Snart 4 o gnäller o skriker o slåss.

[wirre]

Min goa tös har ändrat sitt beteende den senaste månaden. Jag hänger inte med och vet inte hur jag skall bemöta henne. Har precis läst en del trådar och inser att vi fattas skratt och en utökad social delaktighet. Fick stor hjälp av tråden som LO tipsade om i kissemjaos inlägg "jo jo jo jo jo..." nedan. men det är en sak jag har svårt att klura ut hur jag ska hantera och det är att hon alltid börjar storgråta mitt i raserianfall. Ska försöka ge ett exempel på sådant beteende. Vi har varit ute på långpromenad och har satt in vagnen i garaget. Då vill hon att jag skall bära henne in, vilket jag inte kan då jag är i slutet av graviditeten och har foglossning. Så då säger jag det till henne. och försöker förvilla henne med kommentarer så som "hur snabba ben har du idag? Hinner de före mina till dörren?" Hon häver då upp ett galltjut och kastar grus på mina ben. Jag säger att " Det är ok att bli arg, men att man inte kastar grus på människor. Kasta gruset på marken i stället. Kom så ser vi om pappa kommit hem." Hon häver upp ett galltjut till och slänger sig dramatiskt på marken. Jag säger att det är kallt och att jag tänker gå in och hon får gärna följa med. Fortsatt skrik, men som nu övergår i högljudd och hjärtskärande gråt! DILEMMA: AW säger att man inte ska överge ett ledset barn och det vill jag ju inte heller, men samtidigt känns det som om jag då går tillbaka, så gråter hon sig till att få sin vilja igenom..... Det känns samtidigt som om hon låser sig och inte kan bryta sitt beteende och det vill jag ju hjälpa henne med! Hon slutar inte gråta och kommer efter om jag går in förrän efter MYCKET lång tid. Liknande betenden kommer i olika variationer under dagen i olika miljöer och jag vet inte hur jag ska hantera det!!! Ilska känns lättare att hantera än gråt. Jag är ganska envis så jag brukar stå emot hennes gråt, kanske är jag för envis och är dålig på att visa hur man bryter ett beteende, eftersom jag så sällan bryter mitt? Konsekvent in absurdum, så att säga.....
Hjälp min lilla tös att få en mamma som kan hjälpa henne! Jag ser att hon inte mår bra av detta beteende.

[Gäst]

Hej!
Jag ska försöka svara lite kort... (på väg att gå till sängs och sova). Min spontana tanke är att hon hamnar i en frustration, för att dina svar blir lite för förnuftiga . Hon vill att du ska bära, men du kan tyvärr inte efter som du är gravid och har foglossning. Hon kastar sig på marken, och du säger att det är kallt och att du vill gå in. Det blir som att ni pratar om varandra, hon möts av en räcka "det går inte"-grejer och du försöker avleda för att få henne på bättre tankar. I hennes värld är det ointressant om det är kallt. Hon är förtvivlad av någon anledning, och behöver din ledning.

Det huvudsakliga tipset går ut på delaktighet. Ni har ställt in vagnen i garaget. Du säger:
Kolla, här är nycklarna. Kan du låsa upp dörren tror du?
Ååh, vi har visst glömt att ta in posten idag. Vad tokiga vi är! Tror du det finns något brev i brevlådan?
Den HÄR tunga kassen, orkar du bära den? Å vad bra, min stora mage som är så krånglig , NU blev den glad att få hjälp!

Nu hugger henne alltså innan krånglet. Kanske har du ett "uppdrag" i bakfickan redan när ni är på väg in med vagnen i garaget?
Att ha ett mål kan också hjälpa henne. På vägen hem kan du förbereda henne på det superspännande som ska hända när ni kommer hem . Ni kanske ska pusta skor? Eller göra pannkakssmet? Om hon hela tiden inkluderas i det som görs eller ska göras känner hon att hon räknas. Och det är viktigt!

TIDEN, en annan viktig komponent. Att ha bråttom in är bäddat för trubbel, att forcera förflyttningen från punkt A till punkt B för att det tex är kallt ute är inget ett barn gillar . Ta dig tid. Kan hon i lugn och ro få pyssla med nåt ute, medan du går in. Du kan bara säga, förtroligt: du, jag måste gå inte och kissa lite. Kom när du är färdig!

