Mardrömsdag..

[Karin2]

Hej alla!

I dag har jag varit med om den jobbigaste upplevelsen i min 3 årings trots/vanmakt. Vi var på dop och det var stort kalas, 40 vuxna och 15 barn varav de flesta under 5 år. En av mammorna hade med sig leksaker och jag hade med mig böcker så vi la fram alla grejor till allmän åskådning. Det som inträffade då var att efter att ha lekt en stund, samlade min son ihop alla leksakerna och satt med dem i famnen och vägrade släppa en enda ifrån sig. Den pojken som leksakerna egentligen tillhörde ville gärna ha nån grej och då bröt min son ihop totalt och storgrät. jag förklarade att alla får ha leksakerna och tog hans hand för att räcka en bil till pojken och då smäller min son till pojken med sin andra hand!! Och jag sa, som jag alltid säger att man får inte slåss utan man klappar, och då hinner långsamma jag inte reagera innan min son smäller till pojken igen SMACK i ansiktet!
Jag blev helt chockad, visste inte var jag skulle ta vägen, tyckte det var pinsamt förjag kände inte pojken och hans mamma. Det jag gjorde då var att lyfta ut sonen i trappen och förvandlades till vän av ordning och drog långa haranger om att så gör man verkligen inte varpå sonen fick sitt livs första "hysteriska" utbrott. Han blev helt galen, skrek och skrek, kunde knappt få luft och bara skakade i hela kroppen. Till slut fick jag lyfta ut honom i regnet och bara ställa ner honom där, så han skulle få andas frisk luft, jag trodde han skulle tuppa av! Det hela slutade med att han somnade i min famn.
Varför slog han lilla pojken??!! Var det trots mot mig för att jag ville att han skulle lämna ifrån sig en bil eller vad slog slint? Det var en mycket obehaglig situation. Vad skulle jag gjort för att hjälpt honom ur sin ilska/vanmakt?
Fick dessvärre höra sen att barn som inte går på dagis lär sig ju inte att dela med sig och de kan bli lite egna, tur för mig att han ska börja i februari (då är han 3½) Sådanna komentarer är inte roliga, man känner sig ju skyldig nog som förälder. Till saken var också att en flicka som är nästan 2 år och dagisbarn sen länge gav sig på min ett-åring ideligen och smackade honom och skrek rakt in i ansiktet på honom utan att föräldrarna lyfte ett finger, utan jag fick lyfta bort lillen hela tiden, för han blev skrämd av hennes skrik.
Är jag helt enkelt en vän av ordning, jag kanske borde låtit 3-åringen lösa sina egna problem, som de andra föräldrarna gjorde.. Jag vet inte , allt kändes så fel..

[/LO]

Hej
Det är inte lätt att agera perfekt när det är massa folk runt omkring.
Jag tyckte att du gjorde rätt. Du bad honom att lämna ifrån sig leksaker (som inte tillhörde honom) och han reagerade med att slå. Att slåss är INTE tillåtet så du visar hur man gör och när han slår igen (som du nu inte hinner förhindra) så tar du honom därifrån (pratet var kanske onödigt, men det gör nog varken till eller från - förvänta dig inte att han ska förstå det bara).

Visst var det vanmakt - och trötthet verkar det som. Mycket folk, ny situation och massor med spännande saker som han ville hålla koll på.
Visst lär man sig att dela med sig på dagis (tror jag) men man lär sig också jungelns lag. Att tar man inte för sig så lär man inte få något.

När det gäller tvååringen, så tycker jag faktiskt att man kan säga ifrån och hjälpa även det barnet att visa hur man gör. Fast det är inte lätt med barn som inte är vana vid att bli behandlade så.
Annars tar man sitt barn och avleder och gör något annat, kanske inte räddar ifrån.

Hoppas att du inte känner det som för hård kritik, för jag tycker inte att du ska ha det.

/LO

[Karin2]

Tack LO för ditt svar. Nu känns det faktiskt mycket bättre!

[Krümel]

Hej,
låter hemskt! Jag förstår känslan av att man vill hjälpa sitt barn ur vanmakten. Ibland är det ju jättesvårt. Även om min dotter är yngre så har vi haft en del vanmaktstillfällen när hon känt sig missförstådd (ibland kan man fixa till det och ibland är det tyvärr omöjligt - som när alla rosa skorna ska med ur affären...) Jag jobbar så mycket jag kan på att försöka förutse och förebygga såna situationer. Men ibland går det inte eller det är en ny situation.

Iallafall tänkte jag på det där med att dagisbarn lär sig dela med sig. Kanske lär de sig att på dagis delar man, men i andra situationer tycker jag inte att det stämmer att alla dagisbarn kan dela med sig. Det beror mer på åldern än om de är dagisbarn är iallafall min erfarenhet. Jag vet tex en 3-årig tjej som går på dagis som inte alls är bättre på att dela än min lilla snart tvååring (som inte är så bra på det och det kräver jag inte heller). Det går iofs att resonera mer med treåringen nu men för bara ett halvår sen såg det annorlunda ut!

[Susanne*]

Det är verkligen inte allit lätt i alla situationer och man kan bara tänka att "man lär sig hela tiden".

Vad jag försöker göra i sådana situationer är att förebygga lite tidigare. Exempelvis så hade jag nog inte låtit mitt barn samla ihop alla leksaker utan stannat redan innan. Om protester då - så tagit ut henne.

Om nu jag inte hade tänkt på det utan hon satt där med hopsamlade leksaker så hade jag först bett henne och om inte fungerar "handen om handen" lagt tillbaka allt och sagt - kanon - nu kan ju alla leka med det. Antingen hade hon accepterat det och tagit en sak - eller blivit arg så vi fått gå ut.

Det blir nog lite en låst situation som han inte kunde ta sig ur själv.

Men, han har redan glömt detta och gör det du med. Bara lär dig av det du tycker är relevant och gå vidare.

Och det där med att dagsibarn lättare delar med sig...jaja. Ser jag ingen som helst sanning i.

Kram