Snart 4 o gnäller o skriker o slåss.

[wirre]

Klart jag är förvirrad... Men jag försöker åtminsone förstå och hitta en väg ut. Sorry om du tycker att jag gnäller. (Känner dock att detta forum är "min kammare" där jag kan utrycka min frustration tillsmmans med andra vuxna som kan hjälpa mig rätt). Men det som gör att mitt hjärta brister är INTE att det är så synd om henne för att hon blir ledsen och inte får som hon vill, och inte att det är synd om mig heller, utan ren och skär frustrationen att JAG, hennes mamma, inte hittar rätt verktyg. För hennes skull... Vill så gärna, men gillar inte när jag inte kan direkt. Och jag blir även frustrerad när jag inte kan uttrycka mig så att du Anna och andra förstår vad jag menar!
Hmmmm... Kanske ÄR det som du säger, men jag känner inte helt igen mig. Tröst och mammas kjolar, är liksom inte riktigt jag. Snarare ansätts jag emellanåt av tvekan att jag borde vara mer så, eftersom alla i min närhet (som INTE är några övertygade AW-fan) ihärdigt påpekar att jag borde vara mer sådan. och jag tror att denna tvekan ibland ställer till med en hel del inne i mitt huvud.
När jag skrev "att hon VET vad som gäller", så menade jag att jag tycker att vi gått igenom trotset på ett ok sätt (Tack vara denna sida och dina råd)!, gett svar och fått lättnad. Jag tycker även att jag försökt ge henne gränser på det sätt du definierar. Men visst är jag stundom osäker innerst inne om jag gör rätt och det är DÅ som jag vänder mig till detta forum.
Det som varit så svårt den senaste perioden och det som gjort mig totalt förvirrad och tveksam till om jag gör rätt, är att det som funkat innan inte funkat alls! Sen kan jag hålla med om att jag nog de senaste veckorna pratat för mycket och förklarat... Tyvärr sant Tror att jag gjort så, eftersom jag liksom inte hittat vägen ut (eller in) till att ge henne lättnad och nöjsamma svar. och i stället försökt "prata förstånd" med henne.
Nu har ialla fall saker och ting vänt här hemma... Dels är jag säkrare än någonsin, (på grund av dina förklaringar Anna), att vi var/är på helt rätt spår. Dina ord gjorde det tydligare för mig VARFÖR jag gör som jag gör. (Undantaget denna senaste perioden av förvirring och kaos) Dels kom min lilla tös med en fråga, sittandes i mitt knä efter en kväll av ska vi säga ..."ihärdigt frågande". "Jag vill inte att du ska få en bebis!" (på ett utmanande eller... prövande sätt.) Sedan hade vi en långt samtal om bebisar och om tösen och om mig och om livet. (Vilka kloka filosofer de är i den åldern!) och sedan dess fungerar allt "som vanligt" här hemma. Dvs att visst frågar hon och visst måste jag sätta gränser (och bita mig i tungan för att inte fortsätta med den dåliga vanan jag lagt mig till med på sista tiden - förklaringar...) men de senaste månadens eskalerande och ja rent ut sagt kaos är borta. Och vi är lika lyckliga allihopa i familjen! Tack Anna för att du tar dig tid och svarar! Och att du inte ger upp fast jag inser att du tycker att jag är en gnällig, självömkande och ganska trög elev. Oavsett vilket, så är min lilla tös dig oerhört tacksam för att du finns, även om hon inte är medveten om det!

[annawahlgren]

Tack för ditt vackra svar! Jag får be dig om ursäkt för att jag surnade till över "gnället". Jag hade inte behövt ta i så. Jag är medveten om att jag överreagerar väldigt lätt =; när jag tycker det vältras i alla barnets bedrövligheter medan det är den eller de ömma som tycker synd om sig

Det var inte rättvist. Det visar dina vackra, ömdjuka rader här. Förlåt mig

Jag är så glad att allting känns bättre nu och för det fina pratet ni hade.
Och tack för dina varma ord - naturligtvis ska du kunna vända dig hit med diverse bekymmer som dyker upp och jag är glad att du gör det och känner detta forum som "din kammare". Låt inte mig avskräcka dig

Några synpunkter:

DILEMMA: AW säger att man inte ska överge ett ledset barn och det vill jag ju inte heller, men samtidigt känns det som om jag då går tillbaka, så gråter hon sig till att få sin vilja igenom.....