Om det trots allt skulle bli "fel", och hennes ledsenhet ändå uppstår, så är det väl inte fel att bara gå fram till henne, slå armarna om henne och säga: "vad knasigt allting blev! Ska vi kramas bort det ledsna?" Och sen kanske ni kan komma in på en bättre väg tillsammans.

Om ni nu har hamnat i många olika konfliktsituationer, där hon bryter ihop och du sätter hårt mot hårt för att det är något du vill genomföra, så tror jag att du måste backa! Du kanske vill beskriva några fler situationer så är det lättare att vara konkret? Rent generellt tror jag dock att ni kan bli hjälpa av delaktigheten, tiden och din allt omfattande förståelse.

/Åsa

[pia-lotta]

Pakta med barnet!

Åh, jag vill också bli buren - min mage är så tung - vad ska vi göra då?
Slå dig ner brevid henne och börja gråta du med (fast med glimten i ögat) och kom gemensamt fram till en lösning hur ni ska lyckas ta er in.

Om jag vore ditt barn så skulle jag i denna situation uppleva att du inte lyssnar på mig och förstår mig eftersom du bara svarar med avledande svar 8) . Pakta och ställ dig på hennes sida tror jag fungerar

[wirre]

Nog är det väl där jag brister!!!! Fast jag vill inte se det, eftersom det väcker många känslor från min egen barndom....
Tiden och delaktigheten är jag nog ganska bra på.... (Dialogexemplet från garaget var mycket längre i verkligheten och jag kände mig inte stressad. Det var bara att jag inte var så intresserad av att stå och lyssna på hennes ihållande tjut.)
Men den allomfattande förståelsen och förmågan att backa...Tjaaaaa. INTE min starka sida.
Kan ge ett exempel till; I söndags morse vaknade min lilla tös tidigt, (det är ju så ljust på morgonen numera!). Då brukar hon gå in till oss och så ligger vi och mornar oss tillsammans i vår stora säng. Först hör man solstrålen kalla "Jag är vaken. Kan jag komma och ligga hos er?" Svar: "KLart du kan! Kom min lilla russinbulle". "Men min docka är så tung, kan du komma och hämta den?" "Oj då, har den ätit för mycket?" "ja, den har ätit bullar hela natten" "Nämen vilken knasdocka... Då orkar jag nog inte bära den. Orkar du?" Nu gnälligt "Näeeeee, (argt:) DU SKA hämta den" " Vad knasigt, men mina ben orkar inte. Vad ska vi då göra?" Sedan Illtjut en lång stund och sedan storgråt enligt (numera) vanligt mönster. (Dialogen var längre, men i typ samma stil) Skulle jag då gått in och hämtat dockan? Det kan jag väl i och för sig göra, men dagen är full av liknande tillfällen när hon vill attt jag skall göra saker som jag just då inte kan eller vill. Ska jag ändå göra det?

[pia-lotta]

Hej igen!

Nej, i detta fall tycker jag inte du ska det. Det låter som ett (sent) trots momemt i dockan-fallet. Kändes det som att det var det? Nu är min BB utlånad till grannen men under trots kapitlet finns det några situationer beskrivna - ett fall handlar om en dotter som komenderar sin mamma att göra saker - gör hon inte det så brister dottern i utbrott. Tror det avsnittet kan vara till stor hjälp.

Kanske har hon lärt sig att på detta sätt får man sin vilja igenom när mamma är högravid och trött? Jag märkte en förändring hos min dotter när jag var höggravid och knappt kunde gå. Hennes stabila mamma och tryggheten i världen vacklade vilket skapade en osäkerhet hos henne och nya beteenden att kommunicera och få sin vilja igenom.

Det är väl BRA att du vet vart du brister Tyder ju på självinsikt och då kan man jobba på det för att bli bättre

[wirre]

JAG alltså, INTE min dotter!!! Jag är helt förvirrad och känner bara att jag tappar greppet mer och mer... Jag lider inombords av att se min dotter så här - när jag inte kan hjälpa henne till lättnad.
Jag lovar att jag VERKLIGEN föröker att hitta rätt bemötande, men någonstans brister det, men jag hittar inte riktigt var, eller så sitter felet så djupt hos mig att jag inte ser det och automatiskt faller tillbaka i fel beteende hela tiden.
I stort sett varje dag nu den senaste perioden så blir det bråk, skrik och stor gråt, när det är dags att tvätta sig och borsta tänderna. Jag tycker att jag försöker allt, men vi hamnar där till slut nästan varje dag. HUR gör ni andra????? Hur paktar jag med henne när det gäller att tvätta rumpan och borsta tänderna?
Nu är ju inte hela dagarna så här, men så mycket större del av dagen än vad det var för en månad sen. Och hon verkar så arg på mig. "Dumma mamma. Du får inte komma på mitt kalas. Jag tycker inte om dig." För att inte tala om alla slag och nypningar. Och det är ju inte konstigt att hon är arg, när hon har en mamma som för tillfället inte alls förstår henne. Jag blir så oerhört arg och ledsen på mig själv för detta.
Tyvärr är jag ju nu i slutet av graviditeten så oerhört trött också, så det blir allt svårare att sortera tankarna mm.

