Hejsan allihopa
Vet inte om det här hör hemma här, det känns som en rejäl kombination av allt.
Wille är snart två år o har nu kommit in i förtrots rejält, känns det som. ALLT är "nej, vill inte"! Vi lirkar o försöker vrida o vända, med rätt typ av "frågor" (som egentligen inte alls ska vara frågor, men det spelar ingen roll, säger vi Vart är skorna så säger han ändå Nä som svar). Hursomhelst så försöker vi få honom delaktig i så mycket som möjligt härhemma, han har tex som uppgift att hjälpa pappa att lyfta ved från vedkorgen till vedlådan o titta på när pappa tänder i pannan. Det har varit jättekul ett tag, men nu är inte det intressant heller. Försöker få honom delaktig i dukning när vi ska äta, men "nej, vill inte"! Ska man då ta handen på handen o "tvinga"/visa? Han får väldiga utbrott när han inte får som han vill, kastar med hela kroppen o slår omkring sig, ska man lyfta upp honom o ta iväg honom från situationen eller vad gör man?
Den här perioden, i kombination med att han oxå varit lite snuvig o hemma från dagis i fyra dagar, har gjort att han inte längre somnar som en klocka på kvällen. Sitter nu o lyssnar o han har gråtit i 35 min nu, har ramsat tre gånger, men det ger liksom ingen effekt. Läggningsrutinen går till så att vi är uppe i hans rum ett tag o leker, sen städar vi (nä, vill inte har kommit även där nu, har tidigare gått bra), o han gråter o kastar sig när vi går in o ska ta på pyjamas o borsta tänder, vi får honom att lugna ner sig o vi busar o han skrattar. Sen går vi till hans rum o han får räkna färgprickar på väggen vid en lampa i nån minut, sen är det läggning, redan där blir det gråt. Nä, vill inte sova! Sen ligger han nu o ropar att han "sovit färdigt" i gråten. Gick precis in o solfjädrade (har inte gjort det förut nån gång), o ramsade på vägen ut, men det gav ingen effekt. Ropar nu på pappa o gråter maaaassor.
Jag känner mig otroligt frustrerad, vad gör jag/vi för fel? Vet inte hur vi ska komma ur den här tråkiga cirkeln. Det gör inte saken bättre att jag o pappan bokat en resa till Rom i nästa vecka ons-lör o Wille ska bo hos mormor o morfar. Det känns inte alls bra att lämna honom om det är såhär kaosartat! Vad ska jag/vi göra?
Sitter här o gråter nu, mår inte direkt bra själv, för jag har problem med höstdepressioner, så jag har inte det längsta tålamodet just nu o känner ju inte direkt nån större tilltro till mig själv. Är det så att Wille påverkas av mina höstdepressioner såpass att han slutar sova? Hur ska jag då komma runt det här? Jag är just nu också gravid o är jätterädd inför förlossningen pga av att Willes förlossning/snitt var jättejobbigt, men den delen förtränger jag just nu, mår mest dåligt i höstdepressionen o har inte energi till att oroa mig för förlossningen.
Ja, när jag ser det här själv så ser jag väl oxå att det inte är så konstigt att Wille påverkas när jag mår dåligt, men hur ska jag kunna ta mig ur det här? Nu är det så att jag mår dåligt, går hos psykolog o gör det jag kan, medicinering är ju inte ok just nu när jag är gravid heller.
Tacksam för alla tips o tankar!
Marita
mamma till Wille 041217 o väntar på "Sparven" med BF 070407
Kaos för 23 mån gamla Wille
-
Gäst
Hej Marita 
!
Det kommer att ordna sig bra, jag lovar! Både med sömn, förlossning och höstdepression. Jag har inget svar till dig vad gäller Willes sömn, men du kommer få bra svar av erfarnare mammor
Nu ska jag hoppa in i duschen, men jag tittar in igen ikväll eller imorgon fm, för att se att du känner dig uppbackad! Du är inte ensam, vi finns här!
Kram!
! Det kommer att ordna sig bra, jag lovar! Både med sömn, förlossning och höstdepression. Jag har inget svar till dig vad gäller Willes sömn, men du kommer få bra svar av erfarnare mammor
Nu ska jag hoppa in i duschen, men jag tittar in igen ikväll eller imorgon fm, för att se att du känner dig uppbackad! Du är inte ensam, vi finns här!
