Hjälp! Han står upp i sängen och kommer inte ner igen!?

[Ragni]

Hej ni härliga hjälpsamma människor!
Jag måste be om hjälp, jag tror att ämnet finns nånstans men jag hittar inte... Vår lille son ställer sig upp i spjällsängen sen tre dar men klarar inte sätta ner sig än. Jag tror han föll omkull några gånger utan att han tyckte att det var märkvärdig, men till slut står han där vänd mot dörren och gråter förtvivlad. Han kryper och sitter ju inte riktig ännu! Han gråter då ganska ledsen och jag känner mig tvungen att gå in och lägga tillrätta igen. Men då blir han mer eller mindre galen. Ramsan räckte ju för det allra allra mesta nu annars, men jag kan ju inte ramsa "ner" honom, eller hur?
Han sov därför bara bara hälften av sin tid på dagen igår.
Skemat är följande (funkade hittils bra!)
natt kl 19.30-7
mål 1 kl 7
dagslur kl 9-9.45
mål 2 kl 10.30
dagslur kl 12-13.30 (oftast bara en timme, konstig...)
mål 3 kl 14.30
dagslur kl 16-16.45
mål 4 kl 17.30
nattslurk omkr kl 19
Tacksam för svar
annars har jag fått otrolig många svar här genom att läsa i forumet, Tack!
Ragni

[Gäst]

Hej!

Han kommer ner. Jag lovar. Vi hade samma dilemma, och det löste sig inte förrän jag slutade gå in och lägga tillrätta. Så använd ramsan, så lär han sig snart hur han kommer ner igen. Det tog några dagar för oss, där jag konstant kände mig som en usel mamma för att jag inte hjälpte honom ner.

Om du går in och lägger ner honom alltid, så lär han sig att det är så det ska vara. Och det är det ju inte, han ska lägga ner sig själv.

Om du hör på hans skrik att han är alldeles jätte-förtvivlad, och inte vill annat än sova, så kan du gå in och lägga honom tillrätta. Men det ska vara undantagsfall.

Och, nästan det viktigaste: låt honom öva sig på att ställa sig upp under vakentiden Du skriver att han varken sitter eller kryper ännu, men låt honom vara mycket på mage på golvet, helst utan byxor och strumpor om det inte är förkallt. Du får hjälpa honom att öva sig att ställa sig, mot pallar, trälådor, stolar, soffan mm. Han har lärt sig nåt nytt, och vill öva massor!!! Det är ju kul!

Lycka till, skriv igen om du vill ha mer pepp. Det är inte lätt med en ilsk unge i sängen, så jag förstår om du behöver fler svar!!
Kram!

[Ragni]

Hej JennyH!
Ojdå, tack såå mycket för ditt snabba svar!
Det känns faktiskt uppmuntrande! Jag hade precis innan rusad in i rummet för jag hörde ett dunsande och sen gråt och fick solfjädra sen genska länge för att få honom somna om. Men jag ska hålla mig undan nu, gud så svårt.

Han ålar som en snabb orm och började krypa ett par steg och så sitter han visst på knä eller när man håller honom, fast inte på egen hand.
Tack för tipset med träningen, ska genast börja
Han ligger gärna på mage och sen vi bestämde oss för kuren, sover han så klart bara på mage! Härlig, att uppleva skillnaden!
Jag vill gärna ta ditt erbjudande om svar sedan. Behöver nog mera pepp sen...
Tack igen
Kram

[Ragni]

Hej JennyH!
Jag står inte ut!
Att låta honom stå där utan att hjälpa ner, känns som om han stod vid en brant klippa och jag vägrade ge hjälpande handen...
Nu håller jag på sedan mer än en halvtimme, där jag har lagt ner fyra gånger (för gråten blev sååå förtvivlad) och sista gången rätt REJÄLT lagt tillrätta och REJÄLT solfjädrat ganska länge. nu smågråter han och ligger kvar. Han ÄR dödstrött! Redan när jag la honom, där han först var lugn och sömntung redan, men så fort jag gick ut och ramsade verkar det funka som ett tecken för honom att skrika ilsket och gå upp! Han har tom utvecklat helt nya skrik"melodier", liksom en garanti att jag ger efter...
Jag tycker det känns så tufft. Är rädd för att läggingsrutinen och ramsan är i fara..

