vore intressant att få höra om era erfarenheter vad gäller detta! KRAM
erfarna mammor: 8-månadersångesten?!
-
Lotta Sthlm
- Inlägg: 279
- Blev medlem: tor 25 nov 2004, 17:17
- Ort: S?der - Stockholm
erfarna mammor: 8-månadersångesten?!
hej på er! är bara nyfiken på hur era barn har förändrats under den sk. 8-månadersångesten? många av er kanske inte märkt av den alls?? och ni som har märkt av den, vid vilken ålder har den då inträffat? alltid runt 8 månader eller kan den inträffa tidigare eller senare??
vore intressant att få höra om era erfarenheter vad gäller detta! KRAM
vore intressant att få höra om era erfarenheter vad gäller detta! KRAM
Sagas började nog vid 7 månader och varade ungefär en månad... Hon brukar ligga en månad "före angivelserna", så även med detta... Det var aldrig så fasligt mycket som jag hade väntat, mest att det blev ganska mycket bekymmer med sömnen och så... I och med att hon sen började gå vid 8 måaders ålder, så kanske det mest var frustration också på något vis... Så, njae, jag är faktiskt inte riktigt säker!
*förvirrande...*
Hej!
Caisa fick 8-månaders ångest vid 7 månader. Det kom och gick i 2 månader. Framför allt märktes det när främmande människor döck ner rakt i ansiktet på henne "HEEEEEJ vilken söt bebis"
eller om det var mycket nya människor på en gång.
Det märktes också på ensamleken då hon ställdes sig upp och grät förtvivlat när jag lämnade rummet. Jag tog en paus på 2 veckor och körde sen vidare som inget hänt och det funkande jättebra.
Ofta när jag eller min sambo lämnade rummet utan att meddela "kommer snart" blev det inte heller bra
. Vi lärde oss rätt snart vad som funkade eller ej. En del i min omgivning tyckte vi var lite mjäkiga och konstiga som inte ville lassa över henne till vem som helst eller tog med henne på toan när vi själva behövde gå och vi var hemma hos andra, men det struntade vi i. Det var inget som gällde mig spefikt utan gällde både mig och min sambo.
Hos mig sitter beteendet fortfarande kvar i vissa situationer
även om det egenligen inte behövs.
/pia-lotta
Caisa fick 8-månaders ångest vid 7 månader. Det kom och gick i 2 månader. Framför allt märktes det när främmande människor döck ner rakt i ansiktet på henne "HEEEEEJ vilken söt bebis"
Det märktes också på ensamleken då hon ställdes sig upp och grät förtvivlat när jag lämnade rummet. Jag tog en paus på 2 veckor och körde sen vidare som inget hänt och det funkande jättebra.
Ofta när jag eller min sambo lämnade rummet utan att meddela "kommer snart" blev det inte heller bra
Hos mig sitter beteendet fortfarande kvar i vissa situationer
/pia-lotta
Dotter f?dd 031101, Barnaboksbarn fr?n 2 m?n
Dotter f?dd 051225, Barnaboksbarn fr?n start
Dotter f?dd 051225, Barnaboksbarn fr?n start
Teo hade en släng någonstans mellan 7,5 - 8 månader. Reagerade som ovanstående bebisar med främlingsrädsla. Det gick väldigt snabbt över. Sömnen blev inte påverkad. Hur det var med min stora kille har jag faktiskt glömt bort, så det kan inte ha varit särskilt länge eller intensivt det heller.
Mamma till tv? goskillar f?dda okt-98 och april-04
Hej Lotta
på vår dotter började det märkas redan vid 6,5 månader och höll i sig till ca 8,5 månader. Hon klarade inte av att människor hälsade på henne å framförallt inte för nära, att andra barn tog på henne eller satt för nära. Sömnen krånglade lite men inte så mycket, mer att hon drömde mardrömmar (verkade det som) slog ofta huvudet i spjälorna (trots högt spjälskydd).
Det vi gjorde var att folk inte fick hälsa på henne på en gång utan hon fick själv ta kontakt när hon ville. Vi såg till att inte vara på nya platser och träffa för mycket folk. Mitt i allt detta åkte vi dock på långsemester till Mexico, det gick inte att ändra då det både var semester och jobb (så att jag kan vara hemma lite längre:D) men det gick förvånansvärt bra på resan och med de människorna vi bodde med men vi lät som sagt var Vilma betrakta och sen ta del i det som hände om hon ville. Gällande sömnen fanns vi där med betryggande ramsa och ibland fick vi ta till kristilldelning som vi knappt behövt innan. Det viktiga som jag insåg efter ett tag är att sen backa gällande kristilldelning så hon får möjlighet att klara av det själv.
på vår dotter började det märkas redan vid 6,5 månader och höll i sig till ca 8,5 månader. Hon klarade inte av att människor hälsade på henne å framförallt inte för nära, att andra barn tog på henne eller satt för nära. Sömnen krånglade lite men inte så mycket, mer att hon drömde mardrömmar (verkade det som) slog ofta huvudet i spjälorna (trots högt spjälskydd).
Det vi gjorde var att folk inte fick hälsa på henne på en gång utan hon fick själv ta kontakt när hon ville. Vi såg till att inte vara på nya platser och träffa för mycket folk. Mitt i allt detta åkte vi dock på långsemester till Mexico, det gick inte att ändra då det både var semester och jobb (så att jag kan vara hemma lite längre:D) men det gick förvånansvärt bra på resan och med de människorna vi bodde med men vi lät som sagt var Vilma betrakta och sen ta del i det som hände om hon ville. Gällande sömnen fanns vi där med betryggande ramsa och ibland fick vi ta till kristilldelning som vi knappt behövt innan. Det viktiga som jag insåg efter ett tag är att sen backa gällande kristilldelning så hon får möjlighet att klara av det själv.
Mardrömmar och rädsla
Hej!
När Elvis var kring 7 månader tills han han var ca 10 månader var han jätterädd för alla utom mamma och pappa. Och då träffar han ändå mormor och morfar ungefär en gång i veckan och var ändå rädd för dem ca 10 minuter. När jag var hos vänner som han inte träffat tidigare alt. för länge sedan kunde han vara ledsen i 1 timme innan han lugnade ner sig.
Han är fortfarande blyg när han träffar andra än mamma och pappa men så länge han får stanna en stund i mammas eller pappas famn är allt lugnt.
Jag märkte oxå däromkring att han fick lite mardrömmar och kunde vakna med ett skrik för att börja gråta sen. Nu för tiden skriker han till ibland men jag behöver inte ramsa eller något.
Så var och är det för oss!
//Cecilia
När Elvis var kring 7 månader tills han han var ca 10 månader var han jätterädd för alla utom mamma och pappa. Och då träffar han ändå mormor och morfar ungefär en gång i veckan och var ändå rädd för dem ca 10 minuter. När jag var hos vänner som han inte träffat tidigare alt. för länge sedan kunde han vara ledsen i 1 timme innan han lugnade ner sig.
Jag märkte oxå däromkring att han fick lite mardrömmar och kunde vakna med ett skrik för att börja gråta sen. Nu för tiden skriker han till ibland men jag behöver inte ramsa eller något.
Så var och är det för oss!
//Cecilia
Mamma till Elvis född 4 mars 2004.
-
Lotta Sthlm
- Inlägg: 279
- Blev medlem: tor 25 nov 2004, 17:17
- Ort: S?der - Stockholm