1år2mån trots?

[-josefine]

Hej!

Adam som nu är lite över ett år har börjat med ett underligt beteende (tycker iallafall mamman som inte fattar nåt vad detta nya är). Han har börjat sätta ALLT i munnen igen. Han har alltså haft en period här emellan då han inte ätit på allt, men nu är vi alltså tillbaka på minussidan.. Jag visar och visar, ex sanden kan man sätta i hinken, stenarna på lastbilsflaket, käppen kan man rita i sanden med, skräp hör hemma i skräpkorgen osv.. Men han ser på mej med ett finurligt leende, svänger ryggen mot mej och sätter i munnen!

Adam som älskat att ge saker - vill plötsligt ha allt för sig själv. Kommer man nära då han tagit något, kryper han snabbt iväg med ett hårt gnäll. Lite typ; KOM inte hit, det är mitt! JAg har alltid varit uppmuntrande och tackat så mycket för det han ger.. men nu fungerar det inte längre.

Han har börjat klösa, bita, riva i håret osv. Då jag visar att man klappar, blir han arg och klöser ännu hårdare! Jag visar igen osv. och det slutar med att han är vrålarg.

Vid matbordet vill han inte alls sitta stilla i stolen. Han vill upp på bordet, jag har satt säle på honom men det hindrar honom inte från att kasta mat runtomkring sig. Han vill inte alls äta själv, utan kastar bara maten på golvet odyl. Så pekar han på skeden och vill att jag skall mata..

hur bemöta allt detta??

[Gäst]

Hej!

Jag känner igen en del, det andra har jag bara lösa funderingar omkring...

1) Att sätta allt i munnen med ett finurligt leende (seeer mamma nu vad jag gööör..? ):

Hugo gjorde just precis exakt detta i samma ålder. Det skulle ätas jord så det stod härliga till, och när jag tömde lilla munnen på jord med något mammahummande, så skrattade han, och stoppade i mera...

.. tills så en vacker dag...

..bestämde sig den goda mamman att ignorera. Gossen tittar på mig med det där leendet, och stoppar i en näve jord i munnen. Jag vecklar upp tidningen, och börjar läsa med en suverän "jaha, du äter jord, så trevligt då" - min...

... och gossen funderar en stund, och spottar sedan ut. Det var inte gott, nej. Någon näve nummer två stoppade man heller inte i. 8) Det räckte med en gång.

2) Man skadar inte folk. Inte på några villkor, tycker jag. Handen om handen, och blir man vrålarg, så skulle jag nog lämna honom ifred en stund, för att markera, att visst får man bli arg, men då behöver inte jag vilja vara där och lyssna. Ställer mig kanske på behörigt avstånd och Sysslar Med Annat, tills lugnet åter lägrar sig. DÅ kan man få mera av min uppmärksamhet, skulle jag tänka. Rätt eller fel? Jag har inte varit i den situationen själv än, förstår du... Men jag tror, att vi behöver i det här läget ge barnet plats att reagera. Visst får man bli arg. Men den andre parten behöver inte stå där och ta emot ilskna slag. Vill man slåss, så kan man få en kudde eller liknande att slå på, tills man fått ur sig det värsta. Tänker jag. Nu tror jag inte att en 14-månaders förstår, ifall man bara räcker över kudden - jag tror att han behöver veta vad man i det läget gör med den. Så jag undrar om det skulle fungera, att nästa gång du själv blir så där lagom ilsk på något, så passar du på att spela lite teater?

"NU är jag RIKTIGT ARG," deklarerar du med (lagom) hög röst, stegar bort med bestämda steg till vardagsrummet, slår ett par tag på kudden, och släpper sedan lite teatraliskt ner axlarna, och suckar med ett leende: "DET var skönt att bli av med!"

Vad tror ni, kan det fungera med så små barn som 14-15 månaders? Man skall ju inte skrämmas. Men om barnet får se att vi inte förbjuder eller gömmer bort våra känslor - inte ens de ilskna - utan visar de små hur man handskas konstruktivt med sådana här känslor - så kanske, tänker jag, kan det fungera att erbjuda en illvrålande 15-månaders samma kudde, med ett neutralt, "här, den kan du slå på, jag ser att du behöver få slå."

