Om fysisk utveckling

[camilla]

Da mina flickor var 5 manader sa holl de pa att ova pa att vanda sig fran rygg till mage, da de lyckats 2-3 ggr sa slutade de öva... Nu haller de pa att forsoka krypa och det med att vända sig är helt ointeressant, de piper och väntar tills jag vänder dem. Det verkar som om de koncentrerar sig pa en sak i taget för da de började med vändningarna sa slutade de "prata" (sade ma,ma,ma innan). Nu vill de krypa och säger iofs da,da,da samtidigt men ma,ma,ma har de inte sagt pa 1,5 manade. är det sa det skall vara?? Borde jag lata bli att vända dem om sa de börjar öva igen pa detta?
De star numera med rumpan i vädret och gungar fram och tillbaka, hur lang tid brukar det ta innan de kopplar att de maste röra knäna framat ett i taget (grodhoppen har de redan provat med paföljden att de störtar eftersom de inte flyttar med handerna)? De star upp jättebra, alltsa man far ju hjälpa dem med balansen men de har styrkan i benen sa det känns sa konstigt att "alla andra" barn vänder sig. I Barnaboken star det ju oxa att vid denna alder sa kan de rulla runt... Vill gärna höra om andras erfarenheter.

[anna]

Hej!

Var inte orolig!
Det kommer, det kommer

Med stora flickan Clara var det så som du beskriver.
Hon vände sig inte. Hon vände sig 2-3 gånger bara, tills det var dags att börja gå. Konstigt kändes det, eftersom "alla andra" kunde det, men något fel på henne, det var det ju inte.

Vi hade henne på högsta läget i spjälsängen ända tills hon var 1 år, hon bara låg ju där och vände ju sig inte i alla fall!
Samma på skötbordet, man VISSTE att hon inte skulle ramla ner.
Nu chansade jag ju inte med det förstås, utan var bredvid.

När jag nämnde det för BVC sa dom att jag kanske "hjälper henne" lite för mycket. Hon tog ju sig inte upp från liggande på rygg till sittande heller. Där menade dom att jag kanske sträckte fram händerna och lyfte upp henne för fort, innan hon fick försöka själv.
Kanske var det så, jag vet inte. Kanske var det för att jag fegade med Clara, och aldrig vågade ha henne sovande på mage. Jag har funderat en del på det faktiskt.

Ang. krypandet, så kröp aldrig Clara, hon hasade med en enorm teknik på rumpan. Fort, fort gick det över trösklar och mattkanter.
Hon var "sen" med att gå, gick inte innan hon var 1 år och 3 månader.

Lilla Ida fick förmånen att sova på magen, och hon var betydligt snabbare med att vända sig, och kröp även "klassisk krypning".
Även hon tog ganska lång tid på sig att gå (1 år, 2 månader) men har istället utvecklat pratet! 35-40 ord vid 1,5 års-kontrollen, och nu betydligt mer, samt sätter ihop fler-ords-meningar Det är JÄTTEKUL!

Det är helt enkelt olika hur fort det går med olika barn. Vissa stadier kan dom faktiskt "hoppa över", som det där med vändandet, utan att det är konstigt för det! Så var det ju för Clara.
Det kommer när barnen är redo! Plötsligt en dag kan dom, och vad STOLTA dom kommer bli då!

Var inte orolig!

kram anna

[camilla]

tack for ditt svar anna, det verkar ju alltid som att alla andras barn gor sa mkt eller oxa ar det bara de som har sadana "duktiga" barn som berattar om det (eller kanske jag som letar fel i min oro att nat skall vara fel). Jag ar ju jattestolt da jag berattar att de sover hela natten, da de inte gjorde det (innan kuren) sa sade jag aldrig nat om ingen fragade....

[/LO]

Hej.
INGEN fara.
Vera har sovit på mage - inte från början dock - men hon vände sig om när hon var ungefär 6 månader. En eller två gånger.
Hon var åtta månader när hon började åla sig fram och det tog ett tag innan hon kröp. Och nu går hon sedan ett par veckor tillbaka.

De har sin egen utveckling och gör saker när de är färdiga helt enkelt.

/LO

[Jennie]

Håller med föregående talare. Ta det lugnt! 8) Alla är vi olika (och tur är väl det). Min äldsta vände sig när han var 3 mån både från mage och från rygg och min minsting vände sig från mage till rygg tidigt men var 7 mån innan han vände sig från rygg till mage. Men ändå så gick han vid knappt 10 mån efter att ha krupit som en apa - alltså inte på knäna utan på fötterna. Såg mkt lustigt ut Min äldsta kröp dock på "klassiskt" vis.

Jag tycker att det är trist att det är så mycket jämförande hos särskilt oss mammor om både det ena och det andra vad gäller våra små barn. Så fort ett barn sitter/kryper/går tidigt så är det barnet såååå duktigt!! Vad är då de andra barnen som tar det lite lugnare??? Duktiga de också såklart Som förstagångsmamma lyssnar man nog mer på dessa jämförelser och blir kanske lite orolig om barnet inte följer regelboken, men strunta i det, då besitter barnet kanske en annan egenskap istället och kanske just då håller på att snappa upp en massa ord Som kanske inte sägs just då men som kommer några månader senare...

