Jo jo jo jo jo jo jo jo jo jo jo jooooooooooooooooooooooooo!

[kissemjao]

Jo jo jo jo jo jo jooooooo! Nej nej nej nej nej nej neeeeeeej! (tempo a la Hacke Hackspett på julafton) *ut med tungan och gör värsta prutten så att salivet stänker*

Min fyraåring har plötsligt börja yla, spotta, fräsa och joddla (begåvat va ) när fröken inte får exakt som hon vill. Det behöver inte ens handla om blanka nej, för om jag provar med att vill kompromissa så startar det. Detta är något nytt och jag känner mig lite handfallen, men ser det med positiva ögon och vill verkligen lära mig att bemöta detta på ett bra sätt.

Att försöka kommunicera med munnen är meningslöst (som så många andra gånger), för hon vrålar tills jag inte kan höra vad jag tänker alternativt eller tills mina öron kollapsar och går ut ur rummet. (Har dessutom pulssynkron tinnitus, så snacka om att detta är min svagaste länk).
För att bena upp det så är det två "krux". Det ena är det de ljudliga munfladdret och det andra är spottande och fräsandet.

Om jag nu ska vara hennes allra bästa vän i världen i alla lägen, men ändå kunna sätta gränser. Hur ska jag hantera detta!?
Är det rester av trotsen? Eller är detta något vanligt förekommande hos fyraåringen?

[/LO]

Här är en länk som jag tror kan hjälpa dig lite.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=3694
Framför allt det Mammut Maria skriver. Sedan finns det andra kloka svar och lite fler länkar i den tråden.

/LO

[kissemjao]

Tack så mycket för länk!

Då är jag nog inne på rätt spår.
(Men man blir ändå lite förvirrad när de små tar fram nya talanger, så det är ju bäst att fråga!)

[/LO]

Absolut! Visst får/ska du fråga.

Men jag tänkte direkt på den tråden, som jag läst förut och tycker är bra. Min mamma har sagt till mig, om mig att jag var väldigt lugn under trotsåldern , men däremot när jag blev 4 år så blev jag fullkomligt oregerlig. Det har jag funderat mycket på efter jag läste annas fråga och MMs svar, om det hade gjort skillnad om jag hade fått egna uppgifter. Jag har nämligen inte behövt göra något hemme som barn.

Lycka till!

/LO

[kissemjao]

Lite OT: Jag och min tjej har haft en tuff start tillsammans. Hade en traumatisk förlossning vilket gjorde mig tämligen apatisk en lång tid efteråt. Så jag missade ganska mycket av min dotter i början. Som tur är har jag en fantastiskt manoch hon en fantastisk pappa, som fick gå in och bli primära anknytningsobjektet (om man nu ska tro på psykolog-skolan här ), och jag har fått slita häck för att få komma ikapp...
Ibörjan blev det inte så bra, men jag har fått otroligt mycket hjälp på detta forum, och ser mitt föräldraskap numera som den största utmaningen i livet som jag tar mig an med entusiasm och kärlek (tack tack tack, Anna och alla andra som peppat mig!). Men min entusiasm och kärlek kanske inte ens är delad!? Som ett slag i magen skriver Anna i länken:

Jag älskade ungen. Ungen älskade inte mig. Period.

Jag utgår ju nästan alltid utifrån mina känslor och tar förgivet att det måste vara likadant med Nells känslor tillbaka. Men jag måste nog börja respektera hennes känslor som sina egna, och separera dem från mina .
Så bortsett från de praktiska och pedagogiska tipsen jag får här, så får jag kanske ibland inse att kärleken faktiskt inte (alltid) är besvarad... och vara nöjd med de små stunder då det glimtar till!

Det kan bli ganska kletigt det där att separarera hjärnan från hjärtat !