) åt min dotter. Inte för att hon bad mig utan högst frivilligt, och vips! åkte jag tillbaka i tiden ett par decennier. Det var sällan jag strök, men då var det alltid till något fint. Kanske ett barn skulle på kalas. Kanske hade jag sytt något som behövde pressas. Kanske var det någon duk till fest... Mangel hade man ju inte precis i det icke-lyxiga livet.Nu har min dotter ett förnämligt bra jobb och behöver se snygg och nystruken ut på arbetsplatsen... En värld jag aldrig har beträtt.
Innan hade jag försökt ta på mitt lilla barnbarn jackan. Hon ville gå ut - sjuk som hon är men på bättringsvägen. Och jag fick inte upp den sabla dragkedjan. Blev milt vansinnig. Tog av henne den och försökte utan barn - då gick det galant. Tog på den igen och försökte igen och misslyckades igen. Hade mycket god lust att bryta samman. Det gjorde barnet, två år precis, i stället. Nu ville hon verkligen inte gå ut längre. Jag förstår henne
Och för min dotter svor jag över dagens jäkla opraktiska barnkläder. Varför har inte jackan stora, banala knappar? Eller åtminstone kardborreband, när det nu rör sig om en tunn vårjacka? Varför dessa satans blixtlås som barnet INTE kan hantera själv och tydligen inte en ambitiös mormor heller
Barnets mor lyssnade luttrat och sa ingenting. Jag förstår henne också. Så jag strök hennes "skjortor" och skämdes. Samtidigt är jag fortfarande vederbörligen förbannad på detta komplicerade liv som små barn ska ha. Inte kunna klä sig själv! Inte ta på skorna själv! Inte bara sticka i fötterna respektive armarna och sluta till eländet och kunna gå ut
Ska det vara så besvärligt Det jag kände när jag misslyckade med att få ihop den sabla kedjan är, vågar jag iskallt påstå, inte långt ifrån det små barn känner när de inte heller kan. Därför att tillvaron jäklas, inte deras förmåga.Och jag är ändå snart 65 år
Vem har t ex uppfunnit den idiotiska overallen, och vem har lyckats förmå all västvärldens föräldrar att tro att det är ett BRA plagg
Det är det mest korkade, onödiga, rörelseförhindrande, sovomöjliga, kiss- och bajs- och blöjbytes-hanteringshopplösa plagg som Gud inte har skapat Varför går inte vuxna omkring i overall
På jobbet, på fritiden, vid matbordet, i affären, på dass För att de vet bättre. I denna sura uppstötning kan jag tillägga var den kommer ifrån, om man säger. Mentalt, liksom.
Barnbarnet har börjat på dagis. En mycket ambitiös förskola som kallar sig LÄR. Det lärs ut saker och det has program och det has framför allt en välgörande lugn tystnad. Stämningen är mjuk, och det finns gott om personal och grupperna är små. MIN lilla älskling går där tre timmar om dagen och är uppenbarligen förtjust ("Massa barn
Leka allahopa ") även om hennes mormor har vissa dagisproblem, om man säger. Av princip.Men hade jag inte varit här och tagit hand om lilla barnbarnet resten av tiden som de ömma arbetar - pappa har varit barnledig ett helt år - så hade hon fått tillbringa hela dagarna på LÄR. Så av två onda ting... Därmed inte sagt att just detta dagis skulle vara ett ont ting; vi talar barns behov av "flockens" tillgänglighet de första tre åren.
Men vad händer - givetvis
Efter 1,5 vecka blir hon sjuk, veritabelt dödssjuk. En mycket kraftig lunginflammation, sjukhusinläggning med dropp, 205 i sänka (!), vånda och ångest. Nu är hon äntligen på bättringsvägen och skrattar igen (lite), men hemma ska hon vara minst en vecka till.Förstås behöver det inte vara dagisets "fel".
Förstås anser jag det rakt av att det är det, ändå. Statistiken säger att små barn begår sin dagisvistelse med 1-2 sjukdomsperioder i månaden att se fram emot.
Och jag fick tillbaka min gamla barnastma på kuppen
Behövde kackla av mig
Tack 
Apropå blusar, förlåt skjortor. 8-[
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
)!
?
Och det medan nummer tre i barnaskaran håller på att klia på sina vattenkoppor. Alla tre har haft kopporna precis efter varandra