Jag vet inte riktigt var jag ska börja beskriva mitt problem, och det skulle kunna ta flera sidor att beskriva, men jag försöker ta det översiktligt så kan jag kanske fylla ut lite om någon vill det?
Vår äldste son är i dag 3 1/2 år. Han är smart, framåt, livlig, glad och snäll. Men också arg arg arg. Och mera arg. Treårstrots kanske ni tänker. Men det är inte det. Redan som bebis var han superkänslig med vem som höll i honom, egentligen dög bara jag och hans pappa. Nya ansikten bemöttes med en skepsis som man inte tror finns hos en sån liten person. Vägning och mätning på BVC var alltid förknippat med ett vrålande utan dess like och när det var dags för vanliga rutinläkarkontroller var han närmast panikslagen av läkaren (som oftast var en man med skägg).
Min man och jag är utåtriktade och glada som personer, vi har nära kontakt med våra familjer (alla mor och farföräldrar lever, vi har sammanlagt tre syskon), vi har ett stort umgänge med vänner i olika åldrar som har fått barn ungefär samtidigt. Vår son har fått följa med oss som en naturlig del av vår vardag, vi har aldrig gjort någon stor affär av att träffa andra, vare sig det varit fika hemma hos farmor och farfar eller en utlandsresa.
Ändå har det här från början varit ett stort problem för sonen. När han var runt ett år gammal började hans pappa (som då var föräldraledig) gå med honom till öppna förskolan. JÄttekul tyckte alla barn, även vår son, så länge ingen pratade med honom eller försökte ta kontakt med honom. Under ett års tid pratade han knappt med någon av de tre fröknarna, ingen fick sitta bredvid honom, än mindre leka med honom. Han är sur och "vill inte". När han var 1 1/2 flyttade vi till en ny stad och nytt hus. Då gick jag (mamma) på föräldraledighet igen i väntan på dagisplats. Under den här tiden hade vi ganska mycket besök i vårt hus (kanske en gång i veckan i alla fall) av "nya" personer, alltifrån larminstallerare, till försäljare eller vad det nu kunde vara. Och nu eskalerade det osociala, han mer eller mindre gallskrek under hela tiden som besöket varade, samma sak om jag pratade med någon i telefon. Han pratade knappt med någon av våra vänner, det spelade ingen roll om han träffade dem för tionde gången på typ två veckor, han gillade helt enkelt inte någon annan än oss. Goda vänners barn var i princip helt ointressanta, förutom att han blev rasande om någon "tog" hans saker.
När han var nästan två började han på dagis. Vi tänkte att han nu skulle få lära sig lite bättre att umgås med andra barn utan att ha mamma och pappa som "backup" hela tiden, och enligt hans fröknar fungerar det bra på dagis (han går på samma dagis fortfarande), men under 1 1/2 års tid storgrät han förtvivlat varje gång vi lämnade och ville aldrig stanna kvar när vi kom och hämtade. Han har hittat en annan pojke som han gillar och vill egentligen bara leka med den här pojken, ingen annan. Jag får höra saker från andra föräldrar som "M ville först inte bjuda L (min son) på sitt kalas eftersom han bara säger nej hela tiden". Löjligt kanske, men symptomatiskt för vår son. Han säger Nej och han säger nej till allt.
För att återgå till hans avsky för främlingar så kan man väl säga att den har eskalerat, läkarbesök är en fullkomlig plåga, jag går inte dit om det inte är absolut nödvändigt, det krävdes en gång tre personer som höll i honom (en av dem var jag) för att kunna sticka honom snabbt i fingret, han har varit hos frisören kanske tre gånger i hela sitt liv, varje gång lovar han innan att det ska gå bra och att han vill gå dit, men när vi väl är där bråkar han och skriker, snörvlar och gråter, han är helt förtvivlad och vild på samma gång. Likadant med tandläkaren förstås. Det spelar ingen roll hur mycket vi pratar om det innan och hur självklart det är för honom då, när vi väl är där är det som att han blir helt personlighetsförändrad. Vid 1 1/2 års ålder eskalerade också hans otrevliga beteende mot andra barn, han vägrar låna ut sina saker, vill helst inte att någon ska komma hem till honom alls, under en period kunde vi inte släppa honom ur sikte ens för en sekund, för det räckte med att något annat barn petade på någon av hans saker så slog han till dem. Det här med att slå sina kompisar fortsatte fram tills han var tre ungefär, men nu händer det endast i undantagsfall och då endast om han blir "riktigt" provocerad. Han har tack och lov aldrig bitit något annat barn, men har däremot blivit ordentligt biten själv (en gång på dagis och två gånger av en kompis).
Vi har väl kommit fram till att han kanske är blyg och osäker och att det här tar sig uttryck i att han blir arg och tvär, men vi känner att vi måste få hjälp att komma förbi det här, vi orkar snart inte umgås med vänner längre. Vår son börjar bli känd som den som alltid är sur och tvär, att få honom att ens säga "hej" till någon som kommer hem till oss är fullständigt omöjligt. Utöver det sura och tvära och våldsamma (jo, han slåss och sparkar förstås gärna på oss när vi säger till honom, även om det har lugnat sig lite) så uppvisar han samtliga "treårstrotssymtom" som beskrivs i den här tråden känns det som , bara det att han har haft dem sen han var två år och de verkar inte avta.
