4 år och avisande

[Jajja]

Ett barn som avisats som nyfödd och kommit "tillbaka" vid 8 månader (första leéndet)..där anknytningen alltid varit svår att få till efter det...har jag frågor om. I dagsläget är barnet 4 år..och vad som sagts är att utvecklingen är någonstans mellan 1 år och 4 år. Vi har känt detta barn en kort tid, och vet inte allt som har hänt. Men vi vet att barnet inte har haft det allt för bra.
Barnet är avisande mot oss som mamma och pappa, och tyr sig till de andra barnen i familjen. Kan förstå att barnet inte orkar med mig, eftersom jag är "ledaren av flocken" och även ställer krav på att allt ska fungera. Barnet vägrar rent ut sagt att anpassa sig till våra rutiner, så som mat, sova, leka, uppgifter hemma. Barnet accepterar ingenting som det inte fått bestämma, vilket är påfestande för alla i familjen.
Hur kan man gå till väga för att få det att fungera i vår vardag? Ska man gå tillbaka till 1-åringen och behandla barnet efter det..för att sedan låta det växa? Ibland är ju barnet 4 år..och då är det rejält kränkande att behandla det som mindre..eller har jag helt fel?
Tacksam för den hjälp jag kan få...med tanke på den lilla info jag gett er.

Jajja

[Gäst]

Hej där,

det här är ju inte precis mitt område, men en tanke har jag. Du skriver:

Barnet accepterar ingenting som det inte fått bestämma

Jag undrar om du inte kan komma en bit på vägen genom att "skapa val". Han behöver antagligen få känna att han själv är med och bestämmer. Då kan väl ni "sätta ramarna" och låta honom välja inom dem?! "Vill du ha youghurt eller filmjölk till frukost?" "Skall du ta den röda eller blåa mössan när vi går ut?" "Skall vi gå eller cykla till affären?" osv. Det här är ju en metod som fungerar väldigt bra redan på små barn (och även på vuxna människor ), så jag kan tänka mig att den skulle kunna funka hos er också.

Lycka till och berätta gärna hur det går!

/Pea

[Jajja]

Hej Pea, och tack för ditt svar!
Det är precis så vi gör..skapar val för barnet, där båda valen leder dit vi vill. Som svar får vi antingen en "tom" blick, eller "jag bestämmer", och så blir barnet argt, ledsen eller bara helt apatisk.
Idag har jag inte använt så många ord och meningar, utan "pratat ut i luften" om vad som ska ske, och sen tagit med mig barnet till bordet, tvätta händerna, påklädning mm. Vi har sluppit "kriget".., men frågan är väl om man kan fortsätta så i all evighet.

När jag hade gjort i ordning påskbakelser idag och sa till alla barnen (5 st idag) att vi skulle fika, då kom 4-åringen springandes utifrån, snabbt som ögat och fick av sig alla kläderna (och hängde upp dem dessutom) och kastade sig upp på stolen. Då var han verkligen inte svår att få dit vi ville!
Däremot, när han "bara" fick en bakelse, så satte det igång igen. Gap, skrik, tårar.. Förklarade att det var slut för alla och att det inte fanns mer, men det ville barnet absolut inte acceptera.
Kan ju berätta att detta barn varit på café dagligen innan flytten till oss, och vi är inga kakmonster..utan unnar oss något gott då och då..vilket är väldigt sällan. Kanske en vanesak som måste vänjas bort för barnet?!

En positiv sak med barnet! Läggningen har vi inga som helst problem med. Är det dags att sova så är det så...är ju lite förvånad över det om jag ska vara ärlig, men njuter ju också..

[TorpSara]

Idag har jag inte använt så många ord och meningar, utan "pratat ut i luften" om vad som ska ske, och sen tagit med mig barnet till bordet, tvätta händerna, påklädning mm. Vi har sluppit "kriget".., men frågan är väl om man kan fortsätta så i all evighet.

Nej, inte i all evighet, men så länge det behövs. Jag tror att du just här ska se honom som en mycket liten person som bara behöver ledning och styrning. Inga frågor, han har tillräckligt många själv. En enkel vardag med tydlighet och kärlek utan så mycket val och saker att fundera på.

[Jajja]

Tackar för det TorpSara!
Fortsätter med den taktiken tills det inte går längre..

En annan sak som vi tänkt på..
När vi är hemma med "flocken" så håller sig barnet undan oss. Sitter gärna ensam i ett hörn av lekrummet, och "nonchalerar" det som händer runt omkring. Men så fort vi får besök, så hoppar barnet upp i besökarnas knän och kramar och kräver massor av uppmärksamhet. Barnet är då glad och vi blir varma i hjärtat av att se på.., men vi skulle så gärna vilja att detta även höll i sig när vi inte har besök hemma. Men så snart besöket försvinner, återgår barnet till det vanliga.
Det känns lite som att barnet utåt sett ska vara på ett visst sätt, för att inte visa verkligheten...och vi som är en del av barnets familj ser ju att det sker en förändring hos barnet så fort någon kommer hem till oss.