Kram!
-
Fjällfolket
Re: Kaos för 23 mån gamla Wille
Hej Marita!
Jag har blivit ombedd att kika in i din tråd då jag själv har erfarenhet av depression under graviditet. Jag ska försöka hjälpa dig bena ut det hela så gott jag kan.
Först:
Jag vet att det är svårt, för att inte säga omöjligt att ta tag i allt på en gång när man mår som du gör nu.
Därför:
Hur mycket stöd har du hemma 
Du har skrivit så bra! Läs igenom din egen text - igen - och jag törs nästan lova att du då ser i vilken ände du vill börja. Skriv sen - vi finns här för Dig!
Beskriv gärna också hur era dagar ser ut - en helt vanlig dag. Det är lättare för oss som vill hjälpa (och för DIG!) att "se" då.
Har du Barnaboken
Det är stort av dig att orka sträcka ut handen när du mår så här - då är man en bra mamma!
Nu tar vi ett steg i taget...
Kram!
/Fjällmor
Jag har blivit ombedd att kika in i din tråd då jag själv har erfarenhet av depression under graviditet. Jag ska försöka hjälpa dig bena ut det hela så gott jag kan.
Här är en viktig del som påverkar Wille. Men det går att lösamaernsp skrev: ...o känner ju inte direkt nån större tilltro till mig själv.
Först:
Jag vet att det är svårt, för att inte säga omöjligt att ta tag i allt på en gång när man mår som du gör nu.Därför:
Hur mycket stöd har du hemma Du har skrivit så bra! Läs igenom din egen text - igen - och jag törs nästan lova att du då ser i vilken ände du vill börja. Skriv sen - vi finns här för Dig! Beskriv gärna också hur era dagar ser ut - en helt vanlig dag. Det är lättare för oss som vill hjälpa (och för DIG!) att "se" då. Har du Barnaboken Det är stort av dig att orka sträcka ut handen när du mår så här - då är man en bra mamma!
Nu tar vi ett steg i taget...Kram!
/Fjällmor
Nu blev det lååångt...
Hej hej
Tack för svaren! Ibland känns allt så himla hopplöst!
Ja, för att svara på frågorna då: Jag har toppenstöd hemma! Min Daniel är helt suverän och han ställer upp för mig massor nu när jag mår dåligt. Han drar ett tungt lass härhemma, om jag säger så. Jag mådde illa bra länge i början av graviditeten så då gjorde jag verkligen inget hemma, men nu försöker jag iallafall, men det sliter ju att umgås med någon som hela tiden är superdeppig. Han vet vad det handlar om, så det är inte frågan om det, men jag får ju väldigt dåligt samvete för att jag inte är nån "rolig" sambo. Situationen är ju extrem nu när jag dessutom är gravid oxå... fast det är ju ändå hans fel...
Har även barnaboken hemma, har läst den från pärm till pärm förut, men slår upp i den lite nu o då.
Våra dagar ser lite olika ut, men ungefär såhär:
Natt 19-07: jag tar upp honom vid sju och klär på o åker till dagis, pratar en hel del där på morgonkvisten, men vi leker inte eller gör nåt sånt, utan vi klär på o åker till dagis, som sagt. Där är det ett evigt lirkande, som funkar rätt bra än så länge, med kläder, vill inte borsta tänderna, vill inte ha overallen, vill inte ha vantar, mm mm. Lyckas ta mig ur det mesta där, utan alltför mycket tårar, ibland blir det tårar (för Wille alltså), men inte alltid.
Lämnar på dagis o sen hämtar jag må-ti vid halv tre o Daniel on-to-fr vid två. Vi åker hem o sitter sen o går igenom posten, Wille läser tidningen, mm. Sen leker vi lite, försöker vara väldigt närvarande med honom (om det inte är nåt speciellt) just för att jag har lite dåligt samvete för att han är på dagis. Försöker prata med honom mycket o han får bestämma vad vi ska göra, allt från lek till läsa bok, mm. Sen är det dags för matlagning. Han brukar stå på en pall bredvid, vet med mig att han skulle kunna vara mer delaktig o få göra mer saker här, men han har bränt sig några gånger på spisen o då blir jag lite nervös. Sen försöker jag få honom att hjälpa mig att duka, men det går inte så bra nu, vill inte, säger han. Sen är det mat, han är en riktig lååångätare, så det kan ta tid. Ibland försöker han vägra haklapp, men där är vi hårda, haklapp har man när man äter, annars går man från bordet o då blir det tårar o till sist så går det. Ibland får han även för sig att kasta mat, bubbla med vatten/mjölk, spotta ut maten, men då säger vi ifrån o samma sak där, varning, sen får han gå från bordet om han inte slutar.
