Kände inget under dagen. Kl 21 gick jag på toa för att pinka - vattnet gick!
Åkte in direkt eftersom vattnet var ordentligt missfärgat (mörkt brunt).
Efter kl 22 kände jag första värken. Det var inte som jag hade läst innan (några minuters mellanrum mellan värkarna). Det blev liksom aldrig nåt mellanrum mellan värkarna. Jag hade inte då läst barnaboken, men tog det lugnt och försökte slappna av. Hade tidigare bestämt mig för minsta möjliga smärtlindring (sjukhus-skräck!) och att jag skulle röra mig mycket under värkarbetet, samt föda på knä.. Efter en timma var jag döende! Släppte aldrig taget om lustgasen
Ville pinka, men insåg att sladden till lustgasen var för kort. Den skulle inte räcka in på toan.Barnmorskan sa att det nog skulle hålla på så här i 8 timmar till och föreslog epidural. Jag tackade ja (!) Kände att jag inte skulle leva i 8 timmar till annars. Som tur var så hade läkaren nåt annat för sig just då, så epiduralen fick vänta. Efter ytterligare en timma fick jag krystvärkar. Barnmorskan "kastade" ner mig på en säng och sa att jag absolut inte fick krysta! Var ju bara öppen tre cm! Jag försökte sätta mig upp för jag mådde så illa. Då kollade barnmorskan hur öppen jag var - 10cm!!
En halvtimma senare var lilla Sara född! Då knackade läkaren på dörren. Han var nu beredd att ge mig epiduralen... Förvånad blev han, för där låg jag med en liten unge på magen
Som jag nu läst i barnaboken, så ska jag handla efter hur öppen jag är, eller?
Om det då går lika snabbt som förra gången är det ju omöjligt att veta när jag ska växla mellan avslappning och flämtandning. Och hur ska jag kunna flämtandas om det aldrig blir nåt mellanrum mellan värkarna?
Min förra förlossning tog ju inte ens fyra timmar från första värken fram tills barnet var fött.