[annawahlgren]

Och hon verkar så arg på mig. "Dumma mamma. Du får inte komma på mitt kalas. Jag tycker inte om dig." För att inte tala om alla slag och nypningar.

Lilla barnet är inte så litet längre. Det är meningen att hon ska ha kommit ur trotsåldern, ut på andra sidan där man lärt sig det ena och det andra (se trotskapitlet i Barnaboken, "Jag vill, jag vill inte" om vad det hela går ut på ). Och det är i och med trotsåldern fostran tar sin början, därför att barnet verkligen ber om det. Och behöver det. Och ska ha det.

Nu lägger du en känslomässig vånda över det hela och det kan hon ju inte acceptera. Hennes värld är faktisk och konkret. "Hon verkar så arg på mig." Glöm det. Det här handlar inte om dig. Ni lever inte i ett kärleksförhållande (även om du naturligtvis älskar henne och hon dig; du förstår säkert vad jag menar). Din uppgift som förälder är att på bästa sätt förbereda henne för ett liv utan föräldrar. Håll det för ögonen.

Och då kan du se hennes provokationer, för att inte säga rena taskigheter, som frågor, inte som missnöjesyttringar och inte som tecken på att hon är arg på dig eller inte tycker om dig. Barn frågar i påståendets form och det påståendet kan vara i såväl ord som handling. Man måste översätta dessa påståenden till frågor om vad som gäller

En unge som inte vet vad som gäller i ett hus hon besöker kanske kastar smörgåsen på golvet för att få reda på vad som gäller i det huset angående smörgåsar på golvet. Hon ställer inte en tjusig fråga till värdfolket: "Om jag skulle kasta smörgåsen på golvet, vad skulle ni göra då? Skulel ni bli arga då? Skulle jag få plocka upp smörgåsen då? Skulle ni proppa in den i munnen på mig fastän den hade blivit smutsig, kanske? Eller skulle ni ge den till hunden? Skulle ni portförbjuda mig här då? Skulle ni skratta och tycka jag var rolig? Vad har ni för regler i det här huset när det gäller smörgåsar som kastas på golvet av folk? Skulle ni överhuvudtaget märka om jag kastade smörgåsen på golvet? Bryr ni er om vad som händer med smörgåsar ni gör eller är smörgåsar inte viktiga för er? Vad är viktigt för er här i världen? Vad lever ni för smörgåsliv, om man säger? Rent allmänt OCH filosofiskt, med tanke på till exempel de svältande barnen i Etiopien?" Etc etc etc. Frågar hon inte. Hon kastar smörgåsen i golvet och ser vad som händer, dvs vad hon får för svar.

(Därför är det en poäng att förebyggande meddela vad som gäller beträffande smörgåsar: "Varsågod, älskling, här får du en smörgås. Vill du inte ha den eller bara lite av den så säger du bara 'tack för smörgåsen' när du är färdig och ställer den här på diskbänken, så tar jag hand om den sedan." Typ.) Här är väldigt lite - eller ingenting alls - av känslor inblandade. Det handlar om smörgåsbeteende.

Du behöver odla ett sakligare förhållningssätt. Skippa hela det känslomässiga paketet till förmån för ren beteendefostran. Tänk efter - helst innan. Är det bra för henne att säga "dumma mamma"? Dvs är det bra för henne att gå omkring och kalla folk dumma? Man får tycka och tänka vad man vill, men man får inte bete sig hur som helst. Och det är det hon frågar efter. "Vad händer om jag säger dumma mamma?" Hon vet naturligtvis att det är fel, dessutom osant, om hon nu ska se till sina känslor, vilket hon inte gör. Hon ställer frågor. Svaret är enkelt. "Du säger inte så till mig. Jag säger inte så till dig." Punkt. Och det svaret ska förstås ges med tyngd, ögonkontakt, ingen ilska men så pass stora bokstäver att de verkligen går in.