Pappa Daniel kommer hem ungefär då o då är det ju dags att bära in ved o det har ju annars varit himla skoj, men inte nu längre. Han bär en pinne, men sen är det annat som gäller. I o för sig vet jag inte om man ska tvinga honom till att hålla på länge heller... skulle det vara nödvändigt för "vår överlevnad" så skulle han ju måsta, men nu känns det ju som lite småfarliga grejer att hålla på med, eldning i pannan osv, så vi ligger väl inte på alltför hårt där.
Sen är det lek fram till sovdags o då blir det ju oftast protest, vill inte städa, vill inte ta på pyjamas, vill inte vill inte vill inte! Sen blir det ju tårar vid läggning oxå, allt enligt tidigare inlägg.
Generellt så är hans uppgift i livet att tända lampor lite här o där, när vi går in i ett rum eller släcka när vi går ut, duka (har varit tidigare iallafall), hjälpa pappa att elda i pannan, kommer inte på nå mer just nu, men det är säkert för lite saker...
Ja, när det gäller mig själv så ska jag träffa läkare på torsdag angående deltidssjukskrivning... får se vad han gör för bedömning.
Va skönt att det finns nån mer än jag som mår dåligt när jag är gravid! Känner mig rätt ensam, man ska ju vara sååå lycklig nu, men jag har mest dåligt samvete för att jag bara förtränger allt! Hur har du mått, hur har du tagit dig ur den här känslan???
Tack!
Marita
Tack för svaren! Ibland känns allt så himla hopplöst!
Ja, för att svara på frågorna då: Jag har toppenstöd hemma! Min Daniel är helt suverän och han ställer upp för mig massor nu när jag mår dåligt. Han drar ett tungt lass härhemma, om jag säger så. Jag mådde illa bra länge i början av graviditeten så då gjorde jag verkligen inget hemma, men nu försöker jag iallafall, men det sliter ju att umgås med någon som hela tiden är superdeppig. Han vet vad det handlar om, så det är inte frågan om det, men jag får ju väldigt dåligt samvete för att jag inte är nån "rolig" sambo. Situationen är ju extrem nu när jag dessutom är gravid oxå... fast det är ju ändå hans fel...
Har även barnaboken hemma, har läst den från pärm till pärm förut, men slår upp i den lite nu o då.
Våra dagar ser lite olika ut, men ungefär såhär:
Natt 19-07: jag tar upp honom vid sju och klär på o åker till dagis, pratar en hel del där på morgonkvisten, men vi leker inte eller gör nåt sånt, utan vi klär på o åker till dagis, som sagt. Där är det ett evigt lirkande, som funkar rätt bra än så länge, med kläder, vill inte borsta tänderna, vill inte ha overallen, vill inte ha vantar, mm mm. Lyckas ta mig ur det mesta där, utan alltför mycket tårar, ibland blir det tårar (för Wille alltså), men inte alltid.
Lämnar på dagis o sen hämtar jag må-ti vid halv tre o Daniel on-to-fr vid två. Vi åker hem o sitter sen o går igenom posten, Wille läser tidningen, mm. Sen leker vi lite, försöker vara väldigt närvarande med honom (om det inte är nåt speciellt) just för att jag har lite dåligt samvete för att han är på dagis. Försöker prata med honom mycket o han får bestämma vad vi ska göra, allt från lek till läsa bok, mm. Sen är det dags för matlagning. Han brukar stå på en pall bredvid, vet med mig att han skulle kunna vara mer delaktig o få göra mer saker här, men han har bränt sig några gånger på spisen o då blir jag lite nervös. Sen försöker jag få honom att hjälpa mig att duka, men det går inte så bra nu, vill inte, säger han. Sen är det mat, han är en riktig lååångätare, så det kan ta tid. Ibland försöker han vägra haklapp, men där är vi hårda, haklapp har man när man äter, annars går man från bordet o då blir det tårar o till sist så går det. Ibland får han även för sig att kasta mat, bubbla med vatten/mjölk, spotta ut maten, men då säger vi ifrån o samma sak där, varning, sen får han gå från bordet om han inte slutar.
