar inte paprika i maten, tycker inte att det ska blandas med maten för det förstör bara osv osv..

Undrar vem som är förtappad igentligen?

Sorry att det vart så långt men hade tydligen mycket att berätta om henne...

[Amandia]

Hej,

känner igen det där. Själv så har inte min dottern amanda hunnit vara själv hos svärmor ännu men den dagen kommer väll snart eftersom att hon ska flytta upp hit till byn.

Än så länge så bor hon ca 50 mil ifrån men kommer och hälsar på varje/varannan månad. Och vid varje besök så känner jag att jag håller på att bli tokig. Även om hon inte lägger sig i med ord så ser man tydligt vad hon tycker och tänker.

Vi bodde hemma hos henne då dottern var tre till fyra månader och det var sååå extremt påfrestande. Hon la sig i allt. Potträningen skulle börjas i tid för det hade hon gort med sina sex barn och det fungerade så bra för alla dom, matlagningen till småbarn, dottern hade lite utåtstående öron tyckte hon (!) och rådde oss att låta henne sova med mössa om nätterna (lät henne göra det en daglur för tjatets skull sen la jag undan mössan).... osv....

Och nu när hon kommer och hälsar på så lägger hon sig i direkt amanda gnäller lite. Vill hon inte sova osv så säger svärmor "jag kan gå ut med henne så får hon sova i vagnen, frisk luft är bara bra för henne" osv. Ibörjan orkade jag inte med svärmor och gav vika för svärmor men nu blir jag mest arg och vill explodera på henne. Men som tur är gör jag ju inte det.

Men det är grymt jobbigt att lära ett barn något, varför hon inte får göra sig och så samtidigt som man blir avbruten och får höra svärmor säga vad hon tycker att man ska göra istället och sen behöva säga till svärmor med en arg blick eller "vi tar det dära sen, låt mig prata med amanda nu" för att sen fortsätta med tillsägelsen. Tycker jag att dottern gör fel i något så är det min sak, ta det med mig sen när inte dottern är med. Tror det värsta är för ett barn att höra föräldern säga till en att man gör fel coh sen sekunden efter höra svärmor säga till föräldern att h*n gör fel för att sekunden efter höra att man gjort fel.. Barnet blir nog mera förvirrat än lär sig.

Min svärmor bestämmer gärna vad hon tycker att vi ska göra osv. och så har hon gjort med alla sina barn och barnbarn. Tyvärr så orkar inga av barnen säga ifrån och den enda som gjort det är "förtappad". Enligt henne har det att göra med att han inte är tillräckligt kristen som hon är.

Både jag och min make är kristna, men däremot gör vi inte allt som hon vill att vi ska göra. Vi tittar på tv:n och det är något som hon inte äger och aldrig kommer att köpa in till sitt hushåll. En sån värdslig pryl som kan förstöra så mycket är hennes anledning. Vi håller med om att tv:n kan förstöra mycket om man låter barnen se de värsta sakerna. Men varför skulle man ens göra det?

Vi lägger våran dotter klockan åtta varje kväll så den stund hon hinner se på tv:n (inte varje dag ens, för det mesta blir det bara nån enstaka dag per vecka) handlar om en halvtimmas tid. Och då på tecknat.

Men vilket som så är det våran ensak hur vi komemr att uppfostra henne.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig en värre svärmor och det menar jag verkligen. Jag har aldrig gillat henne och kommer nog aldrig att göra det.
Innan jag ens träffade henne fick jag brev på posten av henne. Där hon hade skrivit till mig att jag klädde mig oanständigt, och borde läsa Bibeln mera osv. Då var jag dock inte kristen men att göra så är obegripligt för mig, även nu när jag faktiskt är kristen.

Min make håller med att hon är speciell och det gör alla andra av hans syskon oxå. Ändå måste jag jämt hon kommer tänka på vad jag har för kläder på mig. Klä mig i säckiga kläder för minsta lilla åtsittande kan ge massa onödigt tjafs från hennes sida.

Bävar för den dag hon flyttar hit

Men har bestämt mig för att för dotterns skull ska jag slå igen ena örat när svärmor kommer i närheten. Att konfrontera henne blir bara värre, det löser inget. Däremot att visa henne tydligt vad jag känner, att inte bry mig om vad hon säger utan göra på mitt sätt ändå kanske får henne att fatta vinken.

Hon är en svärmor som är en expert på att klaga. Klagar hon inte över det "förtappade" barnet, Barnbarnens uppfostran, hur vi klär oss så klagar hon över hur jag klagar maten. Så skulle hon aldrig gjort, hon gillar inte paprika i maten, tycker inte att det ska blandas med maten för det förstör bara osv osv..

Undrar vem som är förtappad igentligen?

Sorry att det vart så långt men hade tydligen mycket att berätta om henne...