"Du får inte komma på mitt kalas." Det är lite roligt - för vem är det som ordnar hennes kalas? Mamma, antar jag? Svaret är givet men kan förstås varieras. Jag skulle leende ta hennes fråga som ett skämt. "Skämtare där! Får inte jag komma på ditt kalas får inte du komma på mitt kalas, för det blir inget kalas om inte jag gör ett kalas. Så då blir det inget kalas!" Varpå man lämnar plats, inte för invändningar men för eftertanke. Vilket i praktiken betyder att man genast går sin väg efter att ha meddelat faktum och gör någonting annat, medan man låter budskapet sjunka in. Vilket tar sin lilla tid. Varpå man inväntar barnets lilla hand i sin: "Mamma... jag VILL ha kalas..." - "Jahaaaaa, vad bra! Och hur ska vi ordna det, då, tycker du?" Med intresserade öron

"Jag tycker inte om dig" - också en fråga, som betyder precis tvärtom: "Tycker du om mig, fastän jag bär mig buffligt åt och inte alls är snäll hela tiden?" Svaret ska vara sakligt, lätt på handen och enkelt. "Oj då - tråkigt! För jag tycker om dig. Och jag vet att du tycker om mig också. Vi tycker om varandra." Punkt. Gå till annat.

Budskapet (som alltid ska ges tid att sjunka in - stå inte och fika efter hennes bekräftelse ) är ungefär: "folk som hör ihop tycker om varandra, behöver varandra och samarbetar med varandra, även om alla kan vara på dåligt humör ibland - vem bryr sig. Inte jag i alla fall. Min kärlek svajar inte, vad som än händer."

Tänk alltså sakligt SVAR i stället för förklaringar, försvar, ursäkter, vädjanden, känslor Kommenderar hon dig att hämta dockan är det verkligen ingenting som hindrar att du säger "NEJ, älskling." Och sätter paus där. Du behöver inte och ska inte lösa hennes världsproblem. Hon ska ha tid att fundera på vilket val hon ska göra. Komma till dig och er i sängen utan dockan eller stanna kvar i sin egen säng med dockan? Det är hennes problem. Låt henne lösa det!

Dags att sätta gränser, alltså - för lilla barnets skull. Utifrån en syn på det hela som ren beteendefostran. Hur beter man sig mot människor? Hur fungerar man bäst socialt

[Jajja]

Så skönt att få läsa denna tråd! Är i en liknande situation just nu. 4 år är pojken och han är familjehemsplacerad hos oss. Har endast känt honom i 5 månader lite drygt. Varje dag är ungefär som "Wirre" beskriver det, att de har det med hennes dotter.
Skillnaden jag spontant kan se är att vår pojke "smiter undan" och "ljuger" om saker. Skriver "ljuger" eftersom det i hans värld förmodligen inte handlar om ljug och lögner, utan snarare ett försök (eller tusen) att få smita undan utifall att någon skulle bli arg eller liknande. Vi vet ju inte exakt vad detta barn varit med om förut...så vårt första mål var att bygga upp anknytningen. Efter ca 3 månader så var vi väldigt tajta och han sökte sig til mig i olika situationer, men sen så hände något. Något som jag inte alls förstår.. Han blev ett sånt där barn som jag själv sa för 10 år sen att mina aldrig skulle bli (Har 2 biologiska barn 10-13 år). Han skriker, gråter, slår, ljuger, har sönder, klipper, hotar mm mm. Det spelar liksom ingen roll vad det handlar om, utan det är nog i alla situationer..allt från att ta på kalsongerna på morgonen till att sitta i väntrummet på VC. Får ibland en känsla av att han vill bestämma allt..och så fort jag säger något, så gör han tvärtom...Ibland säger han även "Jag bestämmer". Han skvallrar också... Ang skvallret, så har jag pluggat BB, och gjort som det står. Han har fortsatt..och speciellt när vi är bland andra människor. Jag säger och gör som vanligt, trots dessa människor (får sura blickar och komentarer såklart). Pojken fortsätter iaf.

Vi har bra kontakt med barnpsykolog och kontaktperson via soc (eftersom han är placerad), och de råd vi får därifrån är att låta honom genomgå sina kriser som de tror att han har. Känner att vi som "föräldrar" är lite frustrerade...och tar tacksamt emot tips!