Pappa Daniel kommer hem ungefär då o då är det ju dags att bära in ved o det har ju annars varit himla skoj, men inte nu längre. Han bär en pinne, men sen är det annat som gäller. I o för sig vet jag inte om man ska tvinga honom till att hålla på länge heller... skulle det vara nödvändigt för "vår överlevnad" så skulle han ju måsta, men nu känns det ju som lite småfarliga grejer att hålla på med, eldning i pannan osv, så vi ligger väl inte på alltför hårt där.
Sen är det lek fram till sovdags o då blir det ju oftast protest, vill inte städa, vill inte ta på pyjamas, vill inte vill inte vill inte! Sen blir det ju tårar vid läggning oxå, allt enligt tidigare inlägg.
Generellt så är hans uppgift i livet att tända lampor lite här o där, när vi går in i ett rum eller släcka när vi går ut, duka (har varit tidigare iallafall), hjälpa pappa att elda i pannan, kommer inte på nå mer just nu, men det är säkert för lite saker...
Ja, när det gäller mig själv så ska jag träffa läkare på torsdag angående deltidssjukskrivning... får se vad han gör för bedömning.
Va skönt att det finns nån mer än jag som mår dåligt när jag är gravid! Känner mig rätt ensam, man ska ju vara sååå lycklig nu, men jag har mest dåligt samvete för att jag bara förtränger allt! Hur har du mått, hur har du tagit dig ur den här känslan???
Tack!
Marita
-
Fjällfolket
Hej Marita!
Så skönt att Daniel är ett bra stöd, och en klok pappa. Det behöver ni alla!
Uppdateringsläsning i Barnaboken
- Det psykiska välbefinnandet
- Willes ålder
Den sociala delaktigheten
- Gå igenom den noga, och medvetet!
Tänk: Var BEHÖVER jag Willes hjälp - PÅ RIKTIGT?! Förstår du...?
Välj de sysslor som DU oxå kan stå för! Det är svårt att förmedla en attityd av självklarhet om du oroar dig..
Nattningarna
- Hur är det med skrattet till go'nattet
- Hur är DIN känsla när du ramsar
- Läs Mammut Marias sticky om förhållningssättet här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252
- Kanske Daniel kan ta nattningarna så Wille slipper mammas vargaflock ett slag...? :-k
Fundera, vi finns här!
/Fjällmor
Så skönt att Daniel är ett bra stöd, och en klok pappa. Det behöver ni alla!
Uppdateringsläsning i Barnaboken- Det psykiska välbefinnandet
- Willes ålder
Den sociala delaktigheten- Gå igenom den noga, och medvetet!
Tänk: Var BEHÖVER jag Willes hjälp - PÅ RIKTIGT?! Förstår du...?
Välj de sysslor som DU oxå kan stå för! Det är svårt att förmedla en attityd av självklarhet om du oroar dig..
Nattningarna- Hur är det med skrattet till go'nattet
- Hur är DIN känsla när du ramsar
- Läs Mammut Marias sticky om förhållningssättet här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5252
- Kanske Daniel kan ta nattningarna så Wille slipper mammas vargaflock ett slag...? :-k
Fundera, vi finns här!
/Fjällmor
-
Fjällfolket
Några länktips att inspireras av:
Social delaktighet
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5385
Gå i pakt (oumbärligt verktyg ) med barnet
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743
/Fjällmor
Social delaktighet
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5385
Gå i pakt (oumbärligt verktyg
) med barnet http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743
/Fjällmor
-
Gäst
Hej!
Hur går det för dig och Wille? Jag har tänkt på er. Du får gärna skriva och berätta om du vill. Om du vill ha mer tips och hjälp, så skriv det också. Det är helt ok.
