Uppfostra andras barn??

[HeolRowland]

Hej

Min son TT som är 22 månader träffar 2-4gg i veckan en grupp med vänninors barn då det inte finns någon organiserad barnomsorg direkt där vi bor. Vi har toppen kul, men det är en tjej som gör det roliga svårt och jobbigt...

Alla ungarna är sköna 20-24 månader och leker toppen bra. Men en av tjejerna, K, hon är enormt aggresiv och ibland farlig. Oftast är hon okej, så vi vill inte mota bort henne men vi är nu 3 mammor som har märkt att det blir efterspel även när vi har kommit hem för kvällen.

De dagar när TT har haft K runt sig, sover han otroligt illa och vaknar skrikandes och gråter som om Vargen flämtar ner i sängen på honom. Vi ramsar mjukt och han somnar om. Pust! Detta händer varje gång TT lekt med eller runt K. Jag för dagbok över mina dagar och har nu under 3 veckor märkt att dålig natt verkar vara kopplat till K.

Redan innan barnen blev stora nog att ens krypa så berättade jag om "min " Anna och en av min devis: Det krävs en hel by att uppfostra ett barn...

Jag har alltid sagt till vänninorna att om TT gör något som INTE är okej så ska de säga ifrån. På samma sätt som de säger till sina egna barn. Inget dallt mellan olika ungar. Om nu de inte får sitta på (på hittat exempel) i soffan och äta russin HOS DEM, men att det är ok hemma hos oss, så är det deras regler som gäller då vi är HOS DEM. Och vise versa. Och att slå, putta, bitas absolut INTE får tolereras. Visa "klapa fint" visa "förlåt" visa visa visa visa....

Alltså, K. Hon är 23 månader och ser rött och fullkomligt tappar greppet om ett barn har en leksak som hon vill ha. Hon kan stå i ett hörn och leka med en docka och se ett annat barn leka med en boll. Plötsligt så rusar hon i 100Km/h och skallar det andra barnet och tar bollen samt skriker "MINE; SHARE" (min, dela). Gråt och tandagnissel. -Inte bara från det skallade barnet utan även från K. Hon ser rött och ballar ur.

Hon drar i hår och puttar, skallar och bits. Sparkar hårt. Slänger saker.

Jag träffar K och hennes mamma ganka ofta och tycker nog att mamman och pappan är bra föräldrar men kanske lite för mesiga när de säger ifrån. Om K gnäller så vips kommer en minipåse med chips fram... Gnälls det så sätter sig mamman och "kramar" bort det.

Jag tänker på beduinen som sätter sig brevid dig i sanden men inte bjuder in dig. Diskret försöker jag att hinta att låt tjejen diska med dig. Dammsuga, hänga tvätt. Att hon måste lära sig att "Flockens överlevnad hänger på detta". Mamman ser hur glad och käck TT och hans lillebror är och hur pigga de är på att dra damsugaren två varv framför bokhyllan för att sedan ta en paus och leka med bilarna. -Ja, ni vet nog alla vad jag menar. men mamman säger att "jag har haft tur". Vi vet alla att man bannemig jobbar för sin "tur"... [-(

Min fråga är alltså efter mycket babbel:

HUR MYCKET FÅR ELLER KAN MAN LÄGGA SIG I ANDRAS BARNS UPPFOSTRAN?

Ingen ifrågasätter mig när jag torkar en annans unge snoriga näsa, ger broccoli som snack till ett barn "som inte gillar grönsaker" eller byter en blöja men om jag säger till K att "NEJ, man bits inte, pussas kan man göra" så blir det genast kännsligt. Känns det som.

Får jag säga till ditt barn för dig?

Tjejen verkar fångad i sig själv och frustration bli till våld. Farligt farligt. [-(


Hur känns det för dig med oaccepterbart beteende? Ignorera eller ta tag??

/P

[inger]

tycker jag att det bästa är att ta ett rakt prat med föräldern när barnet inte är med.
Då kan föräldern tala om hur hon tänker om det som händer och du talar om vad du tänker.
Du kan också fråga rakt ut om det är ok att du griper in och beskriv precis hur du tänker gripa in.
Konstigt om du gör det för barnet och föräldern kanske börjar protestera.
Konstigt och förvirrande för det här barnet, vars beteende faktiskt kan vara en indikation på att hon inte är mogen att leka vid sidan om så många andra barn i exakt samma ålder, att sammanhanget mest är förvirrande för henne.

[inger]

Kanske är jag konventionell.
Men jag tycker inte att det är okej att säga åt direkt till andras barn hur som helst.
Däremot kan man säga i från till föräldern.
Vid direkt fara kanske man behöver lyfta bort ett barn etc. Men jag tycker nog att det är föräldrarna det ska sägas i från till
Den egna föräldern är ledaren.

[HeolRowland]

Du har rätt Inger, det är föräldern jag ska prata med.

Dock vete skjutton om det är mängden med barn som spelar med. När tjejen är ensam med oss, bara mamman och dottern hälsar på så är det samma sak, röd dimma och hon skallar till, biter eller sparkar. Och skriker. Jisstaness vilket skrik, det är rena rama avgrundsskriket... och fram kommer chips påsen. och hon tystnar.

Huga, jag känner mig feg för detta, men jag känner att jag måste få ur mig vad jag känner. Nästa gång det släpper för tjejen så kan ett barn skadas och det får banne mig inte ske för att jag fegat och det hände nästan idag!

Vi försöker alla hålla ett öga och vara ett steg före men idag så puttades en kille ner, framstupa, från en rutchkana och det kunde ha gått riktigt illa. Mamman bara log och sa att "de måste få reda ut sina disputer själva"...

