Ditt barns allra bästa vän.....

[Sarika]

Idag när vi var på väg hem från parken så gick vi förbi kiosken (som ligger där vi bor). Vilma hoppade av ståbrädan och sprang fram till glass skylten. "Å mamma jag vill ha en sån glass". "Hmm sa jag". Hon fortsatte "mamma mamma jag vill ha en sån glass också". Jag kände då att ok, att få henne att gå vidare är nog inte det lättaste just nu. Så jag blev hennes allra bästa vän. Jag satte mig på huk och pekade och sa "å jag vill ha en sån glass"

Vi satt där och pekade på vad vi ville ha. Vilma sa "pappa vill ha en sån, och när Viggo är större (lillebror 7 månader) så vill han ha en sån glass med hallon". "Det tror jag också" sa jag. Vi satt/stod där ganska länge och pratade om alla glassar vi ville ha och tillslut sa jag, "Vilma vet du vad? Jag skulle vilja ha alla glassar!". "Det vill jag med" ropade hon. Sen sa vi hejdå till glassarna och gick hem.

[kokos]

Vi har också en glass älskare! Men det är ändå så fantastiskt när inte sammanbrotten kommer när man tror. Var och handlade på ICA igår och Adrian skötte sig fantastiskt tills vi närmade oss kassorna. Jag började andas djupt när han närmade sig glassdisken... Han hoppade ur sin "bil-shopping-vagn" och travade fram till glassdisken.
- Mamma, kolla, MÅNGA tårtor! (Glass och tårta är samma sak för honom)
- Ja, sa jag, det var väldigt många glassar.
Och så var det bra med det. Plötsligt har han satt fart mot lekrummet som ligger efter kassorna. Och de fantastiska glassarna var bara ett konstaterande - och ett bekräftande.

[annawahlgren]

Helt härligt. Och så RÄTT

Vi vuxna behöver inte ens vara Vänner av Ordning för att vara ena riktiga torrbollar och dessutom fördomsfulla sådana. När det gäller barn, vill säga

Själva kan vi ju både fönstershoppa och sluka resebilagor och dregla över postorderkataloger utan att vi nödvändigtvis SKA HA alltihop, men det tror vi genast att de små barnen SKA

Det där underbara bästa-vän-beteendet ledde i mitt lilla familjefall till en söt konsekvens. Barnen skulle ju skriva önskelistor inför sina födelsedagar. Underbart väluppfostrade som de var och icke bortskämda, av naturliga skäl eftersom kassan var skral, drog de sig för att önska sig dyra fina saker (som de naturligtvis ville ha så det hettade i hjärtat).

Den minsta, som möjligen var den tuffaste, gruvade sig inte så kolossalt länge utan kom till mig med sin klarögda fråga. "Får man önska sig en HÄST?"

Och jag svarade: "Man får önska sig precis vad som helst. Man får önska sig månen, om man vill. Precis vad som helst. Men det är inte säkert att man får det."

Och det var ju det som var grejen. Att verkligen få önska, att uttrycka det, att inte bli förhånad eller förmanad eller avvisad eller NEJ-ad - möjligen beklagad, förstående beklagad, av syskon - eller mamma, för all del - som också önskade sig en massa underbara saker, ouppnåeliga kanske just nu men underbara

Så hör jag mina med råge vuxna barn säga samma sak till sina syskonbarn: "Man får önska sig precis vad som helst i hela världen Men det är inte säkert att man får det." Med den där tonen som - "Vad är viktigast, liksom"