Det är svårt att beskriva hur man känner, jag läser ju härinne och förstår att även andra har likande problem, det är bara det att det känns om att vår son har "alla" problem eller vad man nu ska kalla det, och till det kan man då lägga att han är så arg. Det spelar ingen roll vad jag föreslår, ingenting är kul, hans utgångspunkt är negativ - till livet som helhet känns det som. Och det gör mig så ledsen. Vi orkar inte ha det såhär längre, vi känner oss uppgivna inför situationen. Jag kan tillägga att han fick en lillebror i somras, som han otroligt nog avgudar och faktiskt inte har gjort något illa, men vi märken sån skillnad på pojkarna! Lillebror är _glad_! Han ler åt BVC-tanten, han ler åt doktorer, han skrattar när han läggs naken på BVC-vågen, han sitter i allas knä. Visst kan det ändras, men lillebrors annorlunda beteende har ändå fått oss att se att alla barn inte är så "upprörda" som storebror. Skulle egentligen vilja kontakta BUP eller någon barnpsykolog för att försöka få hjälp med vad vi som föräldrar kan göra för att få vår son att få en mer positiv livssyn, men jag vågar inte av rädsla för att det för alltid kommer stå med i hans journaler...
Född skeptisk?
-
KristinVitamin
- Inlägg: 5
- Blev medlem: fre 19 jan 2007, 14:43
Svar till "född skeptisk"?
Hej!
Jag har två tjejer, en född mars-03 och en född april-05, och jag känner delvis igen båda mina barn i händelser som du beskriver. Den stora tjejen är liksom din kille smart, livlig och alldeles underbar. Hon har även en mycket hög integritet och kan nog av andra betraktas som ganska tjurig. Den lilla tjejen har tidvis haft ett väldigt temperament och varit mycket arg, frustrerad och då även velat slåss ända tills hon sent omsider började prata, då minskade hennes ilska och frustration och hon blev en helt ny tjej.
Jag förstår att du är skeptisk till att få det du beskriver präntat i journal, det var jag också. Det jag gjorde när jag var frustrerad över den lillas ilska var att jag ringde en barnpsykolog på BVC, jag behövde aldrig uppge efternamn eller personnummer och det var jag som ringde upp henne. Vi hade samtal och jag fick lätta på mitt eget, inre tryck och fick lite vägledning hur jag skulle hantera hennes ilskautbrott. Jag hoppas att du/ni har möjlighet att göra samma sak, för det är otroligt jobbigt att bära på sådana funderingar ensam och minst lika jobbigt att känna att andra ser på ens barn som jobbigt, tjurigt och våldsamt.
Lycka till och kram.
Jag har två tjejer, en född mars-03 och en född april-05, och jag känner delvis igen båda mina barn i händelser som du beskriver. Den stora tjejen är liksom din kille smart, livlig och alldeles underbar. Hon har även en mycket hög integritet och kan nog av andra betraktas som ganska tjurig. Den lilla tjejen har tidvis haft ett väldigt temperament och varit mycket arg, frustrerad och då även velat slåss ända tills hon sent omsider började prata, då minskade hennes ilska och frustration och hon blev en helt ny tjej.
Jag förstår att du är skeptisk till att få det du beskriver präntat i journal, det var jag också. Det jag gjorde när jag var frustrerad över den lillas ilska var att jag ringde en barnpsykolog på BVC, jag behövde aldrig uppge efternamn eller personnummer och det var jag som ringde upp henne. Vi hade samtal och jag fick lätta på mitt eget, inre tryck och fick lite vägledning hur jag skulle hantera hennes ilskautbrott. Jag hoppas att du/ni har möjlighet att göra samma sak, för det är otroligt jobbigt att bära på sådana funderingar ensam och minst lika jobbigt att känna att andra ser på ens barn som jobbigt, tjurigt och våldsamt.
Lycka till och kram.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Välkommen är du Och välkommen du också, KristinVitamin
Världen måste få vara liten innan den kan bli stor. Barn har olika personligheter, utan tvekan, och om det kan du läsa i Barnaboken ("Något om personligheten"). Men mig förefaller det som om ni i missriktad välvilja utsatt honom för en betydligt större värld än han orkat med och alldeles för snabbt. Det kan räcka med att man från början försummar - fortfarande i missriktad välvilja - det livsviktiga Mötet, det som lägger grunden till barnets socialisation och också, till en början, kallas anknytning. Den måste få ta tid. Den måste få ske i barnets egen takt. Barnet måste "väntas ut", få tiden och möjligheten att "svara" så att djup och innerlig kommunikation och kontakt kan komma till stånd utan att barnet så att säga hela tiden blir överkört med nya aktiviteter, som han inte hinner smälta eller har en chans att närma sig på egen hand, på eget initiativ.
Jag ser honom som rent ut sagt sönderstressad. En sådan stress kan man åstadkomma genom´en så enkel sak som att inte låta ett nyfött barn sträcka sig i fred utan lyfter upp det eller byter på det i alla fall. Ett annat exempel: alla nyfödda "stillnar" på ett tillsynes oförklarligt sätt, flera gånger om dagen, som om det gick änglar genom rummet - och det är kanske just vad det gör
- och inför den processen måste man även som den ömmaste förälder förhålla sig blickstilla och vänta, vänta.Kanske har ni också gjort misstaget att förvänta er att han skulle födas pigg på äventyr och glödande intresserad av alla möjliga människor som sprang förbi
Uppenbarligen har ni försummat att studera honom tillräckligt, avvakta tillräckligt och lyssna tillräckligt - med alla sinnen - för att förstå att han behövde mycket, mycket mera tid och lugn och stillhet för att lusten och nyfikenheten inom honom (och den finns hos alla barn ) skulle få en chans att väckas och efterföljas. Ni utsatte och utsätter honom för ständigt nya intryck som han aldriig hinner bearbeta ordentligt, än mindre närma sig själv, ostyrd av er. Lillebror ställer inga sådana krav på honom. Lillebror "bara" SER honom.Det finns barn som är, och behöver få vara, som tjuren Ferdinand, som helst av allt vill sitta under korkeken och lukta på blommorna.
