Hej,
jag har två frågor som är av helt olika karaktär. Min pappa dog när jag var rätt ung och vi åker ibland till graven för att göra fint.Nu i helgen var vi där och satte ljus och gick också in i kyrkan och tände ljus. För första gången hade min fyraåring massor med frågor omkring det här med döden och varför man gick till kyrkogården och vad gravarna var mm. Jag tog mig tid och försökte att bara svara på det som hon frågade om och tyckte att jag gav en ljus bild av döden med änglar och fjärilar mm.
Sedan på kvällen var Moa helt förtvivlad och hade kommit på att jag ska dö en dag och att hon ska dö och pappa hon ville ju bo kvar i vårt hus och hur ska det bli, och vem ska vara hennes pappa då? Jag lugnade och försökte återigen ge en ljus bild och vi ska ju alltid vara tillsammans och vi lämnar henne aldrig. Ikväll kom en fråga igen om detta med döden.
Det här gav mig många tankar. Hur mycket förstår hon? Hur ska jag hantera detta (som ju tyvärr är rätt jobbigt)? Vill inte att hon ska få någon döds-separationsångest, men tycker samtidigt att det är viktigt att prata om för att det ska bli en naturlig del i livet.
Sedan den andra ganska triviala frågan. Samma fyraåring biter på naglarna. Detta har hon gjort sedan i höstas/september när dagis började. Vet inte om hon har sett någon bita där eller vad det kommer ifrån. Men hon biter rätt hårt så det ser lite ont ut och vad värre är att lillasyster som tar efter allt också har börjat bita. Min man blir jätteupprörd och säger till hela tiden medan jag tror att om man inte gör så stor sak av det kanske det försvinner/ är en period. Men nu vet jag inte längre, det kanske blir en vana.
Är det något som har erfarenhet av det?? Hur gör man?
/ Jessika
Mamma till två tjejer f 02 och 04
Tankar om döden och nagelbitning ( 4år)
-
Gäst
Hej!
Vi har haft en lång period med mycket tal och vånda om döden här hemma. Storebror är 5,5 nu, och han kan fortfarande brista i gråt plötsligen, för att vi ska dö ifrån honom.
Jag tänker som så, att det är bäst att prata om döden på ett ärligt vis. Inte att "man blir en ängel" eller så om man nu inte tror på det själv vilket inte jag gör. Utan prata om vad som händer, när de flesta brukar dö (om VÄLDIGT lång tid!), och kanske läsa böcker om döden. Vi har läst en om herr Muffin som gick och dog, ett jättegulligt marsvin som dog och som blev ompysslat av sin lilla matte. Vi brukar svara, på frågan om NÄR vi ska dö, att det är om låååång tid. Och TÄNK, vad mycket härligt vi ska ha tillsammans, hela långa livet! Lite kan man frisera sanningen, har jag känt. Det känns onödigt att tala om att vem som helst kan dö när som helst. Själva insikten att vi alla SKA dö räcker och blir över för en 4-5-åring. Tycker jag, men andra kanske tycker annorlunda..
Det är verkligen inte lätt, för man blir själv ledsen och berörd. Att vi inte ska leva tillsammans i evighet är ju outhärdligt. Men det finns tröst, och det finns NU.
Åsa
Vi har haft en lång period med mycket tal och vånda om döden här hemma. Storebror är 5,5 nu, och han kan fortfarande brista i gråt plötsligen, för att vi ska dö ifrån honom.
Jag tänker som så, att det är bäst att prata om döden på ett ärligt vis. Inte att "man blir en ängel" eller så om man nu inte tror på det själv vilket inte jag gör. Utan prata om vad som händer, när de flesta brukar dö (om VÄLDIGT lång tid!), och kanske läsa böcker om döden. Vi har läst en om herr Muffin som gick och dog, ett jättegulligt marsvin som dog och som blev ompysslat av sin lilla matte. Vi brukar svara, på frågan om NÄR vi ska dö, att det är om låååång tid. Och TÄNK, vad mycket härligt vi ska ha tillsammans, hela långa livet! Lite kan man frisera sanningen, har jag känt. Det känns onödigt att tala om att vem som helst kan dö när som helst. Själva insikten att vi alla SKA dö räcker och blir över för en 4-5-åring. Tycker jag, men andra kanske tycker annorlunda..