/Jajja

[wirre]

..skulle inte den vara slut nu? Här är det för tillfället precis som under "värsta" trotset och det är det som gör mig misstänksam om vi verkligen gör rätt eller inte...
Blev lättad när jag läste ditt svar Anna, för då har vi varit på rätt spår, men eftersom det inte fick den effekten jag avsåg/förväntade mig hos henne(lättnad och ett minskat trotsigt beteende) så började jag tveka om jag gjorde rätt och tvekan blir ju inget barn gladare av. Och eftersom jag började tveka på mig själv och efter som jag lider av en ständig grundkänsla av att inte duga och att allt är mitt fel, så stämmer det säkerligen att jag började läsa in "känslomässiga yttringar" i hennes beteende. (Började förresten, det har jag nog alltid varit "bra" på )Så långt är jag med....

Men vadan detta nya testande sedan en månad tillbaka? Mycket är jag, men knappast otydlig som förälder. Gränser har hon haft och de är mycket konsekvent upprätthållna. Snarare som du kan läsa ovan att jag är konsekvent in absurdum. Att jag vid många tillfällen har svårt att backa. Hon VET vad som gäller här hemma. Hon behöver knappast fråga om hon måste plocka i ordning efter sig, borsta tänderna, klä på sig etc....
Varför detta ständiga (i)frågande(sättande)? Och varför nu plötsligt? För att jag är gravid, för att hon är mer på dagis numera....för att vi bemöter henne fel? (Det stackars barnet hat TVÅ föräldrar som har "vän-av-ordning" i ryggraden. Som tur är, är de också emellanåt medvetna om detta.) Eller för att vi upprätthåller gränserna, men missar något minst lika väsentligt?

En annan sak är det här med hennes gråt... DEN har jag mycket svårt att hantera. Är det DET hon känner att jag börjar tveka hur jag ska göra när hon börjar storgråta och skrika på "mamma, mamma" så det fysiskt skär i hjärtat på mig? ÄR det rätt att låta henne gråta färdigt och skrika på mamma tills hon lugnar sig, "ge henne tid att fundera på vilket val hon ska göra" och att hon sedan själv kommer till mig eller går ut från sitt rum(om det blivit förvisning av hela situationen) efter en konflikt?

Många frågor och tyvärr känner jag mig osäkrare än vanligt då vi haft en kväll som inte varit av denna värld. Hon har under kvällen brutit ihop säkert 100 gånger och varit förvisad 10 gånger.(Lika många gånger hon varit förvisad totalt det senast halvåret och jag tror faktiskt inte att jag överdriver) För att det varit fel tv-program, för att hon måste gå själv mellan soffan och bordet(!), för att hon måste duka, för att hon själv kastat sina kläder på golvet...... Här talar vi inte om att jag kan ge henne lättnad, utan snarare om eskalering fram till sängdags. Fast om jag tänker på det så blir hon i stunden många gånger lättad över våra "svar", men sedan kommer nästa sak, och nästa sak och nästa sak.... Något ÄR det som trycker den lilla ungen!
(Något är det som trycker mig ialla fall!)

Skulle också vilja svara "Jajja" (eftersom JAG ju verkligen är den som sitter inne med alla svaren inom fostran av barn... , men i alla fall;) att han bara har varit hos er i fem månader... Lugn, ge det tid. Som du så riktigt påpekar så vet du inte vad han varit med om. Han har kanske inte fått gå igenom/löst de olika faserna tidigare. Kanske har han varit mycket hårt hållen att han aldrig vågat testa eller har han aldrig haft gränser förut och därmed måste han testa desto mer nu, för att kolla om ni verkligen menar allvar. Ha is i magen och försök bemöta honom som du bemötte dina barn, men tänk att han nog är "yngre" i utvecklingen än vad dina barn var i samma ålder... Och att hans frågor kommer häftigare och mer ihärdigt, då han kankse inte är van att få svar eller att han kan lita på de svar han får.

[wirre]

..skulle inte den vara slut nu? Här är det för tillfället precis som under "värsta" trotset och det är det som gör mig misstänksam om vi verkligen gör rätt eller inte...
Blev lättad när jag läste ditt svar Anna, för då har vi varit på rätt spår, men eftersom det inte fick den effekten jag avsåg/förväntade mig hos henne(lättnad och ett minskat trotsigt beteende) så började jag tveka om jag gjorde rätt och tvekan blir ju inget barn gladare av. Och eftersom jag började tveka på mig själv och efter som jag lider av en ständig grundkänsla av att inte duga och att allt är mitt fel, så stämmer det säkerligen att jag började läsa in "känslomässiga yttringar" i hennes beteende. (Började förresten, det har jag nog alltid varit "bra" på )Så långt är jag med....

