Jag hoppas verkligen att ni kan hjalpa med lite konkreta rad for just denna situation. Jag skriver till er da jag har totalt tomt mitt forrad av ideer nar det galler min van och hennes 8 manader gamla kille. Jag har haft turen att ha en saker sovare sjalv (med tillfalliga fnurror) och jag vet inte vilka rad jag ska ge langre. Vi har valdigt tat kontakt och jag lider verkligen med henne nar hon berattar hur hon har det. Hon ar den begavade, palasta (laser Barnaboken sida upp och sida ner) och framforallt starka mamma-typen som provar allt och inte ger upp i forsta taget, men jag tror att aven hon haller pa att ga i vaggen av frustration, somnbrist och kansla av misslyckande.
Jag kommer att citera huvuddrag av hennes senaste beskrivning om hur hennes dagar och natter ser ut. Barnet sover fortfarande i foraldrarnas sovrum (mest i egen sang) och jag har foreslagit att hon MASTE flytta ut honom till eget rum snarast mojligt. Det foreligger viss tvekan att gora detta framforallt fran pappans sida som vill att lillen ska kanna sig "trygg". Lillkillen (H) verkar aven vara inne i en period av 8-manadersangest, sa de vet inte om det ar bra tajming. Han vaknar i nulaget i princip varje till varannan timme fran det at ha lagt sig klockan 7. Vaknar vid 5-tiden och vill ha morgon. Jobbar upp sig till hysteri om mamma forsoker buffa, stoppa om eller kallt ignorera. Hon har provat allt, men har liksom vi andra svart att sta emot nar det blir hysteriskt vral, och plockar till sist upp (efter ca en halvtimme).
Sa har skriver hon bland annat och det forstnamnda ar en beskrivning av en BRA natt:
"En liten nattrapport:
Sov 19.15-21.15 utan avbrott
21.15-24.00 8 ( ! ) korta uppvaknanden, omstoppning räckte
sov 00-03.30 vaknade våt, bytte på honom i sängen
03.30-04.30 H försöker somna om, jag schyyyar vid behov är SÅ nära att somna men
04.30 gråter och skriker för full hals, jag kämpar i en halvtimme efter konstens alla regler att få honom lugn i sängen men förgäves. Sprattlar med armar och ben och vrider sig som en orm. Hemskt. Ger upp och tar upp.
05.15 somnar småsnyftande i min famn, lägger honom på mage i sin säng och han sover sedan till, håll i dig nu, 07.20!!
Summa sömn H: 10 h Jag: 3,5 h. Jag somnade inte om på morgonen, låg väl och väntade på att han skulle vakna efter 45 minuter."
Och senaste rapporten:
"Jag provade igår och inatt att låta honom vara när han skrek men han blir alldeles HYSTERISK efter en stund. Det är inte någon stilla gråt eller snyftande utan han jobbar upp sig till full panik. Inget som jag kan ignorera. Takpannorna lyfter snart när han gapar. Igår eftermiddag blev han helt skogstokig, precis som på natten. Jag stannade i köket en bra stund, med dörren stängd och fingrarna i öronen, men till slut kände jag mig som en misshandlare – han skrek så han knappt fick luft. Att lugna utifrån gick inte heller försökte jag först länge och väl.
Tro mig, jag vill inget hellre än att han skall klara upp det själv med min ledning om så behövs. Att det inte skall ligga på honom hur tillvaron skall fungera vet jag men det är inte så lätt i praktiken för mig i just denna situation. Jag vet att det är bara början på föräldraskapet och det var med den insikten och en känsla av totalt misslyckande och uppgivenhet som jag sa till M igår att han får vara föräldraledig och jag får jobba istället. Jag sa att det blir INGA mer barn för detta är jag inte gjord för. Jag var så besviken på mig själv att jag inte lyckas reda ut detta. Samtidigt var jag så ledsen för att det kändes som om jag skadat H när han fick ligga ensam i full gråt när jag vände och gick ut. Det är emot alla instinkter och det gjorde så ont. Dessvärre leder väl kanske inte instinkterna oss rätt alla gånger så de kan man nog inte lite på.
Tänder har han sju nu och han fick två under den perioden han sov några hela nätter, känns inte som om det är någon mer på gång nu. Det fattas bara en så har han dom man ska ha när man är ett år.
Att det inte är bra för H att sova så lite och ryckigt är ju det som oroar och stressar mig. Jag ser ju en nedåtgående spiral av sömnbrist, gnällighet och elände framför mig. Jag klarar mig alltid.
Nu i efterhand så har det naturligtvis inte varit så klokt att ha honom i vår säng ibland men det har varit ett sätt att klara situationen just då för att överleva.
Han har alltid varit störd av 45 minutersskarven, han började inte sova över den på dagtid förrän vid 5-6 månader och då bara i vagn eller med mitt sällskap. Oroad som man var då för att han sov för lite på dagen så kändes det som en framgång och positivt. Innan det sov han 1,5 timme totalt dagtid. Han fick ju sina timmar till slut, för att förhoppningsvis inte vara övertrött på kvällen. Jag har i mångt och mycket försökt att tänka långsiktigt men just i sömnfrågan har det tyvärr fallerat för han har inte varit en ”säker sovare” och jag har varit glad för att han sovit överhuvudtaget.
Tills nu har jag ändå inte oroat mig för framtida sömn utan känt mig lugn. Det är först nu som det snurrar i huvudet hela tiden."
Som ni forstar sa ar detta ingen latt situation. Vad sager ni? Nagra konkreta tips och rad?
Tusen tack pa forhand!
och Selma fodd 16 juli, 2007 
Filippa var nästan nio månader ni vi fick hjälp med kurning i Gastsjön och allt vände. 
Åttamåndadersångest eller inte så behöver killen sova. När han sover så dåligt funkar det inte att bara testa lite lösryckta delar av kuren, försöka buffa tex, utan man måste kura som kuren är menad och veta vad man gör och varför.
Jag tror arligt talat ocksa att hon tyvarr fick en nagot negativ bild kuren sa som den framstalldes av sjalva filmen som kom med Annas bok - jag har inte sett den sjalv, men detta far henne formodligen att tveka nagot om tillvagaganssattet 8-[ . Kanske nagon av er kan bemota detta och forklara?