Hjälp, min son hatar mig i vill jag ska dö!

[LaPetita]

egentligen gör han väl inte det... men ikväll vid läggning var han sur på mig för att jag inte kunde komma på en gång o hjälpa när datorn strulade för jag ammade och sövde lillan. Han hotade med att gapa så hon vaknar, men jag sa att då tar det ju ännu längre tid. Till slut sov hon, men då kom han precis in och hoppade i sängen så hon vaknade igen (hon låg i min säng). Så det blev inget dataspel, klockan var snart 9.

Jag sa till honom o lillebror att jag ska släcka kl 21.15, kl var då ca 20.55. lillebror borstade, klädde av sig och gick in på rummet. storebror skrev ett hatbrev åt mig och låste in sig på toa. han skrev
stick eller dö
skitmamma
världens dummaste mamma
du är inte min mamma
jag hatar dig

jag började gråta o så blev det en riktig cirkus... efter en stunds gap o skrik o beslagtagande av pojkens myslampa kom lillebror in till mig och skulle trösta mig. han sa att jag var visst en bra mamma osv osv. Han är oftast gulligare mot mig för jämnan... då blev storebror svartsjuk för att vi satt o pratade.

kan tillägga att storebror fyller 8 om några dagar och lillebror är 6½.

vad ska jag göra med min äldste son?! jag blev verkligen jätteledsen för "hatbrevet"! utegångsförbud?! konfiskera gameboy? datorförbud 1månad? ska han inte få gå på kalaset han är bjuden på nästa lördag?!
VAD GÖR MAN?! Hur har jag kunnat misslyckas så hemskt?! eller har jag? lillebror tycker ju om mig...

Snälla hjälp mig vad jag ska ta mig till!! det är inte första ggn han säger/skriver att han hatar mig o skitmamma, men att jag ska DÖ, den var ny... jag försöker ju bara göra mitt bästa för att de ska ha det bra... att de ska få leka med kompisar, få god mat, lördagsgodis, lite utflykter, att vi går i fikar osv osv, allt jag antar att alla andra mammor gör för o med sina barn...

/en mycket ledsen, bekymrad och orolig mamma...

[*frieda*]

Ja men snälla nån då, så tragikst

Vet du: lite social delaktighet kanske skulle hjälpa honom/er Har du läst Barnaboken Konfiskera hit och dit och straffa på andra sätt vet inte jag om jag tror på Han är en stor pojke, ge honom uppgifter i hemmet, gå i pakt med honom "Ja, det kan vara besvärligt med småsyskon. De är lite tråkiga så här i början - men nu måste vi hjälpas åt så att det blir en stor och glad flicka av lillasyster." Låt honom hjälpa till med blöjbyten, påklädning o.s.v. på lillasyster, lådsas som om du inte klarade dig utan hans oersättliga hjälp. Resten lämnar jag till övriga forumister

[annawahlgren]

Välkommen är du

jag försöker ju bara göra mitt bästa för att de ska ha det bra... att de ska få leka med kompisar, få god mat, lördagsgodis, lite utflykter, att vi går i fikar osv osv.

Du har missat den lilla detaljen som heter uppfostran Barn lever inte för att underhållas, curlas och skämmas bort. I varje fall inte enbart. De lever för att lära. De ska bli vuxna en dag. De ska klara sig utan föräldrar. De ska till den änden framför allt lära sig hur man lever med andra. Ens främsta uppgift som förälder är att på bästa sätt förbereda sina barn för ett liv utan föräldrar. Du har ett stort ansvar där, som du försummat kapitalt.

Jag skulle vilja be dig läsa ett kapitel i Barnaboken som heter "Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet?"

Dina pojkars uppgift är inte att göra dig lycklig. Deras uppgift är, som sagt, att lära. Du är inte bara beskyddaren - och, som det har blivit, servceinrättningen - utan också och inte minst ledaren och guiden. "Så här gör man, när man tar sig fram här i världen. Så här gör man för att klara sig själv. Och så här gör man när man samverkar med andra."

I hatbrevssitutionen gäller det alltså att tänka: "Herregud, så där får han inte bete sig mot folk. Så gör man inte. Tänk om han skrev eller sa sådana saker till sin flickvän eller fru en gång. Eller sin chef. Eller sin arbetskamrat. Det får han ju bara inte tro att man gör!" I stället för: "Gud, vad jag blir ledsen nu. Jag, hans älskande moder som gör allt för honom, vad synd det är om mig, vad orättvis han är, vad illa han gör mig. Efter allt jag gjort för honom, hur kan han önska mig död?"

Förstår du? Oavsett hur ledsen du blev - och det blir man naturligtvis - skulle du ha rivit upp himmel och jord på temat SÅ SÄGER MAN INTE (och skriver inte förstås) och varit ursinnig, kontrollerat ursinnig men ursinnig. "Jag säger inte så till dig. INGEN säger så till dig. Då säger inte du så till mig. Du säger inte så till NÅGON. Har du förstått? Gör inte om det, det säger jag bara!"