Men vadan detta nya testande sedan en månad tillbaka? Mycket är jag, men knappast otydlig som förälder. Gränser har hon haft och de är mycket konsekvent upprätthållna. Snarare som du kan läsa ovan att jag är konsekvent in absurdum. Att jag vid många tillfällen har svårt att backa. Hon VET vad som gäller här hemma. Hon behöver knappast fråga om hon måste plocka i ordning efter sig, borsta tänderna, klä på sig etc....
Varför detta ständiga (i)frågande(sättande)? Och varför nu plötsligt? För att jag är gravid, för att hon är mer på dagis numera....för att vi bemöter henne fel? (Det stackars barnet hat TVÅ föräldrar som har "vän-av-ordning" i ryggraden. Som tur är, är de också emellanåt medvetna om detta.) Eller för att vi upprätthåller gränserna, men missar något minst lika väsentligt?

En annan sak är det här med hennes gråt... DEN har jag mycket svårt att hantera. Är det DET hon känner att jag börjar tveka hur jag ska göra när hon börjar storgråta och skrika på "mamma, mamma" så det fysiskt skär i hjärtat på mig? ÄR det rätt att låta henne gråta färdigt och skrika på mamma tills hon lugnar sig, "ge henne tid att fundera på vilket val hon ska göra" och att hon sedan själv kommer till mig eller går ut från sitt rum(om det blivit förvisning av hela situationen) efter en konflikt?

Många frågor och tyvärr känner jag mig osäkrare än vanligt då vi haft en kväll som inte varit av denna värld. Hon har under kvällen brutit ihop säkert 100 gånger och varit förvisad 10 gånger.(Lika många gånger hon varit förvisad totalt det senast halvåret och jag tror faktiskt inte att jag överdriver) För att det varit fel tv-program, för att hon måste gå själv mellan soffan och bordet(!), för att hon måste duka, för att hon själv kastat sina kläder på golvet...... Här talar vi inte om att jag kan ge henne lättnad, utan snarare om eskalering fram till sängdags. Fast om jag tänker på det så blir hon i stunden många gånger lättad över våra "svar", men sedan kommer nästa sak, och nästa sak och nästa sak.... Något ÄR det som trycker den lilla ungen!
(Något är det som trycker mig ialla fall!)

Skulle också vilja svara "Jajja" (eftersom JAG ju verkligen är den som sitter inne med alla svaren inom fostran av barn... , men i alla fall;) att han bara har varit hos er i fem månader... Lugn, ge det tid. Som du så riktigt påpekar så vet du inte vad han varit med om. Han har kanske inte fått gå igenom/löst de olika faserna tidigare. Kanske har han varit mycket hårt hållen att han aldrig vågat testa eller har han aldrig haft gränser förut och därmed måste han testa desto mer nu, för att kolla om ni verkligen menar allvar. Ha is i magen och försök bemöta honom som du bemötte dina barn, men tänk att han nog är "yngre" i utvecklingen än vad dina barn var i samma ålder... Och att hans frågor kommer häftigare och mer ihärdigt, då han kankse inte är van att få svar eller att han kan lita på de svar han får.

[wirre]

tydligen inte bara min dotter som är en ihärdig frågare. Ursäkta.

[Jajja]

Tack Virre! Behövde nog få en bekräftelse...för visst känner man sig som världens dåligaste mamma som verkligen inte är värd att vara det över huvudtaget! Önskar att jag hade mer minne och känslor kvar från mina bio-barns småbarnstid.., men tyvärr så växer man med sina egna, både på gott och ont. Försöker lära mig igen!!
Vi had en jobbig em/kväll här med..och precis som du skriver så behöver detta barn tid. Men.., (alltid ett "men") ikväll så hände något jag aldrig varit med om förut. Pojken rev sig hårt på båda sina kinder, så att det blev långa märken och till å med blod började rinna. Jag hann inte med att hindra honom, allt gick så himla fort.. Situationen var den att han skulle gå och sova. Han har faktiskt alltid varit glad över att få sova (lyckliga jag). Men ikväll när jag sa att det var dags att gå upp, så började barnet att spänna hela sin kropp och skaka, för att sen sätta händerna mot kinderna och riva till. Man kan ju undra vad det är för en slags fråga? Hur hittar jag svaret?

