Hej alla goa människor!
Nu behöver jag verkligen lite goda råd. Stora tjejen har igår och idag puttat omkull sittande lilltjej ett stort antal gånger. Hon har även drämt till henne på huvudet några gånger. Detta har hänt tidigare också, periodvis då och då, men inte så utstuderat och omfattande. Jag tolkar det som ett rent trotsbeteende, ett behov av att ifrågasätta även på detta plan nu när trotsålder är på inmarsch.
Gör vi rätt? Vi har förvisat flera gånger under helgen, men beteendet har ändå fortsatt redan en stund efter avslutad förvisning. Dottern tystnar alltid på väg in till förvisningen och ropar "Färdig!" så fort man stängt dörren. Tidigare har vi då avbrutit förvisningen, men i eftermiddags gick vi istället in i rummet och förklarade att hon fick vara kvar i sängen en stund för att tänka igenom hur man gör när man leker med andra, dvs att man inte får puttas utan att man klappar fint istället. Då svarar hon att det vet hon redan. Jag sa till henne att hon nog ändå behövde sitta en stund till och tänka på saken.
Efter middagen puttade hon igen. Ny förvisning. Lät henne sitta ett par minuter innan jag alls gick in (jag behövde lugna mig själv först ). I min reptilhjärneilska över situationen (inte över henne såklart, min goa älskade tös) kände jag att hon gärna hade kunnat få sitta där typ 30 min för att kanske verkligen börja fatta att det är tråkigt att inte få vara med.
Hade även gärna spelat upp en käck scen kring hur roligt vi andra hade utanför hennes rum , för att ytterligare få henne att inse vad hon gick miste om pga sitt beteende, men kände att det kanske var primitivt tänkt av mig, så det vågade jag inte utan avstod från båda dessa idéer och valde istället att gå in och säga att hon fick sitta en stund och fundera över hur man gör när man leker med andra. "Vet det redan", svarade hon snabbt flera gånger. Avslutade förvisningen efter några minuter med ett klassiskt "Är du färdig nu?".
Tog med henne ut till lilltjejen för att fortsätta där vi var innan förvisningen. Jag inledde med att ta handen om handen, sa att man klappar lillasyster fint och att de skulle kramas. Tidigare har jag därefter ansett saken utagerad och fortsatt där vi var innan, men denna gång satte jag mig ner bredvid henne och frågade hur man gör när man leker. "Klappar fint", svarade hon. "Ska man inte puttas?" "Nää", svarade hon. "Vad bra att du vet det, då kan vi ju fortsätta...bla bla" etc. Sen såg vi till att med diskret hökblick övervaka det hela för att hindra minsta försök, och avslutade inom några minuter då det ändå var dags för bad.
Hon verkar rätt oberörd över att bli förvisad. Lägger sig ner i sin sköna säng och väntar, helt enkelt. Ropade lite efter oss när vi lät dröja på ankomsten vid de två sista förvisningarna, dock inte särskilt upprört.
En fundering: Efter en förvisning ska man ju fortsätta som vanligt, utan att mala på med en fördömande föreläsning om det felaktiga beteendet. Men om stora tjejen puttar den lilla och man direkt hugger den stora för förvisning så måste man ju efter förvisningens slut allra först knyta ihop säcken med att den stora klappar fint och kramar om den lilla, annars försvinner ju den handlingen. Är det då fel att neutralt påminna om hur man ska bete sig genom att fråga typ "Hur är det nu man gör när man leker tillsammans, ska man putta då?"? Det innebar ju samtidigt att jag efter förvisningen tog upp ämnet direkt igen. Rätt eller fel tänkt?
Jag funderar nu på om jag i bästa ta-tjuren-vid-hornen-stil kanske ska inleda varje gemensam stund de närmaste dagarna med att neutralt påminna om hur man ska bete sig när man är tillsammans, genom att fråga stora tjejen hur man gör, liksom lite förebyggande/förberedande. Brukar ju förbereda henne i andra situationer där behovet finns så varför inte även i denna? Jag ser det som ett sätt att nöta in det rätta beteendet via raspiga-grammofonskivan-modellen. Har inte gjort det hittills när vi haft just dessa putta/slå-situationer, förmodligen av rädsla för att snarare väcka fel tankar än sudda bort dem. Finns det risk för att jag gör för stor affär av saken istället?