Det vore ett besked att lämna, med mycket stora bokstäver, som inte det minsta inbjöd till några resonemang eller invändningar eller kommentarer alls. Bestraffningen skulle ha utgått genast och utan att du fikade efter några godkännande nickningar eller bekräftelser eller förståelse där heller; du skulle bara meddelat faktum: "Datorn (som ju utlöste det hela, dvs hans ohemula krav på dig) kan du glömma i fortsättningen. Jag får se om och när jag släpper dit dig igen, men det ska MYCKET till!"

Och det som exempelvis ska till är att han sätter sig och plitar ner ett ursäktsbrev, minst lika långt som hatbrevet och i repris cirkus tio gånger, enligt gamla tiders skolmodell. "Jag ber om ursäkt för att jag skrev fula saker till min mamma. Jag ber om ursäkt för att jag skrev att jag hatade henne. Jag ber om ursäkt för att jag skrev att jag ville att hon skulle dö. Det var mycket dumt av mig och jag ska aldrig skriva så igen, inte till min mamma och inte till någon annan. Jag ber om ursäkt." Upprepas tio gånger, som sagt. Det kan han ju låsa in sig på toaletten och göra.

Han fyller år om några dagar men du tänker förbjuda ett lördagskalas Straffet ska ha ankytning till förseelsen, annars är det verkningslöst. Du kan gott ta en utmaning med honom kvällen innan dagen före födelsedagen, där han får se och äta upp lite konskekvenser av sitt grovt oacceptabla beteende. "Jaha, du fyller år på ---. Jag kan inte tänka mig att du vill att en person som du hatar och som du skulle vilja se död, uppvaktar dig på din födelsedag eller ordnar någonting trevligt för dig. Och jag kan väl säga att jag inte har någon större lust heller. Så då kanske vi ska ta och hoppa över hela saken. VAD TYCKER DU?" Grilla honom lite på skuldgallret utan att vara det minsta intresserad av svaret. Vi vill bara försätta honom i det tillstånd av osäkerhet som krävs för att han - man, folk - ska tänka lite grann på hur de uppför sig här i världen. Tänka efter före, om man säger.

Dit har han lång väg att gå. Så dröj inte. Det är hög tid.

Dagen före födelsedagen kunde han då ägna åt att verkligen göra sig förtjänt av alla håvor som han nu tar för självklara - precis i enlighet med vad du lärt honom - och väntar sig ska ramla in som manna ffrån himlen. Du kunde förbereda honom på en avancerad jobblista på morgonen, att effektueras efter skolan dagen innan dagen D. Fortfarande i en ton som inger RESPEKT (den har du alldeles försummat att sätta dig i) och utan att fika efter godkännanden, bara som besked: "Jaha, i morgon är det din födelsedag. Vi får se hur det blir med den. (sakligt). Jag väntar mig att du gör en del NYTTA idag (det kallas gottgörelse, men det varken kan eller ska du förklara för honom; det ska han få fatta i handling och känsla alldeles själv sedan). Jag gör en jobblista, som du får när du kommer hem. Du ska vara klar klockan 8." (Eller vad som nu gäller.) Gå sedan utan att lämna plats för invändningar eller frågor. ("Vadå för jobblista?" - "Du får den när du kommer hem. Du ska vara klar med jobben kl 8." Upprepning bara, alltså.)

Jag hoppas du förstår vad jag far efter och ser ljuset i tunneln

Tilltaget att ställa sig och hoppa i sängen för att väcka lillasyster är ett indicium så gott som något på att killen behöver lära sig banal hyfs, inlevelse och eftertanke, och går jag närmare in på den scenen blir jag bara ännu mer

Jag vill varmt rekommendera dig Barnaboken i sin helhet för att ingjuta mod i dig att se vad kärlek verkligen är, den kärlek som vill frihet och växt.

[Fjällfolket]

Hej LaPetita!

Jag tar mig friheten att Länka till din tidigare tråd, för historikens skull - då får du bättre hjälp

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=

Vi behöver alla bakgrunden, för att kunna hjälpa...

