
Tack, LO

Sedan har vi nog lite trotsålder här, hmhm

Får jag rekommendera dig att lusläsa "Jag vill, jag vill inte

" i Barnaboken, och kanske även "Syskon"
Ett billigt litet knep är att städa undan alla leksaker. De bara försvinner, en efter en (eller 25 i taget - varje barn i Sverige under skolåldern lär ha i genomsnitt 353 stycken

) samtidigt som man enligt vad LO skriver verkligen genomför organiserat "arbete", om så krävs med handen om handen och utan att ge sig eftersom man inte KAN själv. Tills man anser uppgiften avslutad, då man tackar hjärtligt för hjälpen och sedan garanterat låter barnet vara i fred - inte tittar, inte pratar, utan bara "förlitar sig" (ska det se ut som) på att barnet har sååå mycket att göra nu, själv. Här ger man alltså den Tomma Tiden en chans och skrotar alla missriktade ambitioner att styra om trevliga fritidssysselsättningar och "stimulera".
Kommer han klängandes och ska hänga på dig, sätt dig ner på golvet till hans disposition. Bara sitt där. Håll om lite om han håller om dig, men prata inte en massa, särskilt inte i irriterad ton. Fråga möjligen mjukt: "Vad ville du, då

" Vänta på 1. svaret, 2. att han själv rör sig ifrån dig, till slut. Då kan du återgå till ditt.
Att leksakerna försvinner leder till att han 1. noterar det, 2. saknar det ena eller det andra, 3. frågar efter det ena eller det andra, 4. uppskattar att återfinna - om och när han lyckas hitta dem. Med din synnerligen diskreta hjälp i form av frågor, för själv har du ju ingen aning
PS Tack för dina varma ord