Jag blir väldigt provocerad när stortjejen puttar eller slår på den lilla. Jag tvingas uppbåda ordentlig kraft för att hålla mig lugn. Det är som om beskyddarinstinkten (för den lilla, i detta fallet) likt en brännande blixt tjongar rätt ut i hela kroppen från reptilhjärnan, adrenalinet gör mig tvärilsk på ett sätt som förvånar mig, hade aldrig trott jag kunde bli så arg, jag som är så sansad till vardags . Några gånger när detta hänt tidigare hann jag inte lägga band på mig utan skrek mkt argt åt henne. Det kändes såklart inte konstruktivt.
Vid annan typ av trots tycker jag det går väldigt bra att bemöta dottern med hjälp av de olika varianterna i Barnabokens trotskapitel, jag paktar, ger vägar ut, förvägrar henne det hon inte vill, ger två alternativ att välja på, gärna med komiska/knasiga kopplingar för att få henne att haja till (typ när hon några gånger tidigare i vintras ifrågasatte att sova middag så fick hon välja mellan att sova i sängen eller i badkaret , och ja, jag var verkligen beredd att stå för vad jag sa och med glimten i ögat ledde in henne i badrummet för nedlyft i badkaret varpå hon valde sängen och verkade lättad över dels att det var skönare att få sova bekvämt, dels att det stämde att mamma står för vad hon säger 8) ).
Men just när trotsen drar in den lilla tjejen i situationen (typ när stortjejen puttas eller slår) så tycker jag det är svårt att veta hur jag ska hantera det hela. Det känns konstigt att fortsätta bemöta med ett neutralt tonläge när stora tjejen så uppenbart vet att det är fel (och när det gäller ett beteende som är så direkt oacceptabelt). Jag vet att man faktiskt får lov att visa sin ilska så länge den är kontrollerad. Men frågan är vilket som är mest effektivt på sikt? Handlar det bara om att jag måste ha tålamod och svara neutralt på stora tjejens frågor 527 gånger till (för frågor är det ju, om hur man beter sig här i världen). Men i situationer som inbegriper den lilla kan hon ju inte riktigt få chansen att ställa just de frågorna 527 gånger till! Det går ju knappast heller att förvarna om förvisning i dessa situationer. Känner att jag måste förvisa direkt. Men om man ska förvisa blir det samtidigt rörigt när den lilla är inblandad. Om jag först lugnar den lilla och sen får den stora att klappa fint och krama om henne kan jag ju inte gärna förvisa efteråt. Alltså får jag lämna den lilla gallskrikandes för att lämpa ner den stora i sängen, sen lugna den lilla, sen följa upp den stora, usch, vad krångligt det blev...
Vad sägs om följande strategi: om jag lyckas fånga handen i luften så gör jag ingen affär av saken alls, om dottern istället hinner slå så tillåter jag mig att bli arg (kontrollerat), säger lite upprört till henne att man inte får slå (jag tror det underlättar för mig rent känslomässigt att få visa mig upprörd istället för att vara neutral), lugnar samtidigt den lilla, sen talar jag om att man ska klappa fint, ser till att stora tjejen gör det i handling samt även kramar om, därefter är saken utagerad. Skippar alltså förvisning så länge jag själv känner att JAG inte behöver den. Men då kan jag å andra sidan inte köra versionen "När man slår får man inte vara med oss andra", men det kan kanske kvitta. Det viktiga är ju att man klappar fint.
Oj, det blev många vändingar och vridningar i detta inlägg. Synpunkter, tack! Jag känner att jag behöver en väldigt enkel konkret handlingsplan som går på autopilot så att inte reptilhjärnan tar över.
