Joho, det är bara att vattna på i tålamodsrabatten som jag brukar säga.

Har själv alltför lite av den där varan....Men tre saker är också viktiga att ha som mantran i huvudet tycker jag:

Det är VIKTIGT att känna sig behövd (på allvar) här i världen. Det gör underverk för gnälliga som frågar om vikten av sin existens.

Var ditt barns bästa vän. Jag måste ofta påminna mig om det, både bra dagar då Vän Av Ordning tränger sig emellan ibland

och dåliga dagar då jag inte riktigt förmår hålla den nivå jag strävar efter. Jag rapar mantrat tyst för mig själv och analyserar situationen. Agerar jag som att jag är mitt barns bästa vän nu? På riktigt? KÄNNER jag det HÄR och NU på riktigt? När du har den rätta känslan så kommer du att märka att många situationer löser sig själva (nästan).

Gå i pakt! Om det finns mycket skrivet här på forumet.
Nåväl, det om tålamodet. Tolka inte det här som kritik det var bara råd för framtiden apropå just tålamod.

Nu till det aktuella inlägget.
Fialoppan skrev:
Jag ger en lång kram o talar om t nu måste vi ändå städa,men han bara skriker!!!

Jag försöker så ggottt jag kan-Nu ska jag städa Albins rum, Kom följ med!
I detta ovan tror jag att det finns en del att göra.
"Nu ska
jag städa, kom och
följ med"

innebär det att han är oumbärlig för dig för att arbetet ska bli gjort
En kram tror jag inte heller passar sig i en sån här situation, men det säger jag förstås på distans. Är det någon som vi ska tycka synd om här är det DIG

För du fixar ju inte allt jobb som ska göras alldeles själv! Du hittar inte det och inte det. Vet han? Oj, oj, tänk om man hade haft någon hjälp, jag KAN ju inte göra det här själv... o.s.v. o.s.v.
Du måste alltså visa honom att du klarar dig sämre (eller inte alls) utan honom - på riktigt. Och för att verkligen visa det behöver man både tålamod och förmågan att ge honom tid. Var hjälplös och vänta, vänta.
Har ofta kommit på mig själv med att t ex inför påklädningen gå omkring och plocka saker i väntan på sonen eftersom det hela tiden finns att göra. Och sedan irriterat mig över att sonen aldrig tycks vara intresserad av att klä på sig och gå ut trots att jag sagt till.

Inte så konstigt.

När jag tar mig tid att titta på situationen utifrån så begriper jag ju att HAN väntar på att JAG ska bli färdig.
Här har du en länk där Anna ger en massa aha:n kring den sociala delaktigheten.

Den vänder sig till ett äldre barn än ditt (i riktiga trotsen) men det finns MYCKET att ta till sig där.
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=7061
Här finns det också en massa tips kring social delaktighet för olika åldrar.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5385
Annas svar i den här länken älskar jag, det om att barn behöver TID.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=
Så enkelt men så svårt. Också bra att ha i bagaget! Själv har jag klistrat upp det på kylen som en påminnelse var dag.
PS. Jag är medveten om att det kan bli knasigt eftersom du kanske inte angett ordagrant vad du sa eller hur du gjorde. Hoppas att du har överseende med det.