Det är verkligen inte lätt, för man blir själv ledsen och berörd. Att vi inte ska leva tillsammans i evighet är ju outhärdligt. Men det finns tröst, och det finns NU.
Åsa
-
Gäst
Förlåt, nagelbitandet....
Jag vet inte, men jag vet att jag läst ett bra svar av AW här på forumet en gång. Jag försökte söka på nagelbitare, men hittade inte. Nån som vet?
Men att bli arg är fel väg. Det leder in i en återvändsgränd. Att säga "ojdå, nu får vi pyssla om de små fingrarna" eller nåt, att sätta på plåster på fingertopparna som gör ont...eller nåt annat som gör henne delaktig i "fixandet" med naglarna på ett sätt som inte gör stort väsen, eller skuldbelägger, tror jag mer är vägen att gå.
Åsa
Jag vet inte, men jag vet att jag läst ett bra svar av AW här på forumet en gång. Jag försökte söka på nagelbitare, men hittade inte. Nån som vet?
Men att bli arg är fel väg. Det leder in i en återvändsgränd. Att säga "ojdå, nu får vi pyssla om de små fingrarna" eller nåt, att sätta på plåster på fingertopparna som gör ont...eller nåt annat som gör henne delaktig i "fixandet" med naglarna på ett sätt som inte gör stort väsen, eller skuldbelägger, tror jag mer är vägen att gå.
Åsa
-
Therese
Hej Jessika!
Ja frågor om döden är inte de lättaste. I vår familj HAR vi en ängel, vårt första barn som dog efter förlossningen helt oväntat. Vår stora tjej har frågor o kommenterar honom VARJE dag, o har gjort så under LÅNG tid, säkert sedan nåt år tillbaka.
För oss är han en ängel, o vi har förklarat hur han dog. Hon får fantisera fritt om vad hon tror händer efter livet. Vi säger bara -Jaha tror du det, ja så kanske det är.
Hon har ibland stora utläggningar om livet o döden, o jag tror att det är en slags bearbetning för något som är så sorgligt o svårt. Vi svarar så gott vi kan utan att för den delen skrämma henne. Jag tror som Åsa att man inte behöver ge dom den osäkerheten att vem som helst kan dö närsom helst. Nej dom ska leva så tryggt det bara går, så får vi föräldrar stångas med hur det är i verkligheten.
Hon kan oxå bli otroligt lessen över att hon ALDRIG får se sin storebror, o det är ju svårt att hantera. Vet inte om vi gör rätt, men jag säger att jag är säker på att han ser oss varje dag, o att vi ju faktiskt inte vet vad som händer när man är död. Det verkar trösta henne.
Men hon är otroligt noga med att poängtera att de är 4 syskon o inte tre, både till andra människor o till oss. Är väl ett sätt att få honom mer levande o stilla sin sorg som hon faktiskt har.
Vad gäller nagelbitning så hade samma tjej problem med det för nåt halvår sedan. Jag hade en tråd angående detta ska se om jag kan finna den igen, var nog i våras i alla fall.
Till en början så reagerade vi oxå fel, o blev lite tjatiga o upprörda över detta. Men sen la vi om stil o kommenterade det inte. När vi såg att hon bet så satte vi oss hos henne (hände oftast vid tv:n) o tog försiktigt ut fingrarna samtidigt som vi pratade med henne om vad som helst. Liksom i förbifarten.
Hon kunde bita så det gjorde ont, o hon är inte smärttålig, så när hon insett att det bara var sluta som kunde avhjälpa det hela så fixade hon det själv utan vår inblandning.
Att bita på naglarna funkar som en spänningslösare, o de flesta människor har nånting som funkar som spänningslösare.