Här har du mammas kjolar, menar jag. Det sliter i ditt mammahjärta när hon gråter, säger du, och man får ju absolut inte överge ett ledset barn, har du (jag) lärt dig. Men om du då flyttar ut ur mammas kjolar - mamma som alltid ska trösta och ställa till rätta och skydda mot allt ont, inklusive både äkta tårar och krokodiltårar - ser du, med ditt sakliga öga, att kombinationen "ledset barn som inte får överges" och barn som "gråter sig till att få sin vilja igenom" skorrar. Skorrar svårt

Ty en ledsen människa vill inte särskilt mycket, eller någonting alls. Den sysslar inte med att "få sin vilja igenom". Den ger uttryck åt en känsla, en reaktion på någonting, en sorg, en smärta. Den människan, som gråter därför att hon eller han verkligen är ledsen, ska naturligtvis inte överges. För henne eller honom måste man finnas, om man själv alls har några känslor i kroppen. Finnas, förstå, om än ordlöst, hålla om, vänta ut, vara där.

Men för att "få sin vilja igenom" Då skulle jag påstå att det inte alls handlar om sorg eller smärta utan om en ren och skär fråga. "Vad händer om...?" - "Bryr sig mamma om ifall jag...?" - "Bryr sig mamma om MIG över huvud taget?" - "Kan jag styra och ställa över mamma, har jag någon makt och kontroll här i världen?" eller vad du vill. Men ledsen Nej, det tror jag ju inte peståss

Och då måste man fråga sig vad barnet verkligen är betjänt av. Som jag försökte beskriva i mitt första svar till dig. Vad ligger i hennes intresse Man kan läsa om mannen i fyrtioårskris i trotskapitlet i Barnaboken. Hur hjälper honom hans hustru bäst? Och vad var - egentligen - hans "vilja" som det såg ut som om han ville få igenom Bortanför hans alltmer elaka maktövertagande - han som inte kunde ta makten över sig själv, sin egen obalans i tillvaron, sin egen förändring genom ekluten - låg bara förvärrad ensamhet, osäkerhet, ja, förtvivlan, inte minst för att hans hustru, som vek sig för hans "vilja" intill det misshandeln fick henne att äntligen slå bakut, därmed svek honom. Hennes kärlek såg inte längre än till husfriden, den tillfälliga (och högst obeständiga).

Förstår du Vid garaget kunde du bara gått ett stycke ifrån henne, fortfarande så hon kunde se dig och fortfarande så du var tillgänglig, om och när hon ville komma till dig, men utan att försöka lösa problemet åt henne, ta det ifrån henne, lägga dig i överhuvudtaget. Det var ingen äkta ledsenhet, inga tårar av sorg. Tröst var inte det hon skulle ha och inte heller din motvilliga undergivenhet - dina "mammas kjolar".

Du kunde väntat ut henne lugnt, gärna läst något, annars pratat för dig själv, om vad som fanns i påsarna eller hur himlen såg ut eller vad som helst - högt och sakligt och oberört, som om det var precis så du skulle burit dig åt om hon inte varit med, om du varit komplett ensam på väg hem eller med någon vuxen kompis (låtsaskamrat, alltså ). På så vis demonstrerar du att den sortens "frågor" - och det är så små barn frågar, om det är så de brukar få svar - bör omformuleras. Närmare sanningen. "Riv pyramiderna. Sluta spela på strängar som inte är ömma längre. Nu är det andra bullar som gäller. Riktigt prat. Vanligt prat. Hemula krav och önskemål. Förhandlingar. Vänskapligheter. Samarbete." Är budskapet

Och om det så hade tagit en halvtimme, då första gången, hade hon tröttnat till slut på utebliven effekt av skrikande och kastande på marken och hela repertoaren, medan du oberört bläddrade vidare i tidningen eller pratade med himlen. Och då hade hon lärt sig - och faktiskt (nästan) en gång för alla - att kommunikationen blir mera meningsfull om den är ömsesidig, och omsesidig blir den bara på socialt acceptabla villkor.

Det är alltså så du verkligen skulle hjälpa henne - DETTA ligger i hennes intresse, inte att med skrik och gråt "driva igenom sin vilja", vilket faller på sin egen orimlighet eftersom hennes innersta vilja naturligtvis inte alls är att toppstyra dig. LIka lite som det var den äkta mannens i fyrtioårskris innersta vilja att toppstyra sin hustru, vilket ju bara försköt problemet, som var hans eget; fördröjde det och förvärrade det.

Det heter ju att man ska välja sina strider. Jag vill säga att man också ska välja sina ord. Vilka man hör och vilka man inte "hör". Så länge barnet garanterat får svar på skrikande ("gråt") tror hon eller han att det är så man kommunicerar effektivt. Peståss. Vilket ju faktiskt inte är sant ett dugg, i världen. Så bort det

Flagrant är också bebispratet här.

"Jag vill inte att du ska få en bebis."

Vad i fridens dar får en liten fyraåring att säga något sådant

Det kan man undra. Och det bör man undra.

Hon har ingen aning om vad det kan tänkas betyda att en liten bebis kommer i huset. Hon har absolut ingenting att relatera till. Hon har varken erfarenhet eller inlevelseförmåga nog att föreställa sig någonting som icke är (och inte heller har varit). Hur kan hon då dra sådana slutsatser, att hon inte vill att du ska få en bebis Var har hon fått det ställningstagandet ifrån?

