Hej Nunnu
Ja, säg det lugn som varar
I helgen har min son (-91:an) lanat (spela dataspel) med sina kompisar. Det var ett gäng på ca 10 killar mellan 15-18 år. Allt gick bra, men igår fick jag veta av en av mammorna att grabbarna tydligen festat på lördagen
Och det har varit lugnt VÄLDIGT länge här, sen turbulensen i somras, så jag blev så ledsen och arg! Som tur var, var sonen och tränade när mamman ringde, annars har jag nog reagerat helt galet... Nu fick jag någon timme på mig att fundera, samt ringa runt till de andra mammorna för att berätta vad som hänt. Det är skönt här, att vi föräldrar har tät kontakt, och ringer och kollar, pratar och försöker hjälpa varandra.
Men jag har insett en sak, och det pratade jag och gossen om igår, att förbud och indragningar, det hjälper inte ett dugg! Inte här i alla fall.
Sonen fick sig såklart en avhyvling, lite
måste man visa att man är... sen pratade vi länge, och om det finns någon fördel när sånt här händer, är det att EFTER en batalj, så känns det som om vi står varandra närmre och närmre
Och vi måste förstå, att ungarna kommer att fortsätta göra misstag, det VI kan göra, är att ge dem verktyg och insikt om att själva välja rätt väg! Inte alla gånger kommer de att göra det, och då får vi försöka hjälpa dem på spåret igen!
Har också haft problem med skolk, inte kul alls, men jag gjorde som så att jag ringde klassföreståndaren, bokade in ett möte med honom och tösen, och så pratade vi om varför osv. Då bestämde vi också att han varje fredag lämnar närvarorapport via mail till mig, och det har funkat jättebra!
Och han har lovat att ringa om hon skolkar, och i så fall ska jag åka dit och följa henne på lektion
Nu är ju jag hemma, och kan göra det, men bara blotta hotet över att ha mamma med sig i skolan har gjort att närvaron är nästan 100%
Och såklart att hon insåg allvaret, att det blev möte osv...
Försök att inte skuldbelägga henne, hon ska göra rätt för sin egen skull, inte för att göra dig lycklig (fast man såklart vill det
)
Det är lättare sagt än gjort, men försök lägga känslorna åt sidan...
Och prata med varandra såklart, se inte detta som om "allt är förstört", utan ännu en chans för er att prata och närma er varandra
Snart är hon vuxen, och den här tiden ett minne blott...
Kram Mia
PS; har du läst Barbara Colorosos bok "växa med ansvar"? Jättebra för tonårsföräldrar!DS
Snyggt jobbat 
Min dotter verkar vara på gott humör från morgon till kväll och DET kan jag berätta har inte hänt på länge 
)( Han var på jobb så han var då inte på plats men visste nog var hon var.) Jag berättade för henne att jag inte är arg men att jag vill veta varför hon är där och inte i skolan. Då förklarade hon det jag skrev tidigare.