Om du hör på hans skrik att han är alldeles jätte-förtvivlad, och inte vill annat än sova, så kan du gå in och lägga honom tillrätta. Men det ska vara undantagsfall.

Vad betydde undantagsfallet för dig? Tiden eller ljudet eller?

Det tog några dagar för oss, där jag konstant kände mig som en usel mamma för att jag inte hjälpte honom ner.

och hur pass usel är usel?
Tack och kram!

[Gäst]

Hej igen!

Oj, jag hoppas att någon annan också kan titta in och ge dig lite råd.

Kan bara ge dig råd att lita helt på ramsan, och bara gå in på undantagsfall. Maxmax 1 gång om dagen menar jag då (för oss var det så, men hos dig är det du som lyssnar och avgör - både du och jag och våra bebisar är olika). När du lagt honom, ramsa dig ut, tryggt och lugnt. Avvakta, tills du känner att du behöver ramsa igen, så många verser som känns bra (4 eller kanske 6??).

Jag kommer ärligt talat inte riktigt ihåg hur vi gjorde, mer än det ytliga jag redan skrivit. Förstår att det känns tufft. Kanske är han ivrigare med ståövningar i sängen än Anton var då? Jag minns att från att vi lät honom vara och försöka ta sig ner på egen hand, så tog det iallafall inte mer än 2 dagar innan han fattat galoppen. Han står fortfarande i sängen idag ibland, men inte ledsen och han lägger sig ner själv när han tröttnar på att stå där.

Och hur usel är usel? Tja, jag vet inte riktigt. Men målet var ju att han skulle kunna ta hand om sig själv i sängen, och inte vara beroende av mig. Så, behåll det målet för ögonen, så känns det kanske lättare?

SOm sagt, hoppas att någon med mer kött på benen tittar in och ger dig bättre råd!!

[Gäst]

Jag minns att från att vi lät honom vara och försöka ta sig ner på egen hand, så tog det iallafall inte mer än 2 dagar innan han fattat galoppen.

Med detta menar jag att han efter två dagar satte sig ner kontrollerat, utan att sätta sig pladask. Ner kom han ju hela tiden, mer eller mindre kontrollerat (oftast mindre). Jag tjuvtittade under ensamleken, då han också övade ståupp

Här är en annan tråd om nästan samma sak:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... ght=#61476

/Jenny

[Ragni]

Tack JennyH!!!
Du har redan hjälpt mig mycket! Länken var också mycket interessant.
På dagen tränar vi flitigt att sitta ner (vad kraftiga dessa små människor kan vara i musklerna...typ: jaså, dina knän gå tyvärr INTE att böja?! )
jag hoppas helt enkelt på att det funkar snart, så jag slippa känslan av hjälp-nekande

På kvällen har det inte varit några problem konstigt nog. Kan det även bero på sovsäcken? Jag har funderat att använda sommarsäcken som dagslurssäck kanske, då blir det iaf LITE obekvämare att motionera i sängen!?
Att Du och Ni alla på forumet finns är fantastiskt!
Och AW förstås! VILKET LIV med 12timmars nätter, lediga kvällar, ett balanserat utvilat barn!!! TACK TACK TACK .....

Kram

[Linalus]

Åhh... även min lilla plutt gör detta...
Det som känns jobbigast är att under hela tiden fram till nu så har man ju aldrig känt som att man lämnat honom, och han har sovit som en prins. Nu när han är uppriktigt ledsen (tar sig inte ner, gråter och hulkar) så står man där och vet att han måste lära sig att sätta sig själv. Men än så länge har jag inte klarat att vänta. (detta började igår eftermiddag) När jag kommer in är lakanet blött av tårar där han stått...
Ska nu försöka samla mig och bestämma mig för hur jag ska göra... Svårt...