Förstår du Någon (inga namn) har serverat henne dessa orosvargar. Någon har ingett henne uppfattningen att Problem Väntar, Svartsjuka väntar, Elände står om inte på tröskeln och trampar så ligger i magen. Någon har släppt in ett helt koppel av orosvargar i stället för att i lugn och ro låta allting vara självklart, lika självklart som att solen går upp på morgonen och ner på kvällen - ibland dimper det ner en bebis; hoppsan, jaha ja, ja, det händer ju överallt, hela tiden, bebisar dimper ner här och där vareviga dag. (Storken kom med dem förr i världen. Tanken var inte dum alls.)

Så har då denna någon, mitt i skocken av orosvargar, vädjat till barnet, med ord eller utan: "Snälla, snäääälla du, du kan väl bli GLAD för den här bebisen som ska komma, då gör du livet så ondligt mycket enklare för mig, som inte har en aning om hur jag ska hantera situationen och som faktiskt skulle behgöva hjälp själv, jag tycker allting är skitjobbigt, kan inte DU trösta mig och klappa mig och säga att allting kommer att bli så bra, så bra? Jag orkar bara inte med att försöka fixa så att du ska bli glad och nöjd, kan inte DU göra MIG glad och nöjd, snälla, snälla "

En soppa.

Redan ordvalet är alarmerande. Det är inte DU som ska få en bebis. Det är VI - "flocken"

Barnet är allas ert. Och det medför vissa praktiska problem (enbart). "Var ska vi lägga bebisen Herre milde, vi har ju ingen plats för bebisen. Vad ska vi göra?"

Vänta på svaret. Vänta på allvar. Och ta hennes förslag på allvar. Fundera tillsammans med henne. Förbered med henne, som om du verkligen inte visste själv, kunde själv - du har inte heller fått någon bebis förut. (Ja, i alla fall inte med henne.) Gör henne behövd. Faktiskt, praktiskt och konkret behövd Det kallas Social Delaktighet

Till perspektiv Detta var vad jag hörde min lilla fyraåriga Maja förmana sin lillebror, som tydligen - enligt henne - for lite väl hårdhänt fram med Bebisen:

"Siktigt, pojken, siktigt! Annars kommer alla blödet! Då kan man inte laga! Vi HAR bara en bebis!"

Och vad gäller oförskämdheterna - även om det är idyll just nu, träna och förbered dig på ett sakligt, gärna beklagande men högst vargfritt förhållningssätt: "Jag är ledsen älskling, men så här kan vi inte ha det. Jag slår inte / sparkar inte / nyper inte / skriker inte på dig, och du får inte slå / sparka / nypa /skrika på mig. Man gör inte så. Så nu får du vara för dig själv, tills du vill komma igen och kan uppföra dig som folk igen / prata vanligt igen".

In med henne i rummet med vänlig men bestämd handkraft, stäng dörren och gå till ditt. När hon kommer igen, bli vanligt glad och ha genast något viktigt i beredskap som du behöver hjälp med som du inte klarar. Inga kommentarer vidare, inga "utvärderingar" och naturligtvis inga förebråelser. Bara - just - prata vanligt

[wirre]

Ville bara skriva lite om hur livet fortskrider... Tänkte MYCKET på det du skrev, Anna. Funderat och rannsakat. Speciellt det sista om bebisen. HÄR fanns det en hel del att fundera över. Här satt det vargar och kuckilurade. För visst var jag orolig för hur jag skulle klara av detta nya lilla barn. INTE för hur det skulle gå med min stora i sammanhanget, utan tyvärr, helt själviskt, hur JAG skulle klara en ny liten bebis, utan att bryta ihop. Jag fick nämligen min dotter när jag var utbränd och fungerade inte bra som människa då och detta medförde att anknytningen inte blev den bästa. Och så inbillade jag mig att min tös inte märkte av min oro... Pucko jag! Vad bra man är på att lura sig själv.
Nu är dock lillasyster här och jag är SÅÅÅ lyckligför hela min familj och hur vi fungerar ihop! Inte för att vi inte har våra "kontroverser" fortfarande, jag och storasyster, men jag jobbar på mitt beteende och det går framåt. Kanske med mussteg, men dock framåt. Jag arbetar med att ha mer humor och mer tålamod även i "trängda lägen". Jag försöker att lägga band på mitt humör och dessutom försöker jag att inte tjata och lägga in så mycket känslotänkande i det hon gör. Eller i det jag gör. Det känns som om vi alla är tillfreds med sakernas tillstånd för tillfället och jag njuter verkligen av det. Vårt liv flyter helt enkelt på och jag är så förbannat tacksam för att jag kan vända mig hit när det inte gör det.

[annawahlgren]