Jag skulle vilja be dig att införskaffa Barnaboken, om du inte redan har den, och läsa de båda kapitlen om det psykiska välbefinnandet och beduinlägret, liksom "Livet en kretsgång - något om utvecklingen". Förutom alltså personlighetskapitlet.
Kanske skulle ni båda rentav vilja läsa hela boken (från "Att sköta en nyfödd") för att tillägna er ett helt annat förhållningssätt gentemot er lille pojke.
Och det underbara med små barn är att de alltid låter oss backa bandet. Vi kan börja om - rätt - från där det gick fel. De tar emot det. I kärlek
och äntlig lättnad. Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Tack
Anna och Kristin Vitamin för att ni tagit er tid att svara. Och tack för välkomnandet! Det här verkar vara ett forum jag kan lära mig mycket av (och förhoppningsvis finna stöd i).
Kristin Vitamin: tack för tipset att man kan ringa anonymt till BVC, det kan faktiskt vara en idé.
Anna: Jag blir så ledsen när jag läser vad du skriver, jag känner mig som en hemsk förälder som har försummat mitt barn och helt ignorerat de signaler han har sänt ut.
Samtidigt måste jag få förtydliga lite, och ställa några frågor till. När jag läser mitt inlägg ser jag att det framstår som att vi släpat runt vår son på aktiviteter dagarna i ända och ständigt haft folk hemma eller varit hos andra på besök. Så är det inte och har inte varit. Mina första månader som föräldraledig var jag visserligen ute mycket, men mest på barnvagnspromenader eller så fikade jag tillsammans med en kompis (nästan alltid samma kompis). Öppna förskolan började vi inte gå regelbundet till förrän sonen var i ettårsåldern, och då alltid till samma förskola med samma barn och samma fröknar, 2-3 timmar om dagen, kanske två dagar i veckan. Det här sammanföll med att vi bodde i en mindre stad där vi inte kände någon, så tvärtemot vad det verkar i mitt första inlägg var det nästan uteslutande min man och jag + vår son som umgicks med varandra. Det fanns inte särskilt mycket att göra och helgerna tillbringades med promenader och lek i lekpark, alltid vi tre. Vi har nog båda trott att det här kan ha bidragit till "blygheten", att vi under ett års tid nästan inte träffade några andra än varandra?
Men visst, det är klart att du har stora poänger i det du skriver, framförallt när det gäller att "vänta ut" sitt barn. Men det är ju så svårt - hur ska man veta att det är just "vänta ut" man ska göra? Jag har alltid trott att det är bättre för mitt barn att vara med mig än att ligga själv, men jag märker ju på barn nummer två att han inte alls mår särskilt dåligt av att ligga och finurla för sig själv, något som blir helt naturligt när man har två barn att ta hand om och inte alltid finns inom räckhåll så fort någon av dem vill ha uppmärksamhet.
Det jag inte riktigt förstår är hur vår oförmåga "vänta ut" vår son har fått honom att redan vid några månaders ålder vara helt omöjlig att lämna över till någon annan (som t ex BVC-sköterskan)? Eller varför det har gjort honom så arg? Han har aldrig varit särskilt sjuk, vi har inte haft barnvakt mer än ett antal gånger per år (och då har det alltid varit mormor eller farmor som har haft honom), han har inga "negativa" upplevelser från besök hos läkare eller liknande, jag menar alltså några minnen eller liknande som han skulle förknippa med obehag eller smärta. Jag önskar så att jag kunde förstå (honom).
Även med dagis skulle jag vilja göra ett förtydligande, han grät förtvivlat vid lämning under drygt ett år, men flera andra mammor som lämnade sina barn efter att jag hade lämnat berättade gång på gång för mig att inom några minuter efter att jag hade gått så var han alltid strålande glad, jag har själv sett det här när jag dröjt mig kvar (typ gömt mig bakom huset) någon gång. Även fröknarna berättade samma sak. Så jag tror inte att han vantrivs på dagis.
Jag tror det ligger mycket i det du säger att vi, som själva är sociala och utåtriktade och trivs med att stå i centrum, förväntade oss att vår son skulle vara likadan. Vi har först nu under senare tid insett att han är blyg och att det förmodligen är det som gör att han då blir arg och tvär när han känner sig osäker. Vi har tillbringat många kvällar och nätter med att diskutera oss, vår son och vårt förhållningssätt, och vi är absolut inställda på att låta honom ta saker i sin egen takt och vi känner nu att vi kanske kan förstå honom bättre, men vi tycker fortfarande inte att det är okej att vara arg och otrevlig bara för att man inte "vill" något. Man måste inte vara med, man måste inte träffa nya människor, men man behöver inte vara så arg för det.
Är det något vi kan förklara för en 3 1/2 åring eller är han för liten för att förstå det resonemanget.