Ursäkta om det blev onödigt långt, det är lite tröttsamt i huvudet nu.
Ja frågor om döden är inte de lättaste. I vår familj HAR vi en ängel, vårt första barn som dog efter förlossningen helt oväntat. Vår stora tjej har frågor o kommenterar honom VARJE dag, o har gjort så under LÅNG tid, säkert sedan nåt år tillbaka.
För oss är han en ängel, o vi har förklarat hur han dog. Hon får fantisera fritt om vad hon tror händer efter livet. Vi säger bara -Jaha tror du det, ja så kanske det är.
Hon har ibland stora utläggningar om livet o döden, o jag tror att det är en slags bearbetning för något som är så sorgligt o svårt. Vi svarar så gott vi kan utan att för den delen skrämma henne. Jag tror som Åsa att man inte behöver ge dom den osäkerheten att vem som helst kan dö närsom helst. Nej dom ska leva så tryggt det bara går, så får vi föräldrar stångas med hur det är i verkligheten.
Hon kan oxå bli otroligt lessen över att hon ALDRIG får se sin storebror, o det är ju svårt att hantera. Vet inte om vi gör rätt, men jag säger att jag är säker på att han ser oss varje dag, o att vi ju faktiskt inte vet vad som händer när man är död. Det verkar trösta henne.
Men hon är otroligt noga med att poängtera att de är 4 syskon o inte tre, både till andra människor o till oss. Är väl ett sätt att få honom mer levande o stilla sin sorg som hon faktiskt har.
Vad gäller nagelbitning så hade samma tjej problem med det för nåt halvår sedan. Jag hade en tråd angående detta ska se om jag kan finna den igen, var nog i våras i alla fall.
Till en början så reagerade vi oxå fel, o blev lite tjatiga o upprörda över detta. Men sen la vi om stil o kommenterade det inte. När vi såg att hon bet så satte vi oss hos henne (hände oftast vid tv:n) o tog försiktigt ut fingrarna samtidigt som vi pratade med henne om vad som helst. Liksom i förbifarten.
Hon kunde bita så det gjorde ont, o hon är inte smärttålig, så när hon insett att det bara var sluta som kunde avhjälpa det hela så fixade hon det själv utan vår inblandning.
Att bita på naglarna funkar som en spänningslösare, o de flesta människor har nånting som funkar som spänningslösare.
Ursäkta om det blev onödigt långt, det är lite tröttsamt i huvudet nu.
Jag har en gång fått svar av Anna gällande naelbitning och andra spänningslösare. Min dotter och jag hade en jättetrasslig relation som jag fått hjälp att beta av här på forumet, och det blev ganska tydligt när jag startade förändringsprocessen, att min tjejs värld sattes på ända.
Anna skrev såhär:
Anna skrev såhär:
Att gnissla tänder och bita på naglarna är ju klassiska spänningslösare, liksom att dunka huvudet i väggen och varför inte krossa glas... (Det kanske du gjort själv någon gång )
Sådant kan man naturligtvis förbjuda och förhindra, men det brukar inte lösa problemet, bara styra undan symptomen eller uttrycken till något annat.
Så i de lägena tycker jag du ska sluta säga åt henne att INTE (ha fingrarna i munnen etc) och i stället bara beklaga lilla fingret/tån, om och när hon börjar bita dem i blod ("Oj, det ser lite ont ut på fingret" och blåsa), respektive inte "höra" tandagnisslandet utan ta det som en signal: dags för annan och bättre form av spänningslösning
Ta henne då i knät och håll om henne, tyst och med en glad, mjuk stämning i ditt hjärta, och vagga henne lite av och an i en tyst och stilla stund som ska andas värme och lugn.
Den sortens lugna, icke oroliga och icke "tröstande" alls, ömhet, är världens bästa spänningslösare.
Gör hon motstånd till en början, kan du "lura" henne med att du har ont på någon plätt och behöver henne att titta efter om du har något litet sår i ansiktet DÄR, eller att du behöver hjälp med att borsta håret på ett ställe för du kommer inte åt DÄR. Eller något. Håll henne sedan.