/Fjällmor

[LaPetita]

Tänkte faktiskt tanken själv idag när stormen bedarrat...
Ja, det är en del som är jobbigt och varit... men idag har han varit jättemysig, så han är ju absolut inte jobbig jämt, men när det är så är det ordentligt...
Tack igen för omtanke!
Kram!
/LaPetita

[miar70]

Vilket alldeles underbart, uttömmande svar du fått av Anna, LaPetita Hoppas du kan ta det till dig - JAG tänker spara det i mina favoriter Lycka till

/Mia

[Nette]

När man läser om er familjs bakgrund ser man nog saken på ett annat sätt. Du har inte skrivit hur det nu går med den odräglige mannen din men jag antar att allt är som förut o han bor kvar med er o beter sig du beskrev tidigare. När man då tänker på din sons brev är det väl inte så chockerande att han han skriver så. Sonen är upprörd över situationen i er familj men kan ju inte konfrontera styvpappan som är orsaken till problemen, utan tar ut det på dig. När han skriver att han hatar dig så tror jag att han bara är så besviken på dig som inte skyddat honom o syskonen hans mot styvfaderns utbrott. Du bara låter det ske trots att du är deras mamma. Jag låter jättehemsk nu, men jag minns hur jag själv var arg på min mamma för att hon inte lämnade vår alkoholistpappa. Jag ville ha lugn o ro i livet men kunde inte säga det rakt ut åt min mamma, utan jag var allmänt elak mot henne istället. Att bo med en som plötsligt skriker o gormar över ingenting är jätte jobbigt för barn. Min mamma väntade med att lämna honom tills vi barn var flyttat hemifrån. Hon har sagt att hon stannade i förhållandet för vår skull. Vi som bara ville därifrån.

Jag känner ju bara till det du skriver, så kanske jag har helt fel, men min spontana tanke är alltså den att din son mår illa o visade det på det här sättet.
Om mannen din plötsligt har blivit omvänd o är snäll o go numera så är det väl som Anna skriver en uppfostringsfråga.

Kram!

[Gäst]

Hej LaPetita !
Jag minns din tråd som du startade för ett tag sen, om styvpappan, och jag tänker precis som Nette när det gäller din son. Jag blir egentligen mer nyfiken på hur det går med styvpappan och med kuratorhjälpen, än på den specifika konflikten med sonen. Vill du berätta mer om det? Jag förstår om du inte vill det, men i alla fall ville jag skriva att det allra allra viktigaste för sonen är att ha fast mark under fötterna, och det har han inte om den gormande "karln" som du kallar honom, fortfarande finns med i bilden. Du skrev ju också i förra tråden att det är sonen som mår sämst av situationen med styvpappan, och även om denne nu råkar ha blivit snällare mot barnen, tar det lång tid för din 8-åring att kunna lita på sin omgivning igen.
Det blir lätt väldigt orättvist att "behandla", eller korrigera, sonen om han bara uppvisar symptom på det som är orätt i hans omgivning, tänker jag. Jag kan förstås ha fel, för jag vet inte tillräckligt mycket om er. Men jag skriver detta i alla fall, och hoppas att du inte tar illa upp...

Så det är nummer ett om det gäller att han ska må bra. Nummer två, som gäller din och sonens liv tillsammans, innefattar självklart den uppfostran och delaktighet i ert gemensamma liv som Anna beskriver. Här tänker jag att sonen behöver veta var gränsena går när det gäller det ena och det andra, men också att han behöver göras delaktig i era sysslor, få sina egna uppgifter som han gör varje dag och varje vecka. Med detta växer han, han får en roll och en betydelse i ert hem. Dessa sysslor och er gemensamma "kamp för tillvaron" är viktig! Speciellt om hans tillit blivit naggad i kanten av en gormande "karl" (använder bara dina egna ord..). Sen är det förstås jättehärligt att få god mat, fika, leka med kompisar och få godis ibland, men det är liksom tillvarons krydda, inte basen och inte den viktigaste källan till glädje! Ert samarbete och hans känsla av att känna sig behövd och viktig är vad jag tror att ni skulle funna fokusera på just nu.
kram från Åsa

[LaPetita]

Tack för att ni bryr er!!!
Jag har varit iväg till stadens familjerådgivning, det var jag och så två "tanter" i 55-60-årsåldern, faktiskt väldigt skönt att de var "lite äldre", kändes på nåt vis mer förtroendeingivnade än om det varit en 25-åring...
Vi pratade väl nån timme, jag fick berätta om vår situation. De tyckte inte jag överreagerat utan att det lät jobbigt, skönt med förståelse oxå! Nu kommande måndag ska jag och maken gå tillsammans. "tanterna" ska då ffa prata om hur man bemöter barn o så. Fast han är alltså inte dumt jämt såklart, men det blir liksom lite när som helst, och saker som man inte fattar varför liksom... kanske det som är rätt jobbit för barnen, spec 8-åringen.

Deras pappa var inte alltid så rolig att vara med, därav separationen, det var sådär att han kunde brusa upp och bli superarg för nåt man aldrig trott skulle utlösa ilska. T ex att jag skulle träffa min syster en lördagsförmiddag, berättade jag, då kanske kan tänkt att vi skulle göra nåt annat o då kunde han bli superarg o gapa o bli "svartis" på att jag skulle umgås med syrran o inte med honom. Alltså en situation man intei förväg kan drömma om ska ge upphov till aggressioner... Vad jag vill säga med detta är att jag kan förstå att min son tycker det är jobbigt nu, just att man aldrig riktigt vet NÄR och VAD som utlöser att "karln" blir arg.

