Jag är bara nyfiken på hur långt ni varit gravida då ni berättat åt era barn att de ska bli storasyskon? Sonen är 3 år och vi har inte sagt något än. Jag är nu i v 17 och börjar vara ganska stor redan ( väntar tvillingar ).
När har ni berättat för blivande storasyskon
När har ni berättat för blivande storasyskon
Hej!
Jag är bara nyfiken på hur långt ni varit gravida då ni berättat åt era barn att de ska bli storasyskon? Sonen är 3 år och vi har inte sagt något än. Jag är nu i v 17 och börjar vara ganska stor redan ( väntar tvillingar ).
Jag är bara nyfiken på hur långt ni varit gravida då ni berättat åt era barn att de ska bli storasyskon? Sonen är 3 år och vi har inte sagt något än. Jag är nu i v 17 och börjar vara ganska stor redan ( väntar tvillingar ).
Pojke född i dec 2003 Två flickor födda i maj 2007Hej Tilda!
Och stort grattis till de båda därinne!
Din älskling är större än min var, men så här gjorde vi. Vår kille var 13-14 månader när jag blev gravid och det syntes väldigt tidigt
(kanske pga att det var så tätt mellan graviditeterna). I början sa jag inget, men när magen började puta rejält och han första gången liksom ordentligt registrerade det (även om han inte kommenterade så mycket), sa jag att min mage är stor för att det bor en bebis därinne. Och sen var det inte mer med det. En axelryckning. Och huruvida han funderade över hur konstigt det kunde vara här i världen, vet jag förstås inte. Men säkert kan en 3-åring fundera lite mer.
Vi pratade inte alls mycket mer om det, mer än om jag, när jag blev väldigt stor, fick svårt att nå något eller magen var ivägen på något sätt, bara kommenterade att magen ju är lite stor nu när vår bebis bor därinne. När det sen började närma sig pratade vi lite mer om att bebisen skulle komma ut och att vi skulle åka till sjukhuset och få hjälp med att ta ut bebisen när det var dags för den att komma ut. Han var också med på alla kontroller på MVC, delvis för att maken jobbade LÅNGT bort och vi ingen annan barnvakt hade häromkring, och det kanske gjorde att han på sätt och vis blev lite involverad. Han var iaf väldigt beskyddande över bebisen därinne mot slutet. Och när det var ett par veckor kvar gjorde vi iordning spjälsäng och annat tillsammans, han och jag, precis som tipsas om i BB - och varmare mottagande kan man inte tänka sig. Mina tårar sprutade (vilket de ju iof gör ändå där med alla hormoner...) och jag var rörd långt in i modershjärtat!
Än en gång grattis - till hela familjen!
Ewa
Och stort grattis till de båda därinne!
Din älskling är större än min var, men så här gjorde vi. Vår kille var 13-14 månader när jag blev gravid och det syntes väldigt tidigt
(kanske pga att det var så tätt mellan graviditeterna). I början sa jag inget, men när magen började puta rejält och han första gången liksom ordentligt registrerade det (även om han inte kommenterade så mycket), sa jag att min mage är stor för att det bor en bebis därinne. Och sen var det inte mer med det. En axelryckning. Och huruvida han funderade över hur konstigt det kunde vara här i världen, vet jag förstås inte. Men säkert kan en 3-åring fundera lite mer.Vi pratade inte alls mycket mer om det, mer än om jag, när jag blev väldigt stor, fick svårt att nå något eller magen var ivägen på något sätt, bara kommenterade att magen ju är lite stor nu när vår bebis bor därinne. När det sen började närma sig pratade vi lite mer om att bebisen skulle komma ut och att vi skulle åka till sjukhuset och få hjälp med att ta ut bebisen när det var dags för den att komma ut. Han var också med på alla kontroller på MVC, delvis för att maken jobbade LÅNGT bort och vi ingen annan barnvakt hade häromkring, och det kanske gjorde att han på sätt och vis blev lite involverad. Han var iaf väldigt beskyddande över bebisen därinne mot slutet. Och när det var ett par veckor kvar gjorde vi iordning spjälsäng och annat tillsammans, han och jag, precis som tipsas om i BB - och varmare mottagande kan man inte tänka sig. Mina tårar sprutade (vilket de ju iof gör ändå där med alla hormoner...) och jag var rörd långt in i modershjärtat!
Än en gång grattis - till hela familjen!
Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Vega är 20 månader och vi pratar ganska mycket om bebisen i mammas mage här hemma. Inte för att vi tror att hon förstår helt och fullt, utan mest för att magen är stor och att det är ett samtalsämne så gott som något.
På något plan tror jag ändå att hon förstår, hon kommer gärna och ger magen en puss. Hon drar upp tröjan på pappa och tittar där också, på farmor och farfar osv.
Hon är också ofta med på mvc, då sitter hon på britsen och är med när vi lyssnar på hjärtljud. Förra gången fick knappt min bm röra magen, förrän Vega var där med sin lilla hand och försökte putta bort...gulligt tyckte jag...magen är hennes "egendom" på nåt sätt.
Linda
Vega 050416 Malte 070109 Oskar 100923
Malte 070109 Oskar 100923Grattis till de två i magen!
Själv var storebror ca 2 år när jag blev gravid igen och vi berättade direkt jag hade gjort gravtest. Vi ville ju ändå prata om graviditeten med varandra så det kändes naturligt att säga till honom att jag hade en liten bebis i magen. Men vi gjorde ingen större grej av det förrän magen hade blivit ganska så stor. Jag menar, väntan blir ju ganska så lång för ett litet barn.
En rolig sak med det hela var att storebror berättade för andra att mamma har en bebis i magen, och själv hade han en apa i magen
! Den apan var kvar hela graviditeten och när den fortfarande var kvar i storebrors mage efter att lillebror var född tyckte vi att det var dags att göra något.
Så pappan gick och inhandlade en mjuk och gosig apa som smögs in i storebrors säng en natt
. Och på morgonen blev det stora trumman och "JÄTTEGRATTIS" till apan som hade blivit född 
. Sen pratade han inget mer om att han hade en apa i magen. Men fortafarande kan han säga (han är 4 år nu) att mamma hade lillebror i magen och jag hade apan. Vi får se hur länge han tror det...
Själv var storebror ca 2 år när jag blev gravid igen och vi berättade direkt jag hade gjort gravtest. Vi ville ju ändå prata om graviditeten med varandra så det kändes naturligt att säga till honom att jag hade en liten bebis i magen. Men vi gjorde ingen större grej av det förrän magen hade blivit ganska så stor. Jag menar, väntan blir ju ganska så lång för ett litet barn.
En rolig sak med det hela var att storebror berättade för andra att mamma har en bebis i magen, och själv hade han en apa i magen
! Den apan var kvar hela graviditeten och när den fortfarande var kvar i storebrors mage efter att lillebror var född tyckte vi att det var dags att göra något. Så pappan gick och inhandlade en mjuk och gosig apa som smögs in i storebrors säng en natt
. Och på morgonen blev det stora trumman och "JÄTTEGRATTIS" till apan som hade blivit född 
. Sen pratade han inget mer om att han hade en apa i magen. Men fortafarande kan han säga (han är 4 år nu) att mamma hade lillebror i magen och jag hade apan. Vi får se hur länge han tror det...Stora Skrattungen 021126
Lilla Skrattungen 050731
Lilla Skrattungen 050731
Haha! Pojkars motsvarighet till flickornas påstådda penisavund - magavund! Min äldsta hade också en bebis alternativt apa i magen men den föddes i olika omgångar under stort hemlighetsmakeri. NU kommer den snart.... Och NU, mamma, kommer den snart... Och NU....När lillebror till slut kom ut föddes apan för sista gången och sköttes, ammades (ja Anna jag vet att det egentligen heter diades
) och vyssjades med stor inlevelse. Nu hör det till saken att vår apa hade stora utseendelikheter med sonen: runt huvud med stora ögon, liten knappnäsa och pussmun. Sonen brukade själv säga: "Apan är ju väldigt lik mig, det syns att vi är släkt." Hur gulligt som helst. Så professor Dahlströms teori om att män inte har modersinstinkter tror jag inte ett dugg på. Det handlar nog mer om förebilder och vad omgivningen uppmärksammar och bekräftar.Annars har vi berättat så fort vi har vetat säkert själva utom nu sista gången. Vi ville inte att det skulle "läcka ut" till fel personer för tidigt så det var bara att knipa. Jättesvårt tycker jag, jag vill prata med alla om det! Men det var tur att vi (jag!) höll oss för det har varit the favourite topic härhemma och borta sedan dess.
De stora är väldigt glada för sitt nya syskon! Milo förstår ju inte, han är så liten.Kram Jannika