
Intressant - tycker absolut du ska plocka vidare i folks ryggsäckar, därför att din egen stör dig.
Jag är verkligen ingen expert - men jag har ju erfarenheter genom mina barn, varav det yngsta är äldre än du

Det har hänt några gånger att jag tagit barn ur skolan, men då inte för lärarnas fysiska våld, som jag inte har stött på (bara själv, på "mormors" tid), utan för mobbing från både lärare och elever. En unge fick sig t ex delgiven misstanken om att hon rökte hasch. "Du verkar så förändrad mot förra året." Det där misstänkliggörandet fortsatte tills hela lärarkåren var inblandad. För att göra en lång historia kort, slutade det med att detta barn - som var den änglalika oskuldsfullheten personifierad - bokstavligen inte kunde andas luften i skolan. Andra gången man ringde och talade om att man kört henne till akuten, tog jag henne ur skolan på dagen. (Hennes syster sympatislutade också.)
Nyligen fick en lärare gå för att han gett en elev en örfil. Fysiskt våld är ju sedan slutet på 1950-talet eller början på 60-talet (där ser man, ingen expertis här inte

) förbjuden i lag vad gäller både hem och skola.
Men förtryckarkonsten finner alltid sina nya vägar till utveckling, om man säger

Det som är totalt förhärskande nu är ju verbal misshandel. I skolorna har lärarna sedan länge gått in från rasten eller aldrig gått ut. Där kan folk - barnen - puckla på varandra både fysiskt och psykiskt utan att någon bryr sig. (Det går inte att lagstifta mot våld mellan barn

) Det sexistiska språkbruket i skolorna pågår obehindrat. Fruktansvärda hot och allmän verbal förförjelse betraktas som mer än vardagsmat - en mer eller mindre framgångsrik "sport". Det lär betyda att inte få lärare begår det brott som inte kallas brott men kanske borde göra det: försummelse av personligt yrkesansvar.
Det är de vuxna som leder och visar vägen, medan barn och unga frågar efter vad som gäller. Och de frågar i handling. Ibland alldeles fruktansvärd handling, i sina alltmer desperata försök att få ett för dem godtagbart svar, ett riktigt svar, ett som de kan ta till sig och reagera med lättnad, befrielse och respekt inför.
Det svaret är ju inte precis skamvrån, som är på sådan frammarsch nu och som säkerligen kommer att börja tillämpas i skolorna också

och vad är nästa steg
Tonen sätts redan i hemmet, redan under barnledigheten numera

Folk får carte blanche av experterna att skrika åt sina barn, skrämma vettet ur dem ("barnet MÅSTE inte gråta varje gång, men det är jättebra - för inte förrän barnet gråter är egentligen utbrottet över", citat känd barnpsykolog) och "fostra" med skuld och skam, med vrålande NEJ och allmänt avvisande.
Den sortens förhållningssätt kan inte gärna skapa annat än antingen aggression eller apati. Och det är vad skolan får ta hand om - via djungelns lag på dagis.
Kul framtidsutsikt #-o
Men det var inte det du ville tala om. Tack för ordet ändå