Hur agera när storasyster (2,5 år) slår/puttar lillasyster
Hur agera när storasyster (2,5 år) slår/puttar lillasyster
Mamma till två ljuvliga tjejer: Tuva (född 26 juli -04) och Myra (född 10 juli -06)
(standardmodellade från tre veckors ålder resp från start)
(standardmodellade från tre veckors ålder resp från start)
-
- Inlägg: 1369
- Blev medlem: tis 07 dec 2004, 20:06
- Ort: Stockholm
Hej Lena!
Min första fråga är om du tillrättavisar henne 2-3 ggr innan du förvisar henne? Hon behöver ha ngn chans att få fundera utan att förvisningen kommer direkt(Men så kanske du gör). Du behöver inte ha neutral röst när du säger till henne. Sätt dig på huk, ha ögonkontakt och tala i lite bestämd ton, att så gör man inte, man kramar sin syster och klappar. Vi älskar varandra i familjen(den brukar jag köra). Sen när själva förvisningen ska till (om det nu blir ngn) då ska du vara neutral och inte visa att du är arg, bara att bita igen.
Jag brukar oxå förbereda tjejen för hur man ska och inte ska göra i vissa situationer. Ibland funkar det bättre, andra ggr lite sämre
Samma sak med att ta upp orsaken till förvisningen efteråt. Ibland är det väl ok men det bästa är nog att inte göra ngn affär av det.
Ibland tror man helt enkelt att de är lite större och klokare än vad de egentligen är.
Lycka till.
Susanne
Min första fråga är om du tillrättavisar henne 2-3 ggr innan du förvisar henne? Hon behöver ha ngn chans att få fundera utan att förvisningen kommer direkt(Men så kanske du gör). Du behöver inte ha neutral röst när du säger till henne. Sätt dig på huk, ha ögonkontakt och tala i lite bestämd ton, att så gör man inte, man kramar sin syster och klappar. Vi älskar varandra i familjen(den brukar jag köra). Sen när själva förvisningen ska till (om det nu blir ngn) då ska du vara neutral och inte visa att du är arg, bara att bita igen.
Jag brukar oxå förbereda tjejen för hur man ska och inte ska göra i vissa situationer. Ibland funkar det bättre, andra ggr lite sämre
Samma sak med att ta upp orsaken till förvisningen efteråt. Ibland är det väl ok men det bästa är nog att inte göra ngn affär av det.
Ibland tror man helt enkelt att de är lite större och klokare än vad de egentligen är.
Lycka till.
Susanne
Susanne G
Dotter född 25/6-04
Kurad vid 4-månader.
Dotter född 31/10 -09. Sm från start.
Dotter född 25/6-04
Kurad vid 4-månader.
Dotter född 31/10 -09. Sm från start.
Hej igen!
Tack för länktipset FoS. Har läst den tråden innan jag skrev mitt inlägg, liksom ett flertal andra på samma tema, men jag kände inte att de gav svar på mina specifika frågor. Å andra sidan känner jag nu när jag på nytt läser mitt megalånga inlägg att det var ju lustigt vad krångligt det kändes i helgen jämfört med nu när man hunnit landa så här i efterhand. Jag har ett behov av att terapiskriva verkar det som, det är som om saker blir klarare när jag ser det i tryck.
Susanne: tack för ditt svar. Jo, förr då denna situation uppstått vid enstaka tillfällen har jag förvarnat ett par gånger, men förra helgen blev det rätt rörigt när samma beteende återkom hela tiden, så många gånger, det blev säkert ett par förvisningar utan förvarning. Håhåjaja, jag fick hursomhelst lite telefoncoaching av en väninna i måndags, och det i kombination med att jag tillfrisknat (var magsjuk i helgen och såklart inte helt pigg) har gjort att hela veckan har gått glimrande.
Så här ser min handlingsplan ut: Den centrala utgångspunkten är att jag har bestämt mig för att betrakta förvisningar som i princip ett icke-existerande tillstånd. Det har fått mig att verkligen lägga allt krut på förebyggande insatser. Dvs:
1) att ta stora tjejen i bruk ännu mer (och kanske främst med större utmaningar för henne; jag tyckte jag tog i bruk mkt redan innan, men inser att hon är redo för svårare uppgifter, det verkar falla i god jord).
