). Inga problem, sover som en stock. Men på sistone har det börjat krångla alldeles förfärligt. Jag vill att hon ska sova sina 11 timmar helst, nu har skolan börjat och trött blir hon av allt roligt och spännande (inga problem någonstans) - så jag tar henne till sängs vid 19.00. Vi läser en liten saga, har roligt och skrattar, allt är toppen, sen får hon själv ligga och läsa en kvart för det vill hon så gärna. Sen går jag in och stoppar om, drar gonatt-ramsan och släcker ... och stora Eländet bärjar. Hon gråter förtvivlans gråt, säger att hon inte KAN somna, att hon vill men det GÅR inte, jag tror inte hon fejkar för sorgen och ledsnaden är så innerlig att det skär genom min kropp också. Jag jobbar hemifrån så jag sitter i mitt arbetsrum på andra sidan hallen uppe, hon kan se mig genom sin dörrspringa. Jag försöker vara otroligt upptagen med mitt arbete, lugnt upprepa att mamma arbetar, godnatt-sovgott-gudsänglarvakaröveross-nightnight-jagälskardig! Men gråten blir alltmer förtvivlad och det enda som hjälper är att - buffa! Nej, hon buffades inte som bebis men när hon var några år gammal, och vi hade en sömnfnurra. Det tycks hjälpa nu med, som en slags hypnos nästan. Hon tycks egentligen bara behöva ett sätt att koppla av, slappna av, stänga av vad det nu är som håller henne klarvaken och maktlös. När hon väl somnat sover hon som en stock, som sagt, och inte ens nyårsfyrverkerierna kan väcka henne! 
Ska jag fortsätta att besvara hennes vanmäktiga gråt med buffning, hon är ju 6 år?? Vad kan det vara som orsakar denna förtvivlan?