Jag fick en förlossningsdepression efter första barnet som höll i sig ganska länge. Med tvåan gick det bättre, även om jag upplevde första tiden som väldigt mörk och krävande. Så en dag släppte det bara och inte förrän då kunde jag känna den där stora glädjen över båda barnen.
Nu oroar jag mig en del för hur det ska bli efter att trean kommit. Inte kommer jag att ha tid och möjlighet att må dåligt. Det skulle verkligen inte vara rätt mot pojkarna heller.
Finns det någon som har erfarenhet av förlossningsdepp och hur man kan förebygga eller ta sig lättare igenom den första omvälvande tiden?
Jag har så väldigt svårt att släppa oron och den mynnar alltid ut i dåligt samvete för blivande bröderna. Funderar på hur det blir att vara höggravid och ha ansvar för två småkillar samtidigt...osv, osv.
). Det tog mig ett bra tag att inse att jag behövde hjälp (tack bland annat till K-ina 
), och var till och med lite frågande på vägen till terapeuten. Men oj, vad många knutar som löstes upp. Jag fick en fysisk förklaring till varför jag mår och reagerar som jag gör. Och verktyg att hantera känslorna med när de kommer. Detta på bara en timmes terapi. Jag ser mycket framemot resten. Det blir såklart inte strålande bra så snabbt, men det är sååå skönt att veta hur jag gör när illamåendet kommer på, vad det egentligen är som händer i kroppen och i hjärnan. 
Där kan man se vad lilla barnet behöver, vilket faktiskt inte är så märkvärdigt.