Man kan också sätta sig så framför tv:n med barnet - bara hugga henne som den naturligaste sak i världen, hålla om henne och börja vagga lite mjukt av och an, medan man påtagligt utstrålar att man njuter av det själv. Det viktiga är (som alltid) attityden - se ovan. Hur det ska kännas.
Och här ska det INTE pratas Här ska pratas med allt annat gott och skönt än ord.
Begåvad med 
Nell född jan-03 och Jakob född -05 .
Nell född jan-03 och Jakob född -05 .Jag kan verkligen förstå att de små barn som mist någon riktigt nära, som ett syskon eller en förälder frågar och ältar.
Men när man inte haft döden så nära så kanske det räcker som vi har sagt till våra. De har båda frågat kanske två ggr, en gång blev Mira ledsen, men sen har det varit bra.
Vi har sagt som så att om inte allting dör så får det inte plats nåt nytt. Om alla djur och människor och växter bara lever vidare så skulle det ju bli jättefullt på jorden och det går ju inte. Det är de helt med på. Man kan visa blommor som vissnar och dör på hösten och sen kommer nya på våren etc.
Så kan man skoja lite om hur fullt det skulle vara i skogen med alla älgar och för att inte tala om i husen där alla skulle få plats att bo...
För även om döden är tragisk, mörk och hemsk så är den helt naturlig. Vi kommer alla att dö, och det faktumet kan vi inte fly ifrån...
Men vi har också sagt som många andra här att det dröjer lååång tid, för jag håller med om att små barn inte behöver veta att man faktiskt kan dö när som helst. Men att dö måste man ju... svårt ämne det där. Men mina verkar nöjda med de svar de fått. Än så länge.
Men när man inte haft döden så nära så kanske det räcker som vi har sagt till våra. De har båda frågat kanske två ggr, en gång blev Mira ledsen, men sen har det varit bra.
Vi har sagt som så att om inte allting dör så får det inte plats nåt nytt. Om alla djur och människor och växter bara lever vidare så skulle det ju bli jättefullt på jorden och det går ju inte. Det är de helt med på. Man kan visa blommor som vissnar och dör på hösten och sen kommer nya på våren etc.
Så kan man skoja lite om hur fullt det skulle vara i skogen med alla älgar och för att inte tala om i husen där alla skulle få plats att bo...
För även om döden är tragisk, mörk och hemsk så är den helt naturlig. Vi kommer alla att dö, och det faktumet kan vi inte fly ifrån...
Men vi har också sagt som många andra här att det dröjer lååång tid, för jag håller med om att små barn inte behöver veta att man faktiskt kan dö när som helst. Men att dö måste man ju... svårt ämne det där. Men mina verkar nöjda med de svar de fått. Än så länge.
Tack för bra råd, som man alltid får här. Ja, det är väl kanske så att det är ett ämne som egentligen är svårare för mig än för henne.
Tack för råd om nagelbitning också. Jag sökte efter info först men jag hittade inget, men nu fick jag ju jättebra tips. Ska genast pröva med det istället, och har inte tänkt på att man faktiskt kan ge henne skuld för det, det var ju verkligen inte meningen!!
Tack igen Therese för goda råd, du har hjälpt mig förut. Du verkar vara en synnerligen klok människa!!!
/ Jessika
mamma till två tjejer f 02 och 04
Tack för råd om nagelbitning också. Jag sökte efter info först men jag hittade inget, men nu fick jag ju jättebra tips. Ska genast pröva med det istället, och har inte tänkt på att man faktiskt kan ge henne skuld för det, det var ju verkligen inte meningen!!
Tack igen Therese för goda råd, du har hjälpt mig förut. Du verkar vara en synnerligen klok människa!!!
/ Jessika
mamma till två tjejer f 02 och 04
-
Therese
Åh TACK!!! 
