Tusen tack för era varma ord Anna och Jannika. Och tack Jannika för dina fina ord om resandet och flickorna. Värmer hjärtat att höra då det verligen är vad jag hoppas på
Stor varm kram till er båda
Nu är vi i alla fall hemma igen sedan en vecka tillbaka. Dock har vi varit lite datorlösa här hemma pga reparationer (både på hus och dator) och tiden på jobbet tillåter inte riktigt att jag roar mig privat.
Vi har haft en helt enkel ljuvligt underbar resa. Och till och med friska. Nåja, nästan alla i alla fall. Maken skadade axeln när han skulle göra ett hältedyk i poolen och glömde bort att det var på det grunda.
Ja - vad ska man säga. Oj då
Han tycker att jag borde ha mer empati för honom men då säger jag att den tog tyvärr slut våren 1992. Han är en underbar make men det bara "händer" mycket med honom. Vi har i alla fall (igen) undersökt sjukvården på den lilla ön.
Underbar ljuva lata dagar och mängder med lek och skratt. Efter det lite arbetamma senaste året har jag nästan glömt att bara vara. Vi är ju alltid med barnen och de får också jobba på...men att bara leka. I två veckor. Vilken dröm
Stora tjejen har fått åka vattenskidor och dyka med tuber (pappan gammal dykinstruktör)...helt ljuvligt. Och temperaturen så ljuvlig så hon kan bara precis hela dagarna. Härlig kultur med många mysiga människomöten och där hon kunnat prova sin engelska.
Lilla grodan har trott att hon varit en fisk. Sprungit runt naken med armpuffar runt armarna och stolt gjort både volter ner i vattnet
och simmat under vattnet.
Helt ljuvligt att se hur hon tar in alla människor och intryck och helt enkelt säger "nu bor vi här". Pratar med personal och lokalbefolkning och visar sina sår... Lärde sig säga "thank you very much". Fixar mat på egen hand och skaffar nya kompisar överallt - vuxna alltså och icke svensktalande. Att flyga med henne är en upplevelse - inga problem alls. Men hon är som en gummiboll i en konservburk...
Fick alla att tappa andan när hon skulle titta lite på utsikten på balkongen och klättrade upp... Mormor fick ett tokbryt och den lilla blev ledsen..full kalabalik. Senare samtalar mormor och den lilla. Hon säger då eftertänksamt "mormor, jag lovar att aldrig klättra upp på räcket igen". Nästa gång tar jag stolen istället"...
Och så fortsätter hon lyckligt där hon var i leken.
Nu är det dock dags för mig och magen att inta soffläge...
Stor kram till alla
I princip har hon också suttit färdigklädd för resan den senaste veckan...men nu är det alltså dags. Hon kommer inte ihåg sin senaste långresa men det gör vi andra och har preppat henne att nu ska här sovas på flygplanet hela natten. 
Dessutom upprepar hon längtansfullt, varje dag, att man kommer då äta så många pannkakor man vill varje frukost.