Kunde inte gå och sova utan ville sätta mig här och läsa istället... Kanske finner man något, som kan likna vid vår situation..

Sköt om er!

[annawahlgren]

Välkommen är du, om jag inte sagt det förut

.Gränser har hon haft och de är mycket konsekvent upprätthållna. Snarare som du kan läsa ovan att jag är konsekvent in absurdum.

Nej, det kan jag inte läsa ovan Här tror jag nog du hemfaller åt lite önsketänkande "Ovan" (och igen) förefaller du allt annat än koonsekvent och säker. Det säger jag inte som kritik utan som en observation av - ja, mer eller mindre konstant förvirring hos dig Och annars skulle du väl knappast skriva hit heller.

Gränser är ett begrepp som borde definieras, kanhända, så att vi talar om samma sak. Att "hon VET vad som gäller" dvs att man borstar tänderna och plockar upp efter sig, är det vad du menar med gränser du satt? Det där är rutiner. De ska genomföras och aldrig ifrågasättas, dvs barnet ifrågasätter (speciellt under förtrots och trotsålder, förstås) men dessa ifrågasättanden ska bemötas sakligt (massor med tips i trotskapitlet i Barnaboken och även och inte minst förklaringar till vad trotsåldern egentligen går ut på) och reaktionen hos barnet till slut bli lättnad. Därför att man stod pall. Kunde hjälpa - på riktigt, inte med hot och hat, höll jag på att säga.

Jag svarade dig långt. Jag har inte min tid att upprepa vad jag redan sagt och måste be dig ta till dig mer. Det handlar om uppfostran här. Ordet NEJ måste stundom stå för sig självt (vilket det inte kan under trotsåldern), smältas av barnet, väcka sina reaktioner, som ska respekteras, upprepas femtioelva gånger vid behov, stås fast vid. DET är att sätta en gräns - för just vad det nu är som händer eller inte händer just där och då.

En fyraåring (flicka, lite tidigare än pojkar i regel) behöver inte och ska inte ha en massa långrandiga förklaringar och ännu mindre ursäkter och / eller vädjanden. Hon ska, vid behov (som vid dockan) ha ett enkelt NEJ. Och ta det. Frågar hon sedan varför, kan hon få veta varför: "Därför att jag säger NEJ." Kan tyckas taskigt, men här är det hög tid att ge henne chansen att lösa saker och ting själv - tänka, välja, fatta beslut, kort sagt. Som jag också skrev ovan.

Att ditt mammahjärta brister när hon skriker och gråter är, förlåt mig att jag säger det, mindre intressant. Jag tycker inte om när du klagar. Lilla ungen bombarderar dig med frågor (se mitt svar ovan) och du ger inte för henne nöjaktiga svar. DET är problemet. All möjlig känslomässig inblandning ligger i vägen för din saklighet och skymmer din fostraruppgift, den som är att på bästa sätt förbereda barnet för ett liv UTAN föräldrar, utan mammas förkläde och tröstande kjolar.

"Något är det som trycker henne." Ja, det är det. Jämför med dig själv som vuxen. Om du skulle gapa och skrika dig fram genom tillvaron, nypas och slåss, vägra samarbeta, förolämpa folk och vara allmänt gräslig - skulle du må bra då, skulle du sova gott om natten och känna dig nöjd med dig själv, skulle du veta i ryggmärgen att "de andra klarar sig sämre utan mig" eller skulle du må apa och misstänka att alla hatade dig och faktiskt hade rätt goda skäl till det Och hur skulle den hjälpen se ut, som du verkligen kunde dra nytta av och bli hjälpt av