Så gäller det ju att vänta in ett tillfälle, då man kan fortfarande spela teater med sina jätteilskna känslor... det är ju inte i alla lägen man är kababel till det, utan går och gormar för sig själv.

Så nu är jag nyfiken. Är jag helt ute och cyklar?

[-josefine]

Hej och tack för svar! Nu har det ju gått en tid och saker och ting har inte alls blivit bättre, utan snarare sämre. Adam har utöver det som jag tidigare skrev om också blivit riktig gnällig! Ingenting tycks bra. Han gnäller över allt. Vill upp i famnen och river och klöser mer än nånsin förr! Bråkar vid matbordet osv.

Tacksam för mera svar!

[ms Sophie]

Hej -josefine.
min spontana tanke här är hur är det med delaktigheten?
Jag känner igen gnälligheten som dottern kan få ibland - gnäll, gnöl, inget duger etc. men tar jag med henne på bänken bredvid mig i köket, ber henne hjälpa mig med något eller på något annat sätt tar henne i bruk så brukar hon sluta gnälla!
Hon vill vara delaktig helt enkelt!
Jag kan inte säga att det är det som är erat problem, men det kan vara något att börja med i alla fall. Se över vad Adam hjälper till med, vad han är med i och gör.
Nu bråkar inte dottern vid matbordet men nog händer det att det yr mat runt henne, speciellt när hon är mätt, då vänds också tallriken och glaset upp och ner - mer förr men det händer fortfarande. Vi ignorerar det och säger "ojsan, nu måste vi torka" och tar papper och säger "ska du torka" och ger det till dottern. Och så tar hon papperet (oftast) och torkar.

Det känns som att ett barn som är så litet som Adam ändå är och reagerar så som du beskrivit i början och att det tydligen har blivit värre betyder att han är frustrerad och känner sig missförstådd.
Dottern kan fullkomligt bryta ihop om vi inte förstår henne. Hon kommer och tar tag i oss och drar oss dit hon vill, hon pekar, gnäller, piper och låter - allt för att vi ska förstå henne. och lyckas vi inte med det blir hon alldeles förtvivlad, arg, ledsen. Kan det vara så för Adam också?

[-josefine]

Tack för svar!

Jo, Adam är också nöjd då han får vara med och jobba, men det är bara några minuter som det är roligt, sen står han och drar i mej och vill ha uppmärksamhet. Ex. i morse. Jag skalade potatis och morot och hans uppgift var att skölja och sätta i kastrullen. Han gnagar förståss på varje potatis men sätter sen snällt en potatis i taget i kastrullen. Men efter en liten stund (ca 5min) så vill han inte längre. Han tar tag i mina händer där jag har potatisskalaren - jag visar honom hur man skalar och låter honom försöka - samtidigt som jag sköljer potatisarna. (Jag försöker vara fokuserad på jobbet!)Då börjar han dra i mina händer igen, släpper skalaren, och vill upp i famnen. Han sitter färdigt på diskbänken. Då visar jag honom potatisen som han skall sätta i kastrullen. Men han klänger på mej och vill tydligt upp i famnen.

Ex. hänga tvätt!
Jag ber honom ge plagg ur tvätthögen som ligger på golvet. Han ger snällt ungefär 4 plagg, sen samma sak. Han drar i mej och vill upp i famnen. Då brukar jag ställa honom på bordet så att han kommer i samma höjd som mej, men han vill bara upp i famnen.

Adam har också redan flera uppgifter som är hans - och han gör nog sina saker. men det är jobbigt att dagarna innehåller så mycket gråt.

Han är annars också mycket famnig. Om vi träffar andra vill han bara sitta i famnen. Det känns som om han är mycket osäker.

Tacksam för mera svar!

[-josefine]

vill puffa lite.. behöver hjälp

[Gäst]

Jag visar och visar, ex sanden kan man sätta i hinken...