Tyvärr har jag inte läst din bok (än) men eftersom jag är en bokslukare av stora mått så får jag väl ge mig i kast med den
Jag hoppas innerligt att det är sant som du skriver, att man kan backa bandet.
Kristin Vitamin: tack för tipset att man kan ringa anonymt till BVC, det kan faktiskt vara en idé.
Anna: Jag blir så ledsen när jag läser vad du skriver, jag känner mig som en hemsk förälder som har försummat mitt barn och helt ignorerat de signaler han har sänt ut.
Samtidigt måste jag få förtydliga lite, och ställa några frågor till. När jag läser mitt inlägg ser jag att det framstår som att vi släpat runt vår son på aktiviteter dagarna i ända och ständigt haft folk hemma eller varit hos andra på besök. Så är det inte och har inte varit. Mina första månader som föräldraledig var jag visserligen ute mycket, men mest på barnvagnspromenader eller så fikade jag tillsammans med en kompis (nästan alltid samma kompis). Öppna förskolan började vi inte gå regelbundet till förrän sonen var i ettårsåldern, och då alltid till samma förskola med samma barn och samma fröknar, 2-3 timmar om dagen, kanske två dagar i veckan. Det här sammanföll med att vi bodde i en mindre stad där vi inte kände någon, så tvärtemot vad det verkar i mitt första inlägg var det nästan uteslutande min man och jag + vår son som umgicks med varandra. Det fanns inte särskilt mycket att göra och helgerna tillbringades med promenader och lek i lekpark, alltid vi tre. Vi har nog båda trott att det här kan ha bidragit till "blygheten", att vi under ett års tid nästan inte träffade några andra än varandra?
Men visst, det är klart att du har stora poänger i det du skriver, framförallt när det gäller att "vänta ut" sitt barn. Men det är ju så svårt - hur ska man veta att det är just "vänta ut" man ska göra? Jag har alltid trott att det är bättre för mitt barn att vara med mig än att ligga själv, men jag märker ju på barn nummer två att han inte alls mår särskilt dåligt av att ligga och finurla för sig själv, något som blir helt naturligt när man har två barn att ta hand om och inte alltid finns inom räckhåll så fort någon av dem vill ha uppmärksamhet.
Det jag inte riktigt förstår är hur vår oförmåga "vänta ut" vår son har fått honom att redan vid några månaders ålder vara helt omöjlig att lämna över till någon annan (som t ex BVC-sköterskan)? Eller varför det har gjort honom så arg? Han har aldrig varit särskilt sjuk, vi har inte haft barnvakt mer än ett antal gånger per år (och då har det alltid varit mormor eller farmor som har haft honom), han har inga "negativa" upplevelser från besök hos läkare eller liknande, jag menar alltså några minnen eller liknande som han skulle förknippa med obehag eller smärta. Jag önskar så att jag kunde förstå (honom).
Även med dagis skulle jag vilja göra ett förtydligande, han grät förtvivlat vid lämning under drygt ett år, men flera andra mammor som lämnade sina barn efter att jag hade lämnat berättade gång på gång för mig att inom några minuter efter att jag hade gått så var han alltid strålande glad, jag har själv sett det här när jag dröjt mig kvar (typ gömt mig bakom huset) någon gång. Även fröknarna berättade samma sak. Så jag tror inte att han vantrivs på dagis.
Jag tror det ligger mycket i det du säger att vi, som själva är sociala och utåtriktade och trivs med att stå i centrum, förväntade oss att vår son skulle vara likadan. Vi har först nu under senare tid insett att han är blyg och att det förmodligen är det som gör att han då blir arg och tvär när han känner sig osäker. Vi har tillbringat många kvällar och nätter med att diskutera oss, vår son och vårt förhållningssätt, och vi är absolut inställda på att låta honom ta saker i sin egen takt och vi känner nu att vi kanske kan förstå honom bättre, men vi tycker fortfarande inte att det är okej att vara arg och otrevlig bara för att man inte "vill" något. Man måste inte vara med, man måste inte träffa nya människor, men man behöver inte vara så arg för det.
Är det något vi kan förklara för en 3 1/2 åring eller är han för liten för att förstå det resonemanget.
Tyvärr har jag inte läst din bok (än) men eftersom jag är en bokslukare av stora mått så får jag väl ge mig i kast med den
Jag hoppas innerligt att det är sant som du skriver, att man kan backa bandet.
Re: Tack
Jag hälsar också välkommenSelenia skrev:Tyvärr har jag inte läst din bok (än) men eftersom jag är en bokslukare av stora mått så får jag väl ge mig i kast med den
och vill bara säga att du kommer verkligen att sluka barnaboken! Finns att köpa på adlibris på nätet - så vänta inte! Du kommer att få såååå många aha-upplevelser, jag lovar! Den har varit min "bibel" i snart 16 år, jag är inne på min andra bok nu, efter att ha läst sönder den första 
Kram Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
Gäst
Hej Selenia!
Välkommen hit! Vi ska försöka hjälpa dig (som andra redan har skrivit, men jag upprepar ).
Ni vill ju er son så väl! Välj att se det som så, att ni och han nu ska lära er mer om just känsligheten, och att denna är en egenskap som utmanar er föräldrar lite extra istället för att du ska känna dig dålig. Så försök se framåt nu. Ni kan backa bandet, precis som Anna skriver.