Så ha attityden av självklarhet där och jag lovar, när tjejerna är några år kan de garanterat vända sig

[annawahlgren]

Vill hjärtinnerligen rekommendera februarirkönikan till MYCKET nogsam läsning

[anna]

Hej igen!

Jag läste krönikan, och där fick jag ju lite belägg för mina funderingar över Claras senfärdighet med vändning...Kanske det ändå VAR ryggläget som var orsaken... Tur som var fick hon inte platt huvud i alla fall, det har en del av barnen i mammagruppen...

Samtidigt funderar man på om det stämmer, för Claras likagamla kompisar sov också på rygg, och DE var inte så sena med vändning :-k

Nåväl, det som är gjort är gjort, jag kan inte backa bandet.

Så - Camilla - hur är det med er? Sover flickorna på mage eller rygg?
Jag är bara nyfiken!

kram anna

[liw]

Hej hej... jag har läst februarikrönikan och blir nästan lite orolig... har jag tolkat hela texten helt fel ifall jag säger att jag har förstått det som om barn som inte kryper inte blir lika "intilligenta" som barn som kryper (på alla fyra)

Emil kröp först vid 10 mån och det började han med samma dag som han reste sig upp första gången.
Jonas som har sovit på mage (nu 8 mån gammal) är en hejare på att åla sig fram men krypa verkar han inte så jätteintresserad av. Han ställer sig upp i krypställning, flyttar ngn arm då och då men nej... det går sååå mkt snabbare att ta sig fram ålandes. Han drar sig liksom fram på underarmarna och skjuter ifrån med högerforten. Om han nu "väljer" att nöja sig med det sättet att ta sig fram ska jag som förälder då behöva oroa mig för ytterligare en sak

Jag kanske är helt ute och cyklar, rätta mig då! Men lite orolig blir man... det är så mkt som sägs överallt hur det "ska" vara för att det ska vara normalt och jag blir snart gråhårig i förtid av allt detta

[annawahlgren]

Nej, du ska verkligen inte dra på dig mer oro än du behöver - den oro man inte kommer ifrån som förälder, den osäkerhet man ju måste känna för att kunna lyssna och förstå - fast jag föredrar att kalla den osäkerheten SÖKANDE - den behöver inte späs på med alla dessa "ska" och "ska inte" som står som spön i backen nuförtiden och som i regel skiftar som årstiderna Ena året ska man det ena, andra det andra, och alltid är det mesta fel, om man ska lyssna till Etablissemanget. Som i sin tur går på order uppifrån. T ex kan man mellan skål och vägg få höra gamla erfarna barnmorskor och barnsköterskor sucka: "Ja, vi vet ju att små barn sover mycket bättre på mage, MEN DET FÅR VI INTE SÄGA."

Det stora miraklet här, naturens verkliga under, Guds stora gåva till alla människor som får uppleva nåden att bli föräldrar - är BARNET. I varenda liten unge som föds finns hela människosläktets utveckling nedärvd och inprogrammerad. Varje litet barn bär med sig, och får med sig redan fosterlivet, ALLT det barnet behöver för att utvecklas till sin fulla mänskliga potential. Man kan alltså lugnt (nåja! Så lugnt som går) förlita sig på att utvecklingen sköter sig själv - om man bara GER FÖRUTSÄTTNINGARNA. Och detta i sin tur betyder ofta nog att inte hindra.

Det är alltså inte vi vuxna som "lär" barnet gå (även om jag befarar att gångträning snart blir en schemalagd aktivitet för dyra pengar som ALLA måste gå på minst en gång i veckan). Barnet kommer att gå tack vare tre givna förutsättningar: 1. naturens imperativ (ungen SKA börja gå, hur bra den än kan krypa); 2. uppnådd motorisk och neurologisk färdighet; 3. ett golv eller annan öppen, plan yta att begå.

Ingen öm förälder skulle komma på tanken att försöka hindra detta: "Ånej du, du sätter dig ner igen, du ska inte försöka gå, inte! Det ska vi nog bli två om. Gör inte om det!" Till inte för så länge sedan var det heller ingen öm förälder som skulle drömma om att TRÄNA barnet i att försöka gå. Vilket nu sker hela tiden - ungen använder sin ömma som gåstol, och de ömma kan tävla sinsemellan i vem som går mest och längst med sitt barn upphängt i händerna och tro att det är så det ska vara. Det är det inte.

Hade de små inte HINDRATS i sin naturliga, motoriska och neurologiska utvecklingsgång genom att som nyfödda placeras på rygg, hjälplösa som sköldpaddan på sitt skal, hade de inte behövt "tränas" i att gå och dessförinnan brutit samman inför det krypande de aldrig av sig själva fick komma fram till och därför inte förstår sig på. Hjärnan har "glömt" . Den naturliga utvecklingsgången bröts. Och det får de ömma betala för genom att i efterhand försöka överbrygga det hinder de i missriktad välvilja, eller rädsla för SIDS, reste. Vad barnet får betala vet vi dessvärre inte ännu - det allmänna ryggläget för späda barn stipulerades så sent som 1992.

