Överdrivet blyg i konstig ålder

[tvåbarnsmor]

Hej!

Jag har en son som är 2år och han är en livlig krabat som inte varit blyg tidigare. Nu är han OTROLIGT blyg sen några månader tillbaks och det ter sig så att först ser han ner i golvet eller bort och sen börjar en riktigt äkta skälvande gråt. Det inträffar för båda mindre och mera kända personer och det kan räcka länge innan det alls går över. Han tycker inte alls om när vuxna skrattar, inte ens mamma och pappa. Sen är det ingen skillnad om det är vi som åker bort eller gäster kommer till oss. Han är hos dagmamma 2dgr/vecka så är nu ute med andra till viss del. Vi har en 5-månaders lillasyster i huset också så vi har nog varit hemma ganska mycket senaste tiden. Jag tycker det är lite konstig ålder eftersom förtrotsen är förbi och 2-årstrotsen inte börjat.
Hoppas ni har erfarenheter och tips för detta är ganska jobbigt.

[annawahlgren]

Välkommen är du

Varför är det jobbigt

Hur skulle du vilja ha honom? Frejdig och framåt, som små pojkar förväntas vara

Se inte till åldrar och "faser". Se till hans specifika personlighet och hans personliga utveckling

Din uppgift är inte bara att leda och lära utan också att beskydda.

Ta honom i knäet och ge honom tid Konstigare behöver det inte vara.

Läs gärna "Livet ett kretslopp. Något om utvecklingen" i Barnaboken

[tvåbarnsmor]

Hej och tack för svaret!

Nej, han behöver absolut inte vara som alla andra, utan ha sin egen personlighet. Jag tycker det är jobbigt eftersom det kan ta jättelång tid innan det "går över" då gästerna är här. Tar inte gästerna honom på rätt sätt, kommer småningom sakta närmande via lek osv så kan det sitta i flera timmar. Det är ju jobbigt för alla parter, tror jag (även för min lille). Jag kan nog få honom lugn kort stund om han kommer med då jag ammar t ex eller i famnen (bland gästerna) men så börjar den skälvande gråten genast han kommer tillbaka till gästerna eller de skrattar. Du har säkert rätt i att åldern inte spelar nån roll, det kommer väl när det kommer.

Lite vilsen ännu hur jag bäst gör.

[annawahlgren]

Gå i pakt med honom, så att han tisselvis förstår att du också tycker det är lite jobbigt med en massa folk. Ingenting man säger högt, men er emellan... lite förtroligt, så där. Låt honom sedan sitta i knäet allra helst tills han går ner själv. Passar det inte utan han börjar gråtskälva i alla fall, ta honom i handen och säg "Kom, älskling" och gå med honom utom hör- och synhåll. (Vi vill inte "sälja" honom inför de andra.) Fråga om han vill vara för sig själv en stund, tills han känner sig glad igen, eller om han vill bli glad igen med en gång, och vara med. Bestäm inte vad han ska tycka utan lyssna och respektera. Vill han dra sig tillbaka, så gör en s k överenskommelse, dvs tala om vad som gäller: "Då kommer du när du känner dig glad igen. Kom och sätt dig hos mig då. Puss puss!"

Målet är att han så småningom ska röra sig bort från dig men alltjämt känna sig beskyddad, förstådd och respekterad av dig (och därmed alla andra).

[tvåbarnsmor]

Hej igen!

Tusen tack för dina fina tankar och "knep". Vi hade nyligen 2-årskals för hela tjocka släkten och tänka sig det gick riktigt bra! Det var nära en gång. men med dina råd i bakfickan redde vi ut situationen galant!

Sen måste jag faktiskt be dig, om du har tid och möjlighet, att kunna svara på min fråga under hjälpforum för kurbarn upp till 1år och "jättesvårt sova över 30-40min dagtid". Där är nog mitt allra största problem och det är en stor uppförsbacke vi är halvvägs i...

Tack!

[annawahlgren]

Bra, bra

I din andra tråd har du fått suveräna råd och tips.

Kanske kunde du bara i lugn och ro betänka detta jag tjatar om evinnerligen: Det viktigaste är inte att barnet sover varje minut hon "ska". Det viktigaste är att hon har förutsättningarna.

Så ge henne dem En förutsättning så god som någon är att låta lilla barnet vara i fred.

Mer förtroende för lilla älsklingen, alltså - och därmed mer förtroende för dig själv