Adam som älskat att ge saker - vill plötsligt ha allt för sig själv.

Han har börjat klösa, bita, riva i håret osv...Jag visar igen osv. och det slutar med att han är vrålarg.

Vid matbordet vill han inte alls sitta stilla i stolen.

Hej!
Jag ska göra ett försök att svara dig! Tänker på dessa meningar som du skrivit ovan....

Jag tror att du visar "för mycket" vad man får och inte får stoppa i munnen . Precis som Päivi skriver, ignorera, eller försök anlägga en lite med humorfylld ton, typ OJ då sand i munnen. Hur smakar DET? Inte så gott va ? Och sen lämnar du det därhän.

Vad är det han inte vill ge dig? Är det viktigt för dig, eller kan du strunta i det som han vill ha för sig själv och låta honom utforska det? Vill du ha hjälp, så använd ett annat vokabulär än "kan du ge mig...". Kanske "VET du var boken är?", istället för "kan du ge mig boken". Ett sätt att prata till honom som inkluderar honom, och som gör det roligt för honom, är mer effektivt.

Det är klart att han inte får slåss. Men det låter som om du överarbetar visandet även här. När du visat ett par gånger och pussat lilla handen, kanske du istället ska överge hela projektet och ta med honom på nåt annat äventyr? Eller busa lite!

Vid matbordet. Jag rekommenderar en tråd som heter "fortsatt kaos vid matbordet" här på Barnafostran (Lindavega som skrivit) Där står det mycket om ett förhållningssätt till mat och matande som jag tror kan hjälpa er!

Allmänt tänker jag att visst, det är viktigt med delaktighet. Och det är bra att du visar honom och inkluderar honom i det du håller på med. Bra att du framhärdar, för vissa saker måste man ju bara få gjorda! Men, han är ju liten! Om han nu tröttnar sedan han hjälpt till en stund med potatisen, så kan du väl tacka så hemskt mycket för hjälpen just innan han börjar balla ur, och istället tappa upp lite vatten i diskhon som han kan skvätta med medan du gör färdigt. Eller nåt annat som faktiskt är kul, men som han gör alldeles bredvid dig.

Det var några tankar. Lycka till, och skriv igen om du vill ha mer input!

Åsa

[annawahlgren]

Tack, Päivi Tack, ms Sophie Tack, Åsa B

Ja, vad är det nu? För lite, lite mer än ett år sedan hade du en nyfödd bebis att älska, skydda och bevara. Säkert var du mer tacksam än ord kan beskriva över att han hade kommit till dig.

Nu irriterar du dig på honom. Han ger dig fyra plagg - och det är få ettåringar som skulle göra det. Men det är inte nog. Han är "famnig" - det var du också, för ett år sedan. Var det inte underbart

Försök tänka att du ska vara hans allra bästa vän i världen. Du var ju det Vill han komma i famnen så vill han något. Inte något som går dig emot, som motarbetar dig, utan han vill något. Låt honom få göra det. Ge honom lite tid. Ta emot honom i famnen och stillna. Försök luska ut vad han vill eller låt honom bara vila en liten stund, där hos dig

Du får inte ha så stora krav på honom. Han är bara en väldigt liten människa, som intensivt arbetar på att lära sig vad som gäller här i världen. Han lär sig det fortare och bättre om du är entusaistisk, glad och tacksam och minns detta som inte var så väldigt länge sedan - när han kom till dig, som en skänk från ovan. En välsignelse.

Små barn ska njutas - och njuta själva Det är det allt överskuggande väsentliga.

[-josefine]

Tack! Jag skall tänka på det ni skrivit och ta till mej

[annawahlgren]

[-josefine]

jag tror att jag fortsätter i den här tråden - det handlar delvis om samma saker men också nya som jag behöver hjälp med att tackla.

