Har en fråga gällande ensamlek. Tycker nu (efter att ha läst Barnaboken för sjuttielfte gången, nu med nya ögon) att det är en helt självklar grej. Så bra för barnen att kunna leka själva.
Lite bakgrund först.
Har nog varit lite av en AP-mamma. Stora tjejjen min som blir tre om några månader och jag har levt väldigt tätt inpå varandra ända sen hon föddes. Jag har lekt med henne, underhållt henne och överstimulerat henne till max
Till följd av detta har jag fått en liten krävande dam som vill ha konstant underhållning. Det har alltid varit viktigt för mig att hon får vara med och hjälpa till med allt som ett hushåll innebär. Vi har lagat mat ihop, diskat, tvättat, städat, allt sånt. Så hon är behövd.
Jag tror att hennes "mammighet" beror huvudsakligen på två saker. Dels, förstås, att hon är van att det ska vara så.
Och dels, att hennes far inte finns där för henne på det sätt han borde. Jag tror att hon söker extra bekräftelse på min kärlek därför. 
Hon har levt i ett ganska desktruktivt familjeförhållande sina första år, med två ganska olyckliga föräldrar som följd. Pappan är missbrukare, och jag således medberoende. Han missbrukar hasch, samt dator. Dessa saker har gått före såväl henne som allt ansvar för hem och dylikt.
Jag har kämpat för att hon ska vara så trygg som det nånsin är möjligt och känns sig både älskad och behövd. Folk vi träffar upplever henne som en mycket trygg liten dam, och hon beter sig så, när vi är ute bland folk. Hemma däremot vill hon alltid vara i min närhet, helst i knät eller bara en millimeter ifrån mig.
Jag har som sagt gjort vad jag trodde var rätt, men mycket har jag gjort helt fel.
Med facit i hand är det lätt att säga så, men det känns helt meninglöst att älta och tänka "tänk om".NU har vi flyttat ifrån pappa, som inte tar sitt ansvar. NU är tid för förändring.
Försökte mig i morse på att hävda att mamma faktiskt måste läsa sin väääldigt viktiga bok nu och att du får faktiskt leka själv ett tag på ditt rum nu, så ska vi leka något tillsammans sen när mamma är klar.
Lilla damen tjöt argt och vildsint under några minuter och upprepade hela tiden "Jag är så ensam!".
Därefter kom hon knallande till mig och sa att hon ville läsa med mig. Tog upp henne i knät och sa att hon fick sitta där, men vara tyst så att mamma kunde läsa sin väldigt viktiga bok. Funkade sådär. Hon hade säkert tröttnat efter ett tag, om lillasyster hade varit nöjd med livet på golvet. Det är faktiskt väldigt svårt att läsa med två ungar i knäet. Hur kan jag få igång henne? Någon som har några tips?
Undrar även om lillasysters ensamlek. Provade med henne också. Hon lekte själv och glatt i ungefär en och en halv minut, innan vilda protester hördes. Är det fel att införa ensamlek just nu, vid nio månader? Jag upplever att hon har viss separationsångest. Jag kanske borde vänta? Vad tycker ni som vet?