[Lua]

Visst var det du och någon annan tjej som fick låååånga, jättebra svar av Anna i en annan tråd? Läs igenom den igen, tycker jag. Mina tips:

Gå i pakt! Var barnet allra bästa vän i hela, stora (kanske obehagliga) världen.

Tillåt inget våld. Vare sig psykiskt eller fysiskt. Först: Oj, då! Berätta med rejäla bokstäver hur man beter sig. Sedan vidare till något annat jätteviktigt som måste göras, av er två tillsammans. Om barnet framhärdar med sina frågor: förvisning. Uppföljningen OERHÖRT viktig: se Barnaboken.

Ha klockrena rutiner som inte ifrågasätts. Mat, sömn, utevistelse och social delaktighet på bestämda tider.

Kram och rapportera vidare!

/Lua.

[Jajja]

Nja...tror inte att JAG fick direkta råd i någon annan tråd om just det här. Gjorde ett inlägg med någon fråga, då en annan mamma var i behov av hjälp.., men jag ska titta där igen, för att se om något som skrevs där känns träffande för oss.
Förstår verkligen att ni inte kan hjälpa mig med mina frågor, utan bara ge tips och råd. Önskar så mycket att dessa råd och tips gav resultat här hemma. Problemet för oss kan ju vara av annan sort än för en "normal" familj. Detta barn har ev inte fått allt det där som vi vanliga skulle gett våra egna barn.
Spontant så tänker jag att jag nog skulle behövt berätta så mycket mer, men tystnadsplikten kräver att jag håller undan med massor, tyvärr.

Stort tack till er alla för att ni försökt hjälpa mig/oss!

[Lua]

Jo, du har ett svar den tråden!

Jag har träffat på en hel del trasiga barn med trassliga bakgrunder. Det är min absoluta övertygelse att vad som hänt tidigare är underordnat. Det är vad man gör NU och FRAMÖVER som spelar roll. Det här barnet frågar kanske högre och intensivare än barn med en annan bakgrund men som vuxen är det till att framhärda.

Jag är din vän.
Så här gör man här i världen.
Jag behöver dig, på riktigt.
Det är roligt att leva.

Kram Lua.

[Jajja]

Ja ok, det ligger säkerligen något i det du skriver. Jag har dessvärre inte den erfarenheten och kanske inte heller den övertygelsen om att det är så att det bara är nuet och framtiden som spelar roll..men stort tack för dina råd Lua!

[Lua]

Jag skulle kunna underbygga med exempel men anar att du inte är så intresserad. Rätt? Jag har full respekt i så fall.

Kram Lua.

[Jajja]

*ler* Förstår dig Lua om du känner att jag nonchalerar det du skriver till mig.., men det är inte min mening alls. Snarare är det så att de råd du ger mig, inte har någon verkan just nu. Problemet är större än så.

Många föräldrar tycker sig veta exakt hur det ska vara och vad man ska göra..vilket kan vara bra i många fall. Ibland är inte barnet mottaglig, för att den vuxne kanske inte har verktygen..inte har rätta informationen om barnet.
Inser nu att jag nog måste vända mig till annan instans, kanske bup eller liknande. Så ta inte detta personligt Lua!!

Jag är glad att du försökt hjälpa mig, och jag tror att du kommer att hjäpa många framöver (kanske redan nu iom denna tråd).

Ta hand om dig och de dina!

[Lua]

Bra, bra Inte tar jag det personligt inte!

Jag skriver ändå en liten kommentar eftersom jag funderat lite på det här under dagen. Som du skriver kanske någon annan kan få sig något till livs.

Jag menar inte att det som varit inte spelar roll utan att det är underordnat - i det dagliga umgänget med barnet. Det är mycket möjligt att barnet kan vara hjälpt av psykologer men det är inte vårdarens uppgift. Ett lästips är kapitlet om det psykiska välbefinnandet i Barnaboken. Berättelsen om hur Anna hittar tillbaka (anknyter om man så vill) till en av sina döttrar är djupt gripande.

Mina erfarenheter av riktigt "trasiga" barn är framför allt på förskola och alltså inte i hemmiljö. Jag minns mest en pojke från ett krigsdrabbat hörn av världen. Han led svårt av traumatiska minnen och levde länge med en mycket aggressiv pappa. Jag skulle kunna skriva en roman om den här pojken och hans mamma (kanske gör jag det en dag ) men för att göra en lång historia kort: Steken vändes, med oerhört hårt jobb från den ömma, och hjälp av psykolog. Basen var det jag beskrivit ovan.

Hoppas att du får mer adekvat hjälp!

Kram Lua.

[Jajja]

Tackar för det Lua!