Jag kan inte acceptera det så jag ska ta och snacka med mamman men jag kommer att säga till dottern när och om inget händer från mammans sida.

[JosseS]

Jag anser att man ska säga till andras barn om de beter sig på ett mindre bra sätt. Inte är det ok att skalla ett annat barn eller ge sig på det! Tar inte mamman på sig den ledarrollen och lär barnet att man klappar fint så måste ju du göra det. Speciellt om ditt barn är inblandat och mår dåligt att att umgås med en hårdhänt K som inte vet vad som är rätt, fel eller vad som förväntar sig av henne. Hon behöver guidning av en vuxen. Svårt när man umgås med andra familjer som inte har samma synsätt. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt men tänk på lilla K som säkert har det än svårare.

[Veronica]

Usch vad tråkigt. Den flickan kommer kanske växa upp och trösta sig med godis varje gång hon blir ledsen/arg osv...

Jag tycker att du ska säga ifrån när hon gör fel. Om mamman då blir irriterad kanske hon åtminstone börjar prata om saken, så att ni kan få till en disskution?

[HeolRowland]

Tack Veronica, efter mycket divederande mellan maken, min mamma och mig (!?) så kom vi fram till att ta disskutionen NÄR det sker om mamman inte agerar.
-Jag är så himla konfilkt rädd så hälften kunde vara nog...

Men till saken hör att jag är lite av en outsider med att vara svenska bland glada Engelskor. Det är en sådan enorm skillnad på hur vi fostrar barn och framför allt hur vi ser på att ha barn.

Uppmuntran är sällan hörd, så himla synd efter som många av ungarna, bland annat lilla K är otroligt smarta. Att till exempel få äta själv (som är ju såå kul ) är inte vanligt bland de övriga barnen -det blir ju så stökigt då...

När vänninorna säger att jag har haft tur med mina ungar så slår jag näven i bordet och svär min trohet till BB. Jag berättar om tanken bakom BB och visar exempel. Attetyd och Varg kommer ofta upp bland disskutioner men framför allt att alla måste vara delaktiga för flockens överlevnad. Rutin och så vidare.

De problem som de har med sina barn har jag inte (ännu?), mina "problem" kretsar mer runt rinnande näsor om nätterna och att ungen min älskar rå blomkol och fiser som... blääääää

[annawahlgren]

När tjejen är ensam med oss, bara mamman och dottern hälsar på så är det samma sak, röd dimma och hon skallar till, biter eller sparkar.

Med all respekt - jag tror inte alls på att prata med föräldern / föräldrarna i fall som detta. Den förälder som inte ber om råd och hjälp har sin s k strategi klar och ifrågasätter man den och vill förändra den, brukar resultatet bara bli mer eller mindre aggressivt försvar och onda känslor.

Jag tror på att ta itu med själva lilla barnet - under all diskretion, förstås, dvs i enrum; barnet ska varken chikaneras inför föräldrarna eller andra barn. It takes a village to raise a child och villagen är vi andra. Jag har skrivit om saken i kapitlet Barnavåld (Barnaboken 2004 sid 731 ff), där jag också har ett hårresande exempel och hur jag hanterade det.

Det är en sak om man är hemma hos sig - där sätter man reglerna, och är en unge stor nog att bära sig åt som du beskriver i citatet är vederbörande stor nog att lära sig vad som gäller här (hos dig) och vad som gäller där (hos mamma).

Är man borta på besök får man ju själv rätta sig efter vad som gäller där, och då är det bara att tacka för sig och gå, om scenariot ovan är vad som gäller. På bortaplan kan man inte "uppfostra" andras barn, dvs hemma hos dem. Men man kan och bör göra det hemma hos sig och på allmän plats

[HeolRowland]

Tack Anna och alla som svarat!

Håller med helt och hållet att hos mig är det "mina" regler och hos andra deras regler. Kan erkänna att om någon säger något om hur jag uppfostrar mina barn så kan det svida till i Föräldraregot om jag inte håller med, men jag känner att jag har god grund till varför jag för olika saker. -Översätt BB till Engelska. Snälla snälla

Vi har nu dragit ner besöken hos fröken K men träffas tillsammans med andra barn och föräldrar där vi sternhårt kör på att tillsammans hålla "flocken" i schack...

Just nu njuter vi dock av svenskt påskgodis och familj hemma i Sverige.

-Underbart att vara hemma om än bara för en kort period. Att resa över med ungarna gick som en dans! Och på planet så var det flygvärdinnans regler som gällde

[annawahlgren]

Översättningen av Barnaboken till engelska är på gång sedan 1984. (Sant ) Den här gången blir det bra

Men tar nog ytterligare ett halvår eller så.

[blomman]

Jag och mina kompisar har pratat massor av ggr om att vi alla är överens om att säga till varandras barn. Vi anser allihop att desto fler vuxna som säger/gör samma sak desto lättare för barnen blir det!
Men då gäller det att ens kompisar tycker att det är bra och inte kritik mot dem som föräldrar! DÄR har jag tur...
Jag kanske tänker fel, men jag skulle nog "uppfostra" barnet, och förmodligen ser mamman efter en stund att det funkar alldeles utmärkt med handen-om-handen. Om hon blir sur... ja, det är hennes problem. Barnen först och främst! Men jag vet inte om jag är o-taktiskt lagd... här hemma funkar det och brukar i slutänden bli så att föräldrar kommer till mig och frågar hur man gör. Givetvis hänvisas de till BB!
Jag har förstått av mina syskon som bott mycket i England att barnuppfostran ser helt annorlunda ut där. Så det kanske är mkt svårare att nå fram...