Att gå efter hans signaler, det är grunden när det gäller allt. Egentligen spelar det ingen roll att han inte varit med om något extra jobbigt läkarbesök, eller hur? (Jag minns en gång när jag var 4 år, typ, en skräckupplevelse hos doktorn när jag skulle ta blodprov. Jag höll med händerna om en dörrpost så att knogarna vitnade, vägrade. Provet togs och jag minns det än!) Det viktiga är ju att de som han upplevt varit jobbiga för HONOM, vilket han visar med ilskan! Ilskan, att han blir arg, tror jag ni kan tolka som just att det rinner över, han kan inte hantera skräck, eller oro eller förvirring inför intrycken och det nya.
Receptiv och känslig är ord som kommer till mig, han tar in allt supermycket och behöver hjälp med lugn, struktur, förutsebarhet och en viss gradvis lugn tillvänjning i nya situationer, där HAN får komma till situationen (avvaktandet), istället för tvärtom om du förstår. Att prata innan ett läkarbesök, och förklara och få honom att säga att det kommer gå OK, det tror jag ni kan lägga på hyllan ! Likaså inför varje annan jobbig situation. Om det är något ni ska göra i ordväg, när ni ska gradvis tillvänja, är mer att lugnt och glatt informera om det nya som väntas, som en liten förberedelse mer än en varning.
Hur kan ni organisera vardagen? Om dagis skriver du att han inte vantrivs, och så kanske det inte är heller. Men likväl har separationerna varit jättejobbiga för honom, eftersom de varit så kraftiga under så pass lång tid. Och den upplevelsen måste han bearbeta! Kan ni backa lite där? Ha honom hemma mer, korta dagar....???
Att leka! Jobbiga situationer som trots allt måste avverkas, läkarbesök tex, kan man öva på med teater. Rollspel, rolig teater! Skaffa platshandskar, plåster, pincett, vad som helst som känns på riktigt. Undersök och pula, vad gör man, hur gör man? Leken är hans förberedelse, inte orden!
Hur ska man veta att man ska avvakta? Det är inte alltid lätt, jag vet. Men nu när ni vet att han är känslig, och vet hur han visar detta, så får ni gå på signalerna. Ilskan, håglösheten osv. Att han inte tycker att något är kul, låter förstås som något ni får ta på allvar och "följa upp". Hur visar han det? Tycker han att verkligen ingenting är kul, eller är det bara om ni föreslår honom saker att göra som han säger nej? När han leker ensam, eller med lillebror eller med kompisen som han hittat, har han roligt då? Har han roligt när ni gör vardagliga sysslor tillsammans, när han känner sig behövd och viktig, eller när ni är ute och leker i snön? Om det är så att han säger nej så fort ni föreslår saker, så tror jag ni får skära ner förslagen till ett minimum. Tänk istället på att fylla era dagar med den lugna gamla lunken, du kan läsa mycket om rutiner och social delaktiget här på forumet. Och om trots också! Oavsett om det trotsliknande beteendet funnits från 2 år, betyder det inte att det måste vara så. Jag menar (nu börjar jag bli lite trött..) att han ÄR i trotsåldern, och han är samtidigt känslig, så "metoderna" för att bemöta ett trotsbarn som beskrivs här kan ni ha användning för.
Kan man förklara för en 3,5 åring att inte bli arg? Nej. När ni mer och mer börjar se ilskan som ett tecken på att han just inte blev "avvaktad" så kommer ni inte känna att ni längre vill förklara, tror jag. Istället får man handla i situationen man befinner sig, där och då.
Det här var bara lite trötta tankar på kvällskvisten. Vi hörs igen,
kram från Åsa B
Välkommen hit! Vi ska försöka hjälpa dig (som andra redan har skrivit, men jag upprepar
). Ni vill ju er son så väl! Välj att se det som så, att ni och han nu ska lära er mer om just känsligheten, och att denna är en egenskap som utmanar er föräldrar lite extra istället för att du ska känna dig dålig. Så försök se framåt nu. Ni kan backa bandet, precis som Anna skriver.
Att gå efter hans signaler, det är grunden när det gäller allt. Egentligen spelar det ingen roll att han inte varit med om något extra jobbigt läkarbesök, eller hur? (Jag minns en gång när jag var 4 år, typ, en skräckupplevelse hos doktorn när jag skulle ta blodprov. Jag höll med händerna om en dörrpost så att knogarna vitnade, vägrade. Provet togs och jag minns det än!) Det viktiga är ju att de som han upplevt varit jobbiga för HONOM, vilket han visar med ilskan! Ilskan, att han blir arg, tror jag ni kan tolka som just att det rinner över, han kan inte hantera skräck, eller oro eller förvirring inför intrycken och det nya.
Receptiv och känslig är ord som kommer till mig, han tar in allt supermycket och behöver hjälp med lugn, struktur, förutsebarhet och en viss gradvis lugn tillvänjning i nya situationer, där HAN får komma till situationen (avvaktandet), istället för tvärtom om du förstår. Att prata innan ett läkarbesök, och förklara och få honom att säga att det kommer gå OK, det tror jag ni kan lägga på hyllan
! Likaså inför varje annan jobbig situation. Om det är något ni ska göra i ordväg, när ni ska gradvis tillvänja, är mer att lugnt och glatt informera om det nya som väntas, som en liten förberedelse mer än en varning. Hur kan ni organisera vardagen? Om dagis skriver du att han inte vantrivs, och så kanske det inte är heller. Men likväl har separationerna varit jättejobbiga för honom, eftersom de varit så kraftiga under så pass lång tid. Och den upplevelsen måste han bearbeta! Kan ni backa lite där? Ha honom hemma mer, korta dagar....???