Det känns som om vi har riktigt kaos för tillfälle och jag är just en sån mamma som jag önskar att INTE vara! Kommer på mej själv att bli arg och irriterad över saker som Adam gör och inte gör! Allt är alldeles kaotisk.. För att förstå får jag väl så lov att komma med lite exempel

Vi bakar semlor. Han får hjälpa till med att mäta upp mjöl, smula sönder jästen, lägga i morotsskrapet, osv.. Allt sätts ju förståss först i munnen (vilket jag försöker acceptera) men då han ätit MASSVIS med mjöl börjar han hosta och spyr.. Jag blir irriterad över att han inte fattar att man inte äter mjöl! Hur tacklar jag detta - hur kan jag baka med honom utan att allt går via munnen och som idag slutar med att han kastar upp?

Lunch. Vi har dukat och lagat mat tillsammans och sitter vid matbordet och skall börja äta. Adam får sin tallrik med soppa och jag har min. Jag äter min mat och koncentrerar mej på det - medan Adam får försöka äta själv. Han lägger båda händerna i soppan och klottar och kladdar, typ två skedar får han i munnen. Sen börjar han slänga soppan runt sig. Hälften är på golvet, bordet osv.. Mitt i allt ger han mej skeden och vill att jag skall mata. Jag sätter soppa på skeden och ger honom skeden, vilket gör att han bryter ihop. Jag tar skeden och skall mata honom, men det vill han inte längre.Nu sitter han och storgråter i stolen. För att avbryta de hela går jag och värmer hans mjölk, vilken han dricker under gråt! Sen passar det bra att jag matar några skedar, men efter en stund bryter han ihop igen. Luchen fortsätter på detta sätt! Hur göra matstunden till en positiv sak som inte slutar med att han bryter ihop och hälften av maten ligger på golvet?

Vi är ute på gården. Adam kan gå men har inte helt bra balans ännu! Vi skall gå och hämta en spade. Jag tar Adam i handen och vi börjar gå. Efter några steg, "faller" Adam och bryter totalt ihop. Jag lyfter upp honom med ett - det gick bra, men nu vägrar han stå. Han sitter på marken och gråter. Hela utevistelsen kantas av att han med små mellanrum börjar gråta för minsta lilla motgång! Hur göra utevistelsen rolig med en som bara skulle vilja bli buren?

Påklädningen. Jag har tagit fram alla utekläder och meddelar glatt att vi skall gå ut. Adam kommer fort till mej. Efter en kort stund är det något som blivit fel och Adam ålar sig som en mask och vill inte bli påklädd. Jag försöker få honom på gott humör-ber honom ofta ge mej ena vanten el. dyl, men påklädningen slutar nästan alltid med gråt!

Innomhus; Adam kommer ofta till mej och vill upp i famnen. Jag brukar sätta mej ner på golvet brevid honom och låta honom vara nära. Jag väntar tills han är färdig och då han söker sig bort brukar jag stiga upp och gå till mitt! Det tar inte länge före Adam är vid mina ben igen. Känns som om jag inte gör annat än sitter hos honom..

Adam sätter fortfarande allt i munnen. Speciellt stenar. Blir så trött på det. Har ignorerat nu i flera månader men inget hjälper. Är rädd att han skall göra sig illa! Men tydligen smakar sand, stenar, ruttna pinnar odyl. gott

Adam river och sliter mycket fortfarande. Jag visar en gång hur man gör - och om han fortsätter brukar jag gå bort så att han inte kan skada mej - detta slutar också alltid i gråt.

Det känns alltså som om dagarna innehåller MASSVIS med gråt! Jag vill ju att Adam skall få njuta och inte behöva vara ledsen dagarna i ända! Jag känner mej också helt trött och slut - så det är lite som en ond cirkel som jag inte vet hur vi skall komma ur..

[annawahlgren]

Du kunde kanske börja med att hårt strukturera dagen, inpå kvarten, i princip. Så att samma saker görs vid samma tid varje dag. Så att dagen blir förutsägbar för er båda, hela vägen. Då kunde du kanske känna dig mer tålmodig om du till exempel visste att mellan 13 och 13.30 (typ) står du till barnets disposition och gör ingenting "eget" alls.