Barnabokens styrka ligger i att den utgår från BARNET. Inte från Etablissemangets dekret, trenderna i tiden, "kulturen" hit eller dit eller de ömmas behov. Den ser till och försöker förklara barnet - barnet MÄNNISKAN. Därför är den tidlös och universell, liksom barnet är tidlöst och universellt. Barn föds gjorda av exakt samma saker var de än hamnar i världen, och gemensamt för dem alla är verkligen att utvecklingsgången finns där inprogrammerad, färdig och klar. De föds till människor, inte till sköldpaddor eller mygg. (Även sköldpaddor och mygg har sina överlevnadsprogram. En sköldpadda på rygg kan inte leva.) Och vi, deras föräldrar, vuxna medlemmar av detta samma människosläkte, har i alla tider vetat att föda upp vår avkomma så att den skulle klara sig själv, förhoppningsvis, en dag (och helst klara oss också...) Om inte folk i alla tider hade vetat att tillfredsställa sina barns överlevnadsbehov hade släktet Homo Sapiens försvunnit från jordens yta för länge sedan.

I stället la samma Homo Sapiens under sig jorden. Varför då? Hur då? Hur gick det till? DET är vad utvecklingen berättar, utvecklingen som finns inskriven i ditt lilla barn liksom den fanns i dig och oss alla. Och granskar man då detta mirakel, som sker inför ens ögon - att man får SE hur det gick till - så aktar man sig för att inbilla sig att det man själv gör, eller inte gör, det man "tränar" och stimulerar, etc etc, har så där kolossalt stor betydelse. Vi "gör" inte våra barn. Vi gjorde vad vi skulle där i sänghalmen. Resten gör barnet självt - om det bara 1. ges förutsättningarna för sin lagbundna utveckling, 2. inte hindras i densamma.

Så ge barnet förutsättningarna - ge FORMEN, som jag kallar det i Barnaboken. Överlåt sedan med största förtroende åt den lilla människan själv att ge denna form INNEHÅLLET. Stig tillbaka, ha förtroende, hindra inte - och begapa miraklet

Förutsättningarnas förutsättning är naturligtvis rörelsefriheten.

[liw]

OK. Tack för ett långt och innehållsrikt svar Då fortsäter jag med att iakta det lilla miraklet här hemma

[camilla]

De ligger faktiskt pa sidan . Anda sedan de var pyttesma sa har de sovit pa sidan med en kudde/filt framfor ansiktet och det har gatt bra for dem att somna in sa sa jag foljde kuren pa allt annat an just det med maglagt... De vill fortfarande inte rulla runt men sedan nan vecka sa star de pa alla 4 och vager fram och tillbaka sa jag skulle tro att de kommer krypa. Jag skall verkligen inte oroa mig, de ar helt perfekta!! grejen e ju den att da man laser om barns utveckling sa star det ju alltid vad de gor i vilken manad etc och det ar sallan man pratar om att det finns manga som avviker fran detta monster.

[marie-d]

Hej!

Jag tycker februarikrönikan var jättebra!
Min pojke har legat mycket på mage ända sedan han föddes. Nu vid sex månader kryper han med en väldig fart och har börjat resa sig mot saker. Man ska absolut inte känna sig "stressad" eller orolig för att barnet inte kryper vid 8 månader. Det kommer om man ger barnet förutsättningar och det gör man genom att lägga barnet på mage. Barn är individer och det tar olika lång tid. Lägger man aldrig barnet på mage är det svårt att lära sig krypa. Jag tror att det lite är det som Anna är ute efter. Det har varit intressant att se alla som delsteg på vägen till krypandet. Det är inte bara att ligga på mage utan de klarar hela tiden av nya saker liggandes på mage.
I vår föräldrafrupp är vi ca. 8 föräldrar. Vi är två som har haft barnen på mage resten har vid varje träff (inte nu längre då barnen är 7-8mån) haft barnen liggandes på rygg. Det är just "magbarnen" som lärt sig krypa tidigt. De andra som är runt 8 månader kryper inte. Om det beror på magläge kan man bara spekulera om.
Vill även säga att det har blivit populärt att gå runt med sina barn redan vid 4,5,6 månader med kommentaren "Mitt barn kanske kommer hoppa över att krypa och gå direkt istället" Jag har också gått med min son någon enstaka gång nu när han ställer sig upp mot saker ,men tycker inte man ska göra det för mycket utan ge barnen en chans att utvecklas i sin takt. Den glädje och den självkänsla och harmoni min son visar nu när han kryper runt är obeskrivbar. Det är underbart att se hans glädje av att kunna ta sig dit han vill!
Marie

[viola theresa]

Lite kuriosa: Inom musiken finns det dom som tränar folk (vuxna!) med dåligt rytmsinne genom att låta dom öva att krypa,s.k. cross crawl, vänster hand + höger knä ner samtidigt och vice versa.
Lär vara väldigt effektivt,har visst att göra med att hjärnhalvorna måste samarbeta.