Att leka! Jobbiga situationer som trots allt måste avverkas, läkarbesök tex, kan man öva på med teater. Rollspel, rolig teater! Skaffa platshandskar, plåster, pincett, vad som helst som känns på riktigt. Undersök och pula, vad gör man, hur gör man? Leken är hans förberedelse, inte orden!
Hur ska man veta att man ska avvakta? Det är inte alltid lätt, jag vet. Men nu när ni vet att han är känslig, och vet hur han visar detta, så får ni gå på signalerna. Ilskan, håglösheten osv. Att han inte tycker att något är kul, låter förstås som något ni får ta på allvar och "följa upp". Hur visar han det? Tycker han att verkligen ingenting är kul, eller är det bara om ni föreslår honom saker att göra som han säger nej? När han leker ensam, eller med lillebror eller med kompisen som han hittat, har han roligt då? Har han roligt när ni gör vardagliga sysslor tillsammans, när han känner sig behövd och viktig, eller när ni är ute och leker i snön? Om det är så att han säger nej så fort ni föreslår saker, så tror jag ni får skära ner förslagen till ett minimum. Tänk istället på att fylla era dagar med den lugna gamla lunken, du kan läsa mycket om rutiner och social delaktiget här på forumet. Och om trots också! Oavsett om det trotsliknande beteendet funnits från 2 år, betyder det inte att det måste vara så. Jag menar (nu börjar jag bli lite trött..) att han ÄR i trotsåldern, och han är samtidigt känslig, så "metoderna" för att bemöta ett trotsbarn som beskrivs här kan ni ha användning för.
Kan man förklara för en 3,5 åring att inte bli arg? Nej. När ni mer och mer börjar se ilskan som ett tecken på att han just inte blev "avvaktad" så kommer ni inte känna att ni längre vill förklara, tror jag. Istället får man handla i situationen man befinner sig, där och då.
Det här var bara lite trötta tankar på kvällskvisten. Vi hörs igen,
kram från Åsa B
Jag känner delvis igen mig i din beskrivning.
Min äldsta har mkt integritet och har heller aldrig velat att någon relativt "okänd" ska komma nära. Han skrek sig också igenom bvc-besök. Gör det faktiskt fortfarande om det är han som ska vägas och mätas. Han gillar inte att de har lillebror heller. Då säger han att det är mammas bebis.
HAn var väldigt ljudkänslig och reagerade häftigt och starkt. Det är han fortfarande. Jag tror med facit i hand att jag var alldeles för ivrig att komma iväg med honom även om det inte var mer än 2 ggr i veckan. Han skrek sig också igenom bb-tiden. Han blev helt hysterisk av att ligga på rygg i vagnen första halvåret(Mycket intryck?). Han ville inte åka framåtvänd förrän efter 1,5år.
Lillebror däremot föddes glad och harmonisk. Ler åt allt och alla. Han stormtrivs på ÖF. Upptäcker världen runt omkring med tillförsikt och entusiasm.
Det är lätt så att föräldra beskylls för sådant här eller att man får höra att det är bara för att det är första barnet. Men både jag och min man är övertygade att barn är inga oskrivna blad när de föds. Min bvc-sköterska sa till mig åtskilliga gånger "Det är tur att han har dig som mamma. Du är så lugn och hanterar det så bra. Många mammor blir hysteriska när deras barn har den här typen av temprament" Det kändes på något sätt som en bekräftelse, då hon sätt många barn. Men jobbigt var det när man skulle sitta på föräldragruppsträffar och han klarade max 45 minuter i grupp.
NU är han 2,5år och faktiskt väldigt framåt men integriteten finns kvar där. Inga kramar i onödan. Han vill gärna ha komandot och kontrollen själv då kan han vara hur charmig som helst mot andra.
Anna kom som vanligt med goda råd som gav eftertanke.
Min äldsta har mkt integritet och har heller aldrig velat att någon relativt "okänd" ska komma nära. Han skrek sig också igenom bvc-besök. Gör det faktiskt fortfarande om det är han som ska vägas och mätas. Han gillar inte att de har lillebror heller. Då säger han att det är mammas bebis.
HAn var väldigt ljudkänslig och reagerade häftigt och starkt. Det är han fortfarande. Jag tror med facit i hand att jag var alldeles för ivrig att komma iväg med honom även om det inte var mer än 2 ggr i veckan. Han skrek sig också igenom bb-tiden. Han blev helt hysterisk av att ligga på rygg i vagnen första halvåret(Mycket intryck?). Han ville inte åka framåtvänd förrän efter 1,5år.
Lillebror däremot föddes glad och harmonisk. Ler åt allt och alla. Han stormtrivs på ÖF. Upptäcker världen runt omkring med tillförsikt och entusiasm.
Det är lätt så att föräldra beskylls för sådant här eller att man får höra att det är bara för att det är första barnet. Men både jag och min man är övertygade att barn är inga oskrivna blad när de föds. Min bvc-sköterska sa till mig åtskilliga gånger "Det är tur att han har dig som mamma. Du är så lugn och hanterar det så bra. Många mammor blir hysteriska när deras barn har den här typen av temprament" Det kändes på något sätt som en bekräftelse, då hon sätt många barn. Men jobbigt var det när man skulle sitta på föräldragruppsträffar och han klarade max 45 minuter i grupp.