2) att mer fokuserat förutse situationer där puttande kan inträffa och då vara där snabbt och hindra lilla handen och neutralt säga "Oj då, man klappar fint". Bara de orden, inget mer. Skippar meningar med ordet "inte" i, typ "man puttas inte" (så gjorde jag alltid förr, alltså skippade inte-meningar, men nånstans på vägen har jag börjat slarva, mitt mantra för att tala i positiva meningar är nu avdammat, dvs att säga till mig själv hela tiden "Vad vill jag uppnå, vad vill jag uppnå", och alltså fokusera kommunikationen på det istället för på vad jag inte vill uppnå).
3) att köra som punkt 2 om hon hinner putta, dock med lite skarpare tonläge samt avsluta klappa fint med att hon också kramar lillasyster.
4) att hela tiden betrakta mig som instruktör för en ny elev, de där 527 gångerna (är klätterinstruktör och van vid att hålla kurs för fullkomliga nybörjare som inte fattar hur farligt det kan vara om man gör fel, där håller jag mig alltid lugn så den rollen är bra att koppla på så att inte beskyddarinstinkten för den lilla tjejen får mig att varva upp om hon skulle råka bli puttad)
Känns mkt bra så här långt
Tack för länktipset FoS. Har läst den tråden innan jag skrev mitt inlägg, liksom ett flertal andra på samma tema, men jag kände inte att de gav svar på mina specifika frågor. Å andra sidan känner jag nu när jag på nytt läser mitt megalånga inlägg att det var ju lustigt vad krångligt det kändes i helgen jämfört med nu när man hunnit landa så här i efterhand. Jag har ett behov av att terapiskriva verkar det som, det är som om saker blir klarare när jag ser det i tryck.
Susanne: tack för ditt svar. Jo, förr då denna situation uppstått vid enstaka tillfällen har jag förvarnat ett par gånger, men förra helgen blev det rätt rörigt när samma beteende återkom hela tiden, så många gånger, det blev säkert ett par förvisningar utan förvarning. Håhåjaja, jag fick hursomhelst lite telefoncoaching av en väninna i måndags, och det i kombination med att jag tillfrisknat (var magsjuk i helgen och såklart inte helt pigg) har gjort att hela veckan har gått glimrande.
Så här ser min handlingsplan ut: Den centrala utgångspunkten är att jag har bestämt mig för att betrakta förvisningar som i princip ett icke-existerande tillstånd. Det har fått mig att verkligen lägga allt krut på förebyggande insatser. Dvs:
1) att ta stora tjejen i bruk ännu mer (och kanske främst med större utmaningar för henne; jag tyckte jag tog i bruk mkt redan innan, men inser att hon är redo för svårare uppgifter, det verkar falla i god jord).
2) att mer fokuserat förutse situationer där puttande kan inträffa och då vara där snabbt och hindra lilla handen och neutralt säga "Oj då, man klappar fint". Bara de orden, inget mer. Skippar meningar med ordet "inte" i, typ "man puttas inte" (så gjorde jag alltid förr, alltså skippade inte-meningar, men nånstans på vägen har jag börjat slarva, mitt mantra för att tala i positiva meningar är nu avdammat, dvs att säga till mig själv hela tiden "Vad vill jag uppnå, vad vill jag uppnå", och alltså fokusera kommunikationen på det istället för på vad jag inte vill uppnå).
3) att köra som punkt 2 om hon hinner putta, dock med lite skarpare tonläge samt avsluta klappa fint med att hon också kramar lillasyster.
4) att hela tiden betrakta mig som instruktör för en ny elev, de där 527 gångerna (är klätterinstruktör och van vid att hålla kurs för fullkomliga nybörjare som inte fattar hur farligt det kan vara om man gör fel, där håller jag mig alltid lugn så den rollen är bra att koppla på så att inte beskyddarinstinkten för den lilla tjejen får mig att varva upp om hon skulle råka bli puttad)
Känns mkt bra så här långt
Mamma till två ljuvliga tjejer: Tuva (född 26 juli -04) och Myra (född 10 juli -06)
(standardmodellade från tre veckors ålder resp från start)
(standardmodellade från tre veckors ålder resp från start)