På min tid hade jag något jag kallade barntimme. Jag får ofta skäll för att jag inte brukade läsa sagor (det gjorde barnen för varandra; dessutom tyckte jag det var tråkigt att läsa sagor, och det får man tycka. Särskilt kanske om man skriver "sagor" själv och försörjer hela gänget på det ). På barntimmen hade jag bara ett enda barn och vi gjorde någonting tillsammans som låg i barnets "fritidsintresse".

Om du tänker så, att detta är HANS tid, medan DIN tid kanske är när han sover middag respektive på kvällen när han lagts, så vet du också precis när den tar slut. Och behöver inte se hela dagen framför dig som ett oavbrutet (mer eller mindre) elände. Historien om Lilla Maria och hennes mamma (Barnaboken 2004 sid 798 - 804) kanske kan inspirera dig till en annan attityd gentemot det hela än den tyvärr så irriterade och negativa du har nu

Så kunde ni ha vissa tider som är ERA, gemensamma, kring arbete, kring promenader etc.

Om jag finge dig ett enda förhärskande råd, är det att läsa Barnaboken, låta den påverka dig, ta den till dig i ditt hjärta - vilket förstås inte betyder att du måste "köpa" allt jag tycker och tänker men att du tog till dig tonen, just attityden. Att läsa den kanske kunde betyda att du fick åter lite av din lust, din glädje och din stora respekt inför detta det största av alla stora äventyr - att få uppleva en liten människas utveckling och få vara inbegripen i så mycken kärlek och tillgivenhet och tillhörighet som bara ett litet barn kan ge. Kunde du tänka dig att ge boken en chans - från "Att sköta en nyfödd" och hela vägen

Läs också och läs om och läs noga de ytterligt värdefulla råden du fått här

Om du följer dem, till att börja med, och alltså ändrar ditt eget (fruktlösa) beteende i de beskrivna situationerna i stället för att helt koncentrera dig på - och redogöra för - vad lille Adam gör och inte gör, kommer du många långa steg på vägen mot ett bättre liv ögonaböj

En akut nödutväg, när du känner att irritationen och sucket och stönet och stånket börjar komma - som INGET barn ska behöva utsättas för och som inte kan leda till NÅGOT annat än (förnyat, förmerat) elände - är att, medan du fortfarande kan vara vänlig och älskvärd, sätta barnet i sängen med liten ätbar muta och en trevlig leksak och sedan packa dig iväg därifrån, utan kommentarer annat än "Hej då liten stund - kommer strax!" och verkligen utan att vänta på godkännande nickningar och bekräftelser.

Vad du ska inse i den situationen är att det är DU som behöver tänka dig för, hämta andan, räkna till tio, lugna ner dig, sansa dig och inhämta en liten smula perspektiv på saker och ting. Time-out, kan det kallas, men den ska fyllas med innehåll - rannsakan och eftertanke - för DIG.

Vad gäller lille Adam ska du då inse att det bästa du kan göra för honom just då är att låta honom vila från dig en stund. För precis så är det; må låta hårt.

Sedan hämtar du honom när du känner dig i balans igen och har en liten trevlig plan. Som du genomför med ansvaret hela tiden på dig själv, inte på honom

[Gäst]

Hej igen!

En liten tanke till utöver Annas svar. Sover han 12 h natt som det står i din signatur? Och sover han sin lur ordentligt?

Jag förstår om det kan låta mastigt att ta läsa Barnaboken, men det är verkligen den bästa läsningen man kan få, som bjuder på så många aha-upplevelser.

Lycka till nu ! Jag tror nyckeln för er ligger nånstans mellan att låta honom vara liten och behövande utan att irritera sig på det, OCH att leda med trygga rutiner och en trygg och glad attityd.

Att han stoppar mjöl eller sand i munnen är naturens imperativ. Vissa barn gör det lite mer frekvent än andra, men det är en naturlig upptäckarlusta som inte blir bättre av irritation. Det du kan göra är att visa var man lägger mjölet, eller vad man kan göra med sanden ISTÄLLET, men du kan inte "få honom" att sluta stoppa in saker.

VI hörs igen om du vill!
kram från Åsa B