NU är han 2,5år och faktiskt väldigt framåt men integriteten finns kvar där. Inga kramar i onödan. Han vill gärna ha komandot och kontrollen själv då kan han vara hur charmig som helst mot andra.
Anna kom som vanligt med goda råd som gav eftertanke.
Son f?dd juli -04
Son nr 2 f?dd i april -06
Son nr 2 f?dd i april -06
En dagistanke
Föräldrar säger ofta att det är okej eftersom de slutar gråta när man gått och därmed är det okej. Men vad har de för val? De har ju inte hjälpt att gråta eftersom ingen lyssnar, alltså slutar dom.
Med tanke på hur min äldsta har varit, så har dagisfrågan för mig inte varit svår. Han är definititivt en sådan unge som hade farit illa av dagis.
Jag tror det är bättre för de flesta att vänta till 3-4år men jag tror att vissa far mer illa än andra.
Föräldrar säger ofta att det är okej eftersom de slutar gråta när man gått och därmed är det okej. Men vad har de för val? De har ju inte hjälpt att gråta eftersom ingen lyssnar, alltså slutar dom.
Med tanke på hur min äldsta har varit, så har dagisfrågan för mig inte varit svår. Han är definititivt en sådan unge som hade farit illa av dagis.
Jag tror det är bättre för de flesta att vänta till 3-4år men jag tror att vissa far mer illa än andra.
Son f?dd juli -04
Son nr 2 f?dd i april -06
Son nr 2 f?dd i april -06
-
KristinVitamin
- Inlägg: 5
- Blev medlem: fre 19 jan 2007, 14:43
Selenia: Vi har en liten kompis på dryga två år som aldrig ens ville titta åt andra människor och tittade man på henne började hon storgråta. Barnvakt var inte ens att tänka på, inte heller att få hålla i den lilla. Hennes skäggige farfar var förtvivlad, när hon såg honom var det allra värst. Sådan var hon från början och ingen har någon förklaring till varför. Hon var en i skaran av tjurarna Ferdinand som Anna så målande beskriver, men en vacker dag vände det och ingen förstod hur eller varför. Jag tror inte att ni gjort något fel med er son eller att något skrämt honom. Jag tror inte heller att hans lugna första år bidragit till hans blyghet. Jag har tänkt mycket på det där, särkilt när andra barnet föddes, att våra barn har så olika personligheter medan miljön runt omkring varit i stort oförändrad och stabil under deras ankomster. Vad jag vill försöka förmedla är att du inte ska ha dåligt samvete.
Jag vill också varmt rekommendera Barnaboken, den är ett otroligt stöd i stort och smått.
Jag vill också varmt rekommendera Barnaboken, den är ett otroligt stöd i stort och smått.
Mamma till två underbara tjejer födda mars -03 och april -05.
Hej igen!
Det värmer att höra att jag är efterfrågad! Vi har haft fullt upp i familjen med skola, jobb och faktiskt lite semester, så jag har inte hunnit läsa härinne så mycket som jag hade önskat.
Hinner inte skriva så mycket nu, men jag kan säga att situationen i stort är oförändrad, förutom att jag tycker att hans våldsamma tendenser eskalerar. Nu senast hade han, enligt en av fröknarna på hans dagis, helt oprovocerat bitit sin allra bästa kompis. Det blev inget märke så han kan knappast ha bitit så hårt, men jag känner mig ändå väldigt ledsen. Han och kompisen har varit som ler och långhalm sedan de skolades in, på dagis har det bara varit de två hela tiden. I början försökte vi umgås kompisvis lite på helgerna, men då var det alltid bråk och kalabalik och kompisen skrek i högan sky på sin mamma så fort han inte ville och min son blev förstås bufflig och stökig. Nåväl, nu har de pga sjukdom och semester varit ifrån varandra under nästan tre veckor och enligt min son bet han/slog sin kompis för att han är arg och ledsen för att kompisen har sagt att han inte vill leka med honom längre... mitt hjärta blöder
Min son har aldrig bitit någon förut, men har däremot själv blivit ordentligt biten ett par gånger, både av dagiskompisar och av andra kompisar.
Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska fortsätta nu, det känns som att orken helt har gått ur mig.
Hinner inte skriva så mycket nu, men jag kan säga att situationen i stort är oförändrad, förutom att jag tycker att hans våldsamma tendenser eskalerar. Nu senast hade han, enligt en av fröknarna på hans dagis, helt oprovocerat bitit sin allra bästa kompis. Det blev inget märke så han kan knappast ha bitit så hårt, men jag känner mig ändå väldigt ledsen. Han och kompisen har varit som ler och långhalm sedan de skolades in, på dagis har det bara varit de två hela tiden. I början försökte vi umgås kompisvis lite på helgerna, men då var det alltid bråk och kalabalik och kompisen skrek i högan sky på sin mamma så fort han inte ville och min son blev förstås bufflig och stökig. Nåväl, nu har de pga sjukdom och semester varit ifrån varandra under nästan tre veckor och enligt min son bet han/slog sin kompis för att han är arg och ledsen för att kompisen har sagt att han inte vill leka med honom längre... mitt hjärta blöder
Min son har aldrig bitit någon förut, men har däremot själv blivit ordentligt biten ett par gånger, både av dagiskompisar och av andra kompisar.