[annawahlgren]

"All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling", sa Maria Montessori.

För överkoncentrerat blödiga hjärtan finns ett enkelt litet test att göra

Barnet står upp i sängen, skriker och gråter och blöter ner halva lakanet md sina tårar och är ohyggligt synd om. Man går tröstande och hjälpande in och lägger ner lilla barnet.

Resultat 1: Barnet reser sig upp igen och proceduren upprepas.

Resultat 2: Barnet ligger kvar och somnar.

Inträffar resultat 1, gick man in för tidigt. Barnet bad inte om hjälp och var därmed inte heller mottagligt för hjälp.

Inträffar resultat 2, gick man in när barnet verkligen bad om hjälp och också tog emot den.



Generellt vill jag säga följande i frågan (se också Tips på vägen ):

Läs och betänk Montessoris ord. Den som kan resa sig kan också sätta sig. Men det tarvar att man (barnet) släpper taget. Det kan pirra i magen första gången man släpper taget, men det behövs inte mer än en gång förrän man inser att det faktiskt inte var farligt. Särskilt inte när man befinner sig på en madrass.

Så länge mamma låter en slippa släppa taget - vilket mammor speciellt gärna låter små pojkar slippa - och lägger en ner, gång på gång på gång på gång, har man ingen som helst anledning att anstränga sig det minsta själv utan lär sig att mamma gör jobbet åt en. Att motstånd inte alls är till för att övervinnas utan för att ynkas och ömkas av en överbeskyddande mamma som tycker synd om en.

Men förr eller senare - tro mig - blir man förbannad på mamma, därför att man innerst inne VET att utvecklingen inte är till för att hindras och motarbetas utan för att följas och uppmuntras (se Montessori).

Och då är det måhända mammas tur att bryta samman "Älskar han mig inte längre "

[Linalus]

Tack för orden!

Jag laddade med massa tillit till dagens sista lur kl 16. Vi tränade i sängen och i huset hela tiden fram tills dess att han skulle sova.
Samma procedur startade dock när jag lade honom och MÅNGA tjut och tårar hördes. Jag ramsade när jag egentligen kände att jag ville slänga mig in och hjälpa. Mycket riktigt... efter 15 minuter så sover han , och nu VET jag att han kan sätta sig, och därefter lägga sig... Så även om det nu blir samma nästa gång så vet jag att tillslut så...

TACK igen allt som behövs är tillit till min son och peppning från er!

[Ragni]

Hej Linalus
Hej Anna

Det som känns jobbigast är att under hela tiden fram till nu så har man ju aldrig känt som att man lämnat honom, och han har sovit som en prins. Nu när han är uppriktigt ledsen

Det var precis så hos mig!
Jag var rädd att hela fina sovgrejen var sabbad...

Men jag kan idag glatt meddela att grabben har inte ställt sig upp i sängen, förlåt, jag VET inte, om han har. För jag var alldrig inne förrän efter tio minuters sovande för nyfiket tjuvtittande med hängiven blick...
Jag hörde lite buller en gång och därefter några arga rop men så har han sovit dagslurana som han skulle
På dagen har vi tränad så fint. Han ville ställa upp sig överallt och jag lät honom och bara gav lite "tipps" hur man kunde komma ner elegant
Han hann även ramla ORDENTLIG i barnhagen (den har ju mjuk golv) och man kunde nästan SE "tankarna" i hans huvud



Tack Anna för dina kloka ord!
Verkar som om du stod runt hörnet häromdagen...



Kram

[Gäst]

Vad bra att det löst sig! Och som alltid så prickar Anna klockrent in det svar man behöver höra
/Jenny

[annawahlgren]