Tror inte jag är klokare än nån annan faktiskt. Vi har ju alla olika erfarenheter o det är kul att dela med sej, liksom att ta del av andras. När man lever ett liv med små barn så går det ju undan ibland, o man vet liksom inte vart tiden tar vägen, o då upplever jag att det kan vara svårt att se lösningar på olika problem.
Lösningar som egentligen är ganska tydliga om man bara kan ta ett steg utanför o se saken från ett annat perspektiv. Men hur lätt är det? Det är så skönt att det finns ett forum som detta där man kan få tips o inspiration för att komma in i "rätt tänk".
Tror inte jag är klokare än nån annan faktiskt. Vi har ju alla olika erfarenheter o det är kul att dela med sej, liksom att ta del av andras. När man lever ett liv med små barn så går det ju undan ibland, o man vet liksom inte vart tiden tar vägen, o då upplever jag att det kan vara svårt att se lösningar på olika problem.
Lösningar som egentligen är ganska tydliga om man bara kan ta ett steg utanför o se saken från ett annat perspektiv. Men hur lätt är det? Det är så skönt att det finns ett forum som detta där man kan få tips o inspiration för att komma in i "rätt tänk".
Hej,
du har redan fått så bra och goda råd, men delar ändå med mig av våra erfarenheter kring döden. Våra tjejer var 4 och 2, 5 år när deras älskade mormor gick bort i cancer. Hon hade varit sjuk några månader bara och de hade hälsat på henne två dagar före bortgången (hon dog hemma). Då var mormor i god form, trots sjukdom. Det var därför svårt för flickorna att förstå allt kring död, begravning etc. men de var mig ett såstort stöd mitt i sorgen. Vi pratade mkt om begravning och om vad som händer mormor nu. Snabbt blev mormor en ängel för dem, som satt på taket och liksom vakade över dem. Mormor tyckte själv väldigt mkt om änglar, så det blev naturligt. Vi gjorde en sång tillägnad mormor, som vi alltid sjöng vid läggdags. Den ingav dem trygghet och närhet med mormor. I sången är det just barnens tankar och idéer om mormor och mormor som död/ängel som finns med.
Mormor gick bort i september och hela hösten fortlöpte synnerligen väl, trots allt. Men, sedan i januari, vid middagsbordet brister storasyster i gråt, till synes utan anledning. Hon springer från bordet. Senare förstår jag att hon är rädd för att dö. Allt som hon varit med om under hösten, kom på ngt sätt fram. Det gick några dagar, storasyster var märkbart ledsen och kunde börja gråta för allt och inget, även på dagis. Så, vi satte oss tillsammans och pratade igen om mormor och om död. Först fick jag säga att mormor var gammal (faktiskt inte helt sant, men det var lösningen då) och sjuk. Vi skall alla dö en dag och kommer förmodligen till himmelen. Där är allt vackert med blommor och träd (mormor tyckte mkt om blommor) och man har inte ont etc. I himmelen kommer vi ju att träffa mormor igen. Allt detta lugnade henne och hon funderade mkt på det där med himmelen. Vi läste flera böcker - inte bara om död och begravning utan om livet efter döden. Jag hittade en bok om en hund som dog och där pojken, som älskat sin hund så mkt, sörjde sin hund. Vackra illustrationer visade hur himmelen skulle kunna se ut. Jag hade tur: här hade man just vackra blommor, träd och färger. Dessutom, hunden besökte pojken i drömmarna och i tankarna. Och då kunde pojken bli glad igen. Hunden fanns där någonstans. Jag kommer tyvärr inte ihåg varken titel eller författare. Men, det var en ganska stor bilderbok, med inte så väldigt mkt text till. Denna bok blev vår hjälp. Storasyster tog detta till sig.
Sommaren efter (nu är hon 5 år), läste vi Bröderna Lejonhjärta - åh, vad hon älskade denna bok, ssk kapitlet i början, då JOnathan dör och det efterföljande då Skorpan dör och återfinner sin bror i Nangijala. Vi levde i denna värld ett helt år (Lillebror fick därför heta Jonathan!). Och, det som försäkrade mig om att storasyster inte längre var rädd för döden, var när man vid ett tillfälle på Bolibompa sa att "vi vet int4 vad som händer när man dör". Min flicka säger då att "jovisst, det vet vi. Man blir en ängel och kommer till himmelen. Det är inget farligt alls. ".
