Mammighet...

[olivia]

Vad gör man? Hur hanterar man det? Dottern (snart 11 månader) har blivit väldigt mammig senaste två veckorna. Har iofs varit lite mammig förut också, men nu är det helt sanslöst. Pappan duger inte till något enligt henne! När han skulle sätta på pyjamas och ge kvällsvälling igår kväll så bara stormgrät hon... Jag skulle själv ta en dusch och då lugnade hon sig efter en stund och drack sin välling. Men är jag i närheten (så att hon hör mig eller ser mig) så är det bara mamma som gäller.... Har tidigare kunnat lämna henne på barnpassning på gymet en gång i veckan under 3-4 veckor. Förra veckan blev katastrofal och denna gången grät hon innan jag ens hunnit gå. Hjälp! Ska man bara vänta ut henne eller ska man "tvinga" henne att pappa gör allt när han är hemma? Om jag inte är hemma alls så duger pappa precis lika bra. Kan tillägga att jag går tillbaka till jobbet om en dryg månad och då kommer pappan att vara hemma med henne i ett halvår, så då kanske problemet blir det motsatta.

[pia-lotta]

Jag kan inte ge dig råd om mammighet för jag har aldrig upplevt det däremot kan jag berätta att jag slutade med barnpassning på gymmet just när Caisa var 11 månader. Detta pga hon började bli alledes för medveten om att jag gick och att hon var i en okänd miljö. Hon stortjöt en gång (vilket hon aldrig gör när jag lämnar henne hos de hon känner, farmor och farfara etc) så jag valde jag det. Jag ville inte förstöra hennes trygghet i sig själv och försvåra en framtida inskolning på dagis.

Pia-Lotta

[annawahlgren]

Jag måste nog lite brutalt påpeka att små barn inte "blir" mammiga. Deras ömma mödrar har nogsamt lärt dem att de är hjälplösa utan mamma, och det är de ju - som nyfödda... "NU kommer mamma, nu blir allting BRAAA!" säger mamma i ord och handling, och "mammigheten" blir därefter. Utan mamma är allting följaktligen dåligt, för att inte säga livshotande, lär sig barnet förskräckt. Du har en hel del vargar svansande kring fötterna

Problemet löser sig av sig självt, som du ser, så fort du flyttar på dig. Ja, jag vet att det är brutalt och känns taskigt att höra, men det är sant Så retirera, och visa betydligt mer förtroende för lilla barnet Och givetvis, därmed, för pappa. Men det krävs att du bokstavligen drar.

[olivia]

Tack Anna, fullt medveten om att mammigheten beror på mig och mina "fjanterier"... Men det är skönt att få det bekräftat ibland också! Nu blir det intensiv pappifiering här ett tag och mamma ska sluta lägga sig i när dottern tycker att livet är pest, pappa kan också! Funderar på att avlägsna mig från hemmet under några kvällar för att slippa hamna i den sitsen att jag står i köket och hör hur gråten och skriken eskalerar... Denna veckan har pappan inte varit hemma så mycket pga jobbet, men nästa blir nog bättre!

[annawahlgren]

Precis, mycket smart tänkt Pris och beröm

Klart att man inte som öm moder gärna vill föreställa sig att man kan vara annat än Guds välsignelse för sitt lilla barn men faktum är, pinsamt nog, att man STÖR. Både det ena och det andra. Man måste lära sig stå tillbaka Spionage rekommenderas