Vet faktiskt inte riktigt hur jag ska fortsätta nu, det känns som att orken helt har gått ur mig.
Vad tråkigt att det inte blivit bättre.
Frågan är ifall inte förskolan är en bov i dramat? Det kanske inte är hans miljö alt att han inte är mogen för det en. Han är bara 3,5år.
Min son påminner en del om din. Han är hemma fortfarande men kommer event. bli inskolad vid drygt 3år. Frågan är ifall det är bättre att vänta?
Kanske är det bättre för er också att vänta. Finns det någon här med lite mer erfarenhet?
På min son märker jag tydligt att det buffliga beteendet blir värre ju mer vi gör och ju mer han träffar andra barn som han måste anpassa sig till på olika sätt dela med sig, vänta på sin tur mm.
Världen måste få vara liten innan den blir stor brukar väl Anna säga.
Är det vid sådana här lägen man ska ta flera steg tillbaka.
Va jag märker så handlar det inte om att vänja barnet utan snarare att invänta barnet.
Barn som är väldigt observanta, lyhörda, snappar upp allt runt omkring blir kanske extra trötta av för mkt omkring sig?
Frågan är ifall inte förskolan är en bov i dramat? Det kanske inte är hans miljö alt att han inte är mogen för det en. Han är bara 3,5år.
Min son påminner en del om din. Han är hemma fortfarande men kommer event. bli inskolad vid drygt 3år. Frågan är ifall det är bättre att vänta?
Kanske är det bättre för er också att vänta. Finns det någon här med lite mer erfarenhet?
På min son märker jag tydligt att det buffliga beteendet blir värre ju mer vi gör och ju mer han träffar andra barn som han måste anpassa sig till på olika sätt dela med sig, vänta på sin tur mm.
Världen måste få vara liten innan den blir stor brukar väl Anna säga.
Är det vid sådana här lägen man ska ta flera steg tillbaka.
Va jag märker så handlar det inte om att vänja barnet utan snarare att invänta barnet.
Barn som är väldigt observanta, lyhörda, snappar upp allt runt omkring blir kanske extra trötta av för mkt omkring sig?
Son f?dd juli -04
Son nr 2 f?dd i april -06
Son nr 2 f?dd i april -06
-
Gäst
Jag håller med Marie-d fullständigt! Situationen som har uppkommit med sonen som är bufflig, och blir alltmer bufflig, leder lätt till att ni börjar fråga er om det är nåt fel på HONOM, och om han kan LÄRA sig att inte bete sig som en buffel. Så här tänker jag:marie-d skrev:På min son märker jag tydligt att det buffliga beteendet blir värre ju mer vi gör och ju mer han träffar andra barn som han måste anpassa sig till på olika sätt dela med sig, vänta på sin tur mm.
Världen måste få vara liten innan den blir stor brukar väl Anna säga.
----
Va jag märker så handlar det inte om att vänja barnet utan snarare att invänta barnet.----
Barn som är väldigt observanta, lyhörda, snappar upp allt runt omkring blir kanske extra trötta av för mkt omkring sig?
Ni kan inte lära honom att inte vara bufflig genom "härdning", dvs att han går och nöter med många barn på dagis. Han behöver ta det i små steg, SÄRSKILT som han så tidigt i livet och så tydligt signalerat att han är känslig mot nya ansikten, ljud, situationer, mycket människor. Varför tycker jag då att man ska backa nu, är det inte så att han måste lära sig hur man beter sig, helst lagom tills han börjar i skolan? Jo, för om ni låter honom få det lugn han behöver NU och möta andra barn och vuxna i en skala som passar honom, då har han STÖRRE chans att inte hamna i problem i skolan SEN(om vi nu ska tänka framåt här). Han blir en lugn kille, istället för stressad.
Han kan inte talas till rätta. Han blir arg, för att det händer saker inne i honom. Just därför blir det tokigt för honom, om han för höra "du behöver väl inte bli så arg". Vadå behöver? Han BLEV ju arg, försökte visa nåt med att han blev arg. Sen kan man förstås tillhandahålla konstruktiva förslag för vad man kan göra om man blir arg. Slå i en kudde, tex. Eller skrika inne i garderoben. Eller bryta samman (se Anna Wahlgrens obetalbara beskrivning av hur man bryter samman
). Men om det är så, att ilskan är förknippad i första hand med de situationer han tycker är jobbiga (exponering mot andra människor), så skulle jag främst försöka förebygga så att de inte uppkom och ta umgänget i mycket små steg!De verktyg man har att tillgå är:
Viktigast: se till att sammanhanget är på rätt nivå för honom. Dra ner på aktiviteterna, ge honom tid för sig själv, med er, med era sysslor Ge positiv vägledning. Vid bufflig attityd säger man inte "du får inte slåss", utan "vi klappar varandra fint" (kanske för lite mindre barn) eller "vi är mjuka mot varandra". Se tråden här bredvid, som jag tror att Lena skrev om vad man gör med 2,5 årig kombattnat som pucklar på lillasyster...Där står det bl a om ilska, och vad man kan göra när man själv blir så ARG för att ungen slår. Och. Till sist, man FÅR inte slåss ju! Men om han är bufflig för att livet är för stressande för honom, så måste han i första hand hindras från att vara hårdhänt, och inte tillrättavisas och förebrås. Hej från Åsa