Jag hoppas iaf att "tanterna" har bra råd att komma med på måndag o att han tar till sig av det de har att säga.

Vad gäller mina barn i övrigt ang uppfostran så är det inga större problem med lillebror. Han hjälper gärna till, t o m att han erbjuder sig att t ex duka, passa lillan osv. Han är heller inte lika obstinat o så. Visst kan han bli arg, men det är mer "lagom". Så själva uppfostran är väl kanske inte felet sååå mkt tror jag... jag tror mer att 8-åringens attityd har med det allmänna familjeläget att göra. Fast efter vårt "gräl" i helgen har vi pratat om det och han har varit lite lugnare. Jag har oxå försökt vara mer bestämd på ett trevligare sätt, typ, och tycker faktiskt att "ordern" man ger går in bättre då.

Nä, nu måste jag gå o be gonattbönen med grabbarna, tack för denna ggn!
Många kramar, LaPetita

[Nette]

Hejsan!

Det låter ju bra att ni får hjälp med er situation. Du skriver att din mans bror också har konstiga uppfostringsmetoder så man kan ju tänka sig att de båda bröderna ägnar sig åt en sådan uppfostran som de själva har upplevt som barn. Det är ju inte så ovanligt att barn som fått auktoritär uppfostran för detta vidare på sina barn. Kanske du någon gång kan fråga honom om saken. Att han nu kommer med på familjerådgivning är ju väldigt positivt.

Lycka till

[annawahlgren]

Jag ville ha lugn o ro i livet men kunde inte säga det rakt ut åt min mamma, utan jag var allmänt elak mot henne istället.

Hon har sagt att hon stannade i förhållandet för vår skull. Vi som bara ville därifrån.

Igår fick jag en fråga i Gästboken av någon Henrik. "Hur många män har du haft egentligen? Tappade räkningen efter 5..." Jag svarade lugnt, men oj, vad den (evinnerliga) frågan väcker både smärta och ilska.

Jag tröstade mig, under / efter alla dessa skilsmässor, med att jag faktiskt visade barnen, i handling, att detta var ett förhållande som INTE var bra och INTE skulle anses acceptabelt. Jag kunde inte fixa ett gott och kärleksfullt äktenskap, trots att jag förstås ingenting hellre ville, men jag hade då också modet att bryta upp och ta konsekvenserna av mitt misstag. Jag kunde ta ställning inför barnen och visa dem att man helt enkelt inte ska gå med på vissa saker, som att bli illa behandlad, slagen, plundrad på egenvärde och självrespekt (och alla pengar man inte hade, givetvis).

Och jag kan konstatera, till min oerhörda lättnad, att detta ändå haft sin goda effekt. Barnen har inte upprepat min historia. Med ett undantag lever de i stabila, evighetslånga och framför allt GODA förhållanden, så som förhållanden mellan vuxna som respekterar och älskar varandra ska vara.

Jag har tre pappor till mina åtta barn. Två är döda. Den tredje försvann, efter år av terror. Med de tre andra - jag har varit gift sju gånger, varav två med samme man - lärde jag mig snabbt, om än smärtsamt, att sköta karln för sig och barnen för sig. Mina yngsta minns fortfarande med fasa de (få) gånger min man nr 5 (och 6) "tog hand" om dem i min bortvaro och skrämde vettet ur dem.

Man kan naturligtvis tycka synd om de små (och inte så små) barn som har en inte särskilt kärlskfull eller förstående styvfar, svartsjuk förmodligen och allmänt misantropisk. Men fortfarande är vår främsta uppgift som föräldrar att på bästa sätt förbereda våra barn för ett liv utan föräldrar. Vi präglar dem, det är ytterst sant, men vi lär dem också och inte minst hur saker ska vara, hur man klarar sig själv, hur man tror på sig själv och därmed så småningom blir i stånd att förverkliga det som var meningen med ens liv. Det är vår föräldraskyldighet, oavsett våra personliga misstag.

Därför kan jag inte ge LaPetitas ohängde son frisedel att bete sig illa, bara för att han har en styvfar som inte håller måttet av ena eller andra anledningen. Mammas förhållande med honom är en sak. Barnets fostran är en annan sak. Han ska förberedas för ett gott liv, ett anständigt och socialt fungerande liv, med andra människor än mamma och styvfar. Han ska förberedas för att välvillligt leva med sig själv.

Och då ska han fostras till det, oavsett allt.

Det kan vara synd om mig, därför att jag har haft en så olycklig barndom (vilket jag har, ha! Jävlar, jävlar ) men det ger mig inte licens att plåga andra i retur. Sådant ska föräldraförhindras