Ulrika Berg skrev: Kan det vara nåt i utvecklingen som gör att han känner sig otrygg på nåt sätt
Det finns tre faktorer här, skulle jag säga, som "gör att han känner sig otrygg".
Den första är jobbig nog: han befinner sig med största sannolikhet i åttamånadersångesten nu. Läs gärna "Åtta och nio månader: Åttamånadersångest. Född till ett jag" i Barnaboken och bilda dig en uppfattning om vad det är han går igenom
Den andra är öroninflammationen. Den bemötte ni lugnande och det gick bra. Men för små barn är smärta, elände i kroppen, konstigheter man aldrig varit med om och inte kan begripa sig på, lika med vargen. Något fientligt som gör en illa har invaderat en. Man har inga referensramar alls. Man vet inte, som litet barn, att folk blir sjuka då och då och att det inte är farligt alls i regel och att det går över, och vips! blir folk friska igen och allt är som vanligt. Man vet ingenting. Det okända är alltid skrämmande och gör det dessutom ont, utan att man har det vuxna perspektivet och erfarenhetens distans, känner man sig förmodligen hotad till livet - och definitivt till tryggheten, till det som var det säkra livet, förkroppsligat inte minst av den egna lilla kroppen och dess funktioner, i ens tidigare så säkra lilla värld.
Den tredje faktorn är den svåraste för honom av dem alla: er egen oro
Oron är den största boven i all barnavård. Med den oro åt vilken du ger röst nu bekräftar du för lilla barnet att allting verkligen är både farligt och fel. Att hans lilla liv verkligen hänger på en skör tråd. Att du och ni inte har en aning om vad ni ska göra. Att ni inte kan stå som hans överlevnadsgaranter längre. Att ni är hjälplösa. Att ni inte kan rädda er själva, än mindre honom, ert lilla barn. Och DET betyder livsfara för honom. Han vet, instinktivt, och har vetat sedan han föddes, att han är hjälplös utan er. Att vara hjälplös handlar inte om att känna sig ledsen och ensam utan om att på goda grunder frukta för livhanken.
Därför är det så extremt viktigt att man särskilt noga, oförtrutet noga, överför sin fasta övertygelse till barnet om att ingen fara hotar alls - att det som händer visserligen är tråkigt och bedrövligt men absolut inte farligt eller fel - just när lilla barnet som mest torteras av vargen i den ena eller andra skepnaden.
Så ta er samman
Er egen oro får ni ventilera för varandra men inför barnet ska den stoppas i påse, skjutas, motas bort, effektivt som om det var vargen själv ni sköt utanför dörren för att den inte skulle ha en chans att så mycket som komma i avlägsen närhet av er son
Verktygen finns, de som kallas krisverktyg; men inga verktyg i världen hjälper om ni inte kan underbygga dem med säkerhet och lugn, betryggande - i ordets sanna bemärkelse - lugn. Det är Attityden av tveklös självklarhet som ska ligga i botten och till grund för allt ni gör. Så läs på - i Verktygslådan t ex eller i Lathunden eller var ni tycker där ni kan känna er stärkta - och besvara lilla pojkens ängslan nu, den som ni har förstärkt i stället för att hjälpa honom lägga bakom sig tillsammans med öroninflammationen, med betryggande försäkranden i lugn handling om att allt är bra, ingen fara hotar, han kan sova så gott, ni finns där och håller vakt och skjuter vargar så fort de skymtar ända borta vid horisonten
född 060516 
Han behöver ju verkligen sovtiden nu eftersom det annars blir jättelänge till kvällen. /Ulrika.
Det blir dock bättre och bättre för varje vecka 
Jag försöker alltid ha henne i sängen tills sovtiden är ute, men ibland har det hänt att jag tagit upp henne en kvart tidigare (marginalkvarten) om hon legat vaken 45 minuter utan att somna om och om hon är arg/ledsen. Men jag inväntar alltid tystnad innan jag går in och hämtar henne.
. Brukar lugna sig lite efter midnatt och vaknar kanske då "bara" en gång i timmen... Jag fattar verkligen inte vad som hänt???
Vi har buffat en hel del och ramsat om varannat.