Vad skulle jag göra utan detta forum??!!
Skönt att ni finns. Tänker mycket mycket MYCKET på det här med fostran just nu. Känner mig otillräcklig och blir besviken på att mitt sunda förnuft inte alls räcker till. Nu sover lille T bra på nätterna efter SHN-kuren, 
och det hade han ju inte gjort om vi hade gjort efter våra sunda förnuft. Är ni med mig? 
Kanske tänker jag extra mycket på det eftersom jag inte är med lillkillen på dagarna - jag jobbar heltid och min man är pappaledig (inne på tredje månaden), vilket förstås är suveränt! Kvällar och helger blir lätt jobbiga just nu med mycket kläng och gnäll så fort jag försvinner en meter.
Har just fått hem Barnaboken och håller på och läser på och vet ju att vi, och ffa pappa som har vardagarna, måste jobba mycket mer med social delaktighet och ensamlek. Idag hade de faktiskt diskat ihop efter att jag hade berättat och läst högt ur BB för min mysman (som inte är så läsig, men som gärna lyssnar) och de hade haft en jättemysig glad diskstund på drygt 20 min ihop. Kul!
Här kommer nu min lista med blandade frågor (blir glad för svar på någon eller många!):
1) Theodor blir väldigt glad när jag kommer hem på kvällarna. Ofta övergår det fort i frustration. VIll vara KLISTRAD. Bevakar mig som en hök. Vill bäras. Kram på golvet räcker inte, lyfter jag inte upp honom kastar han sig och svär fula svordomar. Han blir lätt överuppspelt och ger sig på mina glasögon eller kan skojdra mig hårt i håret. Hur bemöter jag detta? Har försökt tala om att det inte är okej och ge ett bra alternativ som att klappa fint/undersöka glasögonen tillsammans. Då blir han oftast förbannad. Blir han arg kastar han sig framåt och vrålar eller så går han till attack och dunkar huvudet mot mig. Då brukar jag just nu gå därifrån. Tänker att denna negativa respons att jag försvinner en stund tills han lugnat sig lite ska lära honom att det inte är okej att göra mig illa. Blev dock kraftigt ifrågasatt när just detta hände inför svärfar idag - attans vad jag tog åt mig och kände mig ännu osäkrare på hur jag ska göra!
2) Ensamlek har jag läst om i BB. Jag vill dock inte göra det medsamma efter att han har vaknat. Dels vill han upp och spana in läget. Dels vill han fort ha frukost (gröt och macka). Jag är inte pigg på att införa välling i sängen på morgonen, sabbar våra matrutiner som funkar rätt bra (matglad kille som idag glatt åt dansk fotsvettsost!). Nu funderar jag på vad han ska säga om att bli placerad i spjälsängen efter frukosten? Fattar han att nu är det annat på gång? Kommer han inte vilja leka i sängen när det är sovdags då också?
3) Denna fråga handlar om mig själv. Hade tidigare då jag åt p-piller rejäla pms-besvär då och då. Var mycket låg. Blev mycket bättre när jag lade av med p-piller inför att lille T blev till! Slutade amma 1 v före 1-årsdagen och fick den första riktiga mensen ca 10 dagar senare. Har nu känt mig riktigt låg, ångestfylld, deppig, extremt känslig flera ggr - precis likadan som på den gamla trista pms-tiden. Någon som känner igen sig? Är det hormonerna som håller på att åka lite berg- och-dalbana?
Hmm...Diskuterar gärna andra saker också, men nu har jag skrivit så mycket så det får räcka för ikväll! Ser fram emot era tankar, råd och synpunkter!
Godnatthälsningar från E