Hur skulle de GRÄNSER folk drog för dig som verkligen hjälpte dig, se ut

Du får i läxa att noga överväga detta

* * *

Välkommen du också, Jajja

Här har vi också en liten fyraåring som vet med sig att han inte är Guds bästa barn dvs uppför sig illa. Nu är inte fyraåringar framme vid den Guds vändpunkt som heter samvete, och därför ska de heller aldrig skuldbeläggas ("Hur KAN du göra så mot mamma"), men de ska ha tvättäkta - fast givetvis kontrollerad - vrede, när de så uppenbarligen ber om den. "Hit men inte längre" - vreden sätter just en GRÄNS. Och den har väldigt lite eller ingenting alls med känslor att göra. Det är här man får hålla i huvudet att det handlar om ren beteendefostran. "Så gör man inte - så gör man." Så pass stora små människor som fyraåringar behöver man inte (och bör inte) ens skriva på näsan "Så gör man" utan företrädesvis fråga: "Hur är det man gör?" För det vet de. De har t ex lärt sig klappa i stället för att slå (förhoppningsvis) och det är inte för att de älskar personen i fråga, lika lite som de slår för att de hatar personen i fråga, utan för att de fått lära sig hur man rör vid folk (klappar, kramar, hälsar handen, etc) precis som de fått lärasig hur man rör vid ting (spis, ömtåligheter, farligheter), djur och vad som helst. HUR MAN GÖR - det är beteende. Uppförande. Hantering av folk och fä och ting och fenomen, i en konkret värld.

Lille gossen ställer också, liksom flickan, frågor i påståendets form (se mitt förra svar) och ska ha för honom nöjaktiga svar, utifrån devisen LEDA, LÄRA, VISA, HJÄLPA, inte i form av känslopjunk. Mammas självmedlidsamma tårar över att känna sig som världens sämsta mamma får hon sköta på kammaren

Exemplet med rivandet på kinderna är en klassiker. Lilla ungen vet med sig att han betett sig på ett sätt som inte är rätt och trevligt och bra (SÅ GÖR MAN) i social samvaro med andra människor. Ingenting händer som sätter stopp för det. Ingenting befriar honom från svarta impulser (frågor) som dyker upp lika ofta hos små barn som hos oss vuxna. Men vi sparkar iNTE den sure busschauffören på smalbenet, vi sätter INTE kniven i vår grälande äkta hälft, vi kastar INTE släkten i sjön och förgiftar INTE grannens hatade hund. Har det med känslor att göra? Nej då. Vi fortsätter avsky busschauffören och hälften och släkten och hunden men vi beter oss anständigt. Kanske av den enkla anledningen att vi inte vill sitta i finkan i 20 år. Kanske - hellre - av den anledningen att vi tänker ett steg till: bär jag mig åt på enn socialt oacceptabelt sätt får jag inte vara med i den sociala gemenskapen, och ensam klarar jag mig inte. Så är det med det. Jag måste lära mig spelreglerna och hålla mig till dem. Punkt. Det ligger i mitt eget intresse först och främst. Ytterst handlar det om att inte "bara" överleva - utan helst också LEVA.

"Så hur gör man för att inte bara överleva utan helst också leva?" frågar de här små barnen, i handling, och får minst sagt förvirrande svar eller inga svar alls eller mammas tröst och tårar Och lättnaden uteblir. Tror f-n det Dessa "svar" är alltså inte för barnet nöjaktiga och förlöser ingenting.

Man (barnet) väntar sig en vägledning som ibland, från och med nu och ofta från och med nu, måste heta NEJ och göra det med allvar, pondus, stundom ytterligt tydlig vrede (om än som sagt alltid kontrollerad - det gäller att veta exakt vad man gör och varför och exakt vad man tänker säga, innan man säger det). De stora bokstäverna, allvaret, vreden, sätter en GRÄNS. "Detta är oacceptabelt", säger gränsen. "Sluta genast. Så där gör man inte."

Barnet som får fortsätta, eskalera, fråga vidare in absurdum i jakt på detta äntligen förlösande svar, mår naturligtvis sämre och sämre i sin öken av förvirring som blir just öken - en öken av ensamhet. Ensamhetens signum är "Ingen bryr sig".

Vreden bryr sig. Vreden haffar ungen som river sig - bestraffar sig själv OCH förlöser sig själv, vilket smärtan uträttar - och deklarerar med ytterst stora bokstäver att SÅ GÖR MAN INTE Man skadar varken sig själv eller andra. Oavsett vad, oavsett alla känslor i världen, mörka som ljusa, skadar man varken sig själv eller andra. Det är det förlösande svaret och det enda riktiga svaret, och ett svar som måste upprepas och ges igen i miljoner situationer allt eftersom de inträffar. Det duger inte att tro att det räcker med en gång för alla.

Läs gärna om fostran i femte och sista delen av Barnaboken, där ett avsnitt behandlar just gränser, ett annat normer, ett tredje straff och konsekvens, etc.

[Jajja]

Tackar för det Anna!!

[annawahlgren]