Ibland kan det vara svårt att läsa sig till hur man ska hantera en viss situation. Om det är så - beskriv en konkret situation som du undrar hur du skulle hanterat, så är det lättare att ge konkret svar.
Hoppas att ni har det skönt i Rom, och att Wille har det skönt hos mormor o morfar. Jag och Wille fyller för övrigt år på samma dag
Kramar Jenny
Hur går det för dig och Wille? Jag har tänkt på er. Du får gärna skriva och berätta om du vill. Om du vill ha mer tips och hjälp, så skriv det också. Det är helt ok.
Ibland kan det vara svårt att läsa sig till hur man ska hantera en viss situation. Om det är så - beskriv en konkret situation som du undrar hur du skulle hanterat, så är det lättare att ge konkret svar. Hoppas att ni har det skönt i Rom, och att Wille har det skönt hos mormor o morfar. Jag och Wille fyller för övrigt år på samma dag
Kramar Jenny
Hej igen!
Ja, anledningen till att jag inte skrivit är ju för att vi haft mycket nu, o vi har ju även varit iväg till Rom. Jag mår väl själv inte bättre egentligen, men jag är nu halvtidssjukskriven, så det känns som att det kan bli bättre för mig.
Läggningarna med Wille går bättre nu, han är jättemammig o det är nästan bara jag som duger, så jag tar mycket av läggningar just nu. Jag har ju, som sagt, väldigt bra stöd hemma, så när jag känner att det blir för mycket så tar Daniel över utan problem. Det är ju även en rätt mysig period när han är så kramig o verkligen vill sitta med mig hela tiden, passar på att njuta av det.
Försöker att tänka på attityden när jag ramsar, har verkligen märkt att jag låter annorlunda när jag har rätt attityd. Skrattet till gonattet känns det som att vi har koll på, vi busar, kittlas o tokar oss lite innan vi lägger honom.
Jag har inte hunnit läsa på i Barnaboken, men det är jättebra att få lite tips om vad jag ska rikta in mig på. Det var ju ett tag sen jag läste boken.
Har ingen direkt situation som jag behöver hjälp med nu, men det kommer säkert... (Vilken härlig optimistisk inställning, va?!?!)
När jag mår som jag mår så blir jag nästan lite apatisk, jag orkar liksom inte ta tag i nånting o att sätta mig o skriva ner saker här känns nästan för mycket, liksom. Jag är evigt tacksam för att man får snabba svar o att man får känna att man inte är ensam om sånt här!
Jag ska sätta mig o läsa på nu.
Tusen tack!
Marita
mamma till Wille 041217, samt väntar på "sparven" BF 070407
Ja, anledningen till att jag inte skrivit är ju för att vi haft mycket nu, o vi har ju även varit iväg till Rom. Jag mår väl själv inte bättre egentligen, men jag är nu halvtidssjukskriven, så det känns som att det kan bli bättre för mig.
Läggningarna med Wille går bättre nu, han är jättemammig o det är nästan bara jag som duger, så jag tar mycket av läggningar just nu. Jag har ju, som sagt, väldigt bra stöd hemma, så när jag känner att det blir för mycket så tar Daniel över utan problem. Det är ju även en rätt mysig period när han är så kramig o verkligen vill sitta med mig hela tiden, passar på att njuta av det.
Försöker att tänka på attityden när jag ramsar, har verkligen märkt att jag låter annorlunda när jag har rätt attityd. Skrattet till gonattet känns det som att vi har koll på, vi busar, kittlas o tokar oss lite innan vi lägger honom.
Jag har inte hunnit läsa på i Barnaboken, men det är jättebra att få lite tips om vad jag ska rikta in mig på. Det var ju ett tag sen jag läste boken.
Har ingen direkt situation som jag behöver hjälp med nu, men det kommer säkert... (Vilken härlig optimistisk inställning, va?!?!)
När jag mår som jag mår så blir jag nästan lite apatisk, jag orkar liksom inte ta tag i nånting o att sätta mig o skriva ner saker här känns nästan för mycket, liksom. Jag är evigt tacksam för att man får snabba svar o att man får känna att man inte är ensam om sånt här!
Jag ska sätta mig o läsa på nu.
Tusen tack!
Marita
mamma till Wille 041217, samt väntar på "sparven" BF 070407
-
Fjällfolket