Böcker är att rekommendera. Det finns dessutom en till om Ola, vars farfar är gammal och dör. Den har några år på nacken, men är klart läsbar.
Varma Hälsningar från Syrén, mamma till två flickor (00, 01) och en pojke (06)
du har redan fått så bra och goda råd, men delar ändå med mig av våra erfarenheter kring döden. Våra tjejer var 4 och 2, 5 år när deras älskade mormor gick bort i cancer. Hon hade varit sjuk några månader bara och de hade hälsat på henne två dagar före bortgången (hon dog hemma). Då var mormor i god form, trots sjukdom. Det var därför svårt för flickorna att förstå allt kring död, begravning etc. men de var mig ett såstort stöd mitt i sorgen. Vi pratade mkt om begravning och om vad som händer mormor nu. Snabbt blev mormor en ängel för dem, som satt på taket och liksom vakade över dem. Mormor tyckte själv väldigt mkt om änglar, så det blev naturligt. Vi gjorde en sång tillägnad mormor, som vi alltid sjöng vid läggdags. Den ingav dem trygghet och närhet med mormor. I sången är det just barnens tankar och idéer om mormor och mormor som död/ängel som finns med.
Mormor gick bort i september och hela hösten fortlöpte synnerligen väl, trots allt. Men, sedan i januari, vid middagsbordet brister storasyster i gråt, till synes utan anledning. Hon springer från bordet. Senare förstår jag att hon är rädd för att dö. Allt som hon varit med om under hösten, kom på ngt sätt fram. Det gick några dagar, storasyster var märkbart ledsen och kunde börja gråta för allt och inget, även på dagis. Så, vi satte oss tillsammans och pratade igen om mormor och om död. Först fick jag säga att mormor var gammal (faktiskt inte helt sant, men det var lösningen då) och sjuk. Vi skall alla dö en dag och kommer förmodligen till himmelen. Där är allt vackert med blommor och träd (mormor tyckte mkt om blommor) och man har inte ont etc. I himmelen kommer vi ju att träffa mormor igen. Allt detta lugnade henne och hon funderade mkt på det där med himmelen. Vi läste flera böcker - inte bara om död och begravning utan om livet efter döden. Jag hittade en bok om en hund som dog och där pojken, som älskat sin hund så mkt, sörjde sin hund. Vackra illustrationer visade hur himmelen skulle kunna se ut. Jag hade tur: här hade man just vackra blommor, träd och färger. Dessutom, hunden besökte pojken i drömmarna och i tankarna. Och då kunde pojken bli glad igen. Hunden fanns där någonstans. Jag kommer tyvärr inte ihåg varken titel eller författare. Men, det var en ganska stor bilderbok, med inte så väldigt mkt text till. Denna bok blev vår hjälp. Storasyster tog detta till sig.
Sommaren efter (nu är hon 5 år), läste vi Bröderna Lejonhjärta - åh, vad hon älskade denna bok, ssk kapitlet i början, då JOnathan dör och det efterföljande då Skorpan dör och återfinner sin bror i Nangijala. Vi levde i denna värld ett helt år (Lillebror fick därför heta Jonathan!). Och, det som försäkrade mig om att storasyster inte längre var rädd för döden, var när man vid ett tillfälle på Bolibompa sa att "vi vet int4 vad som händer när man dör". Min flicka säger då att "jovisst, det vet vi. Man blir en ängel och kommer till himmelen. Det är inget farligt alls. ".
Böcker är att rekommendera. Det finns dessutom en till om Ola, vars farfar är gammal och dör. Den har några år på nacken, men är klart läsbar.
Varma Hälsningar från Syrén, mamma till två flickor (00, 01) och en pojke (06)