trotsande treåring

[Trixie]

Min yngste son har precis fyllt 3 år och har just nu ett sjudundrande humör. Mycket har hänt i hans utveckling alldeles nu: talet har tagit ett jättekliv och så även den motoriska biten. Vi har roliga diskussioner varje dag. Han är glad och samarbetsvillig för det mesta. Gillar att vara med i köket och lag mat och följa med pappa på tomten och snickra. Vid sådana tillfällen är han i sitt esse.

Han är lite blyg och tillbakadragen på dagis och kastar sig inte gärna in i stora barngrupper. Är det för mycket barn när vi går förbi en lekpark så går han helst förbi. På dagis har han dock en bästis som han gärna leker med, så även med andra barn, bara det inte blir för många.

Nu till problemet: han slåss och skriker! Han slår sina äldre syskon och även oss vuxna. Han går in i syskonens rum och förstör deras saker på pin kiv. Vi säger naturligtvis till honom, på skarpen, att man inte får slåss eller förstöra. Vi går ner på knä för att få ögonkontakt när vi säger det. Vi har även försökt oss på "supernannymetoden" att han får sitta i "hörnan" en liten stund efter varning men han bara gapskrattar. När han suttit där ett tag och jag säger att man inte får slåss så skrattar han bara och dänger till mig, hårt igen.

Har jag bara glömt hur det var när dom stora var små? ÄR treåringar så här? Hur ska vi få honom att sluta slåss? Vi behöver hjälp för tonåringarna, som i grund och botten älskar honom, börjar tröttna rejält!/Trixie

[Gäst]

Vi har även försökt oss på "supernannymetoden" att han får sitta i "hörnan" en liten stund efter varning men han bara gapskrattar. När han suttit där ett tag och jag säger att man inte får slåss så skrattar han bara och dänger till mig, hårt igen.
Trixie

Hej Trixie!
Jag tror säkert att ni kan komma tillrätta med detta! Han har säkert just startat sin trotsålder, och behöver hjälp med alla motstridiga känslor som bara väller över för tillfället!

För det första vill jag säga en sak angående det du skriver om supernannymetoden. Att sitta i ett hörn när man har gjort något fel, och sen dessutom få ytterligare en tillrättavisning som salt i såret, lär honom ingenting utan spär bara på hans aggressivitet. Det är klart att han skrattar och dänger till dig igen, han är kränkt. Om man ska förvisa är det mycket skonsammare och effektivare om det sker utan skuld, dvs man talar om att det tyvärr inte går att vara tillsammans när han gör som han gör, går med honom till ett annat rum och låter honom vara där en kort stund. Förvisningen följs upp av att man helt neutralt kommer och hämtar honom, och drar genast in honom i nåt viktigt projekt som du håller på med för tillfället, utan att låtsas om vad som just hände. DÅ kommer han känna lättnad!

Det är ju jättebra att han tycker om att vara delaktig i allt ni gör! Jag tror att han har ett extra stort behov av att känna sig behövd just nu, eftersom självkänslan inte precis är på topp i trotsåldern . Ge honom gärna ett par dagliga sysslor, som han absolut måste genomföra! Sätta fram nya toarullar, hämta tidningen, ge katten vatten... vad som helst. Det är bra om han också kan känna att han hjälper sina äldre syskon, tror jag.

Jag hinner inte skriva så mycket mer, men om man tänker i banorna visa, hjälpa, leda sitt barn, och att ni får ett ännu tätare samarbete, så tror jag att mycket kan stävjas. Fortsätter aggressionerna, så kan du söka här på forumet på tex förvisning, det finns massor att läsa! OCh häromdagen läste jag en tråd om "Skrikburken", en burk som Anna Wahlgren tipsar om att man skriker i, om man nu absolut måste skrika. Rätt kul, och det verkar funka också . Allt som är lite humor hjälper ju barnet i en sån här situation!

Lycka till!
Åsa

[/LO]

Hej
Har du Barnaboken?
Där står massor med bra tips om hur man hanterar trotsbarn, men också vaed som händer hos trotsbarnet.
Trotsen är en utvecklingsfas som kräver motstånd och tydfiga regler. Men också stor förståelse och inlevelseförmåga.

Slåss får man inte! Aldrig!
När han slår ska du hindra, helst innan det händer. Fånga hans händer, kyss dem och säg att man klappar, man slår inte, man klappar. Gör det med dina händer om hans, men bete dig som om han gjorde det själv.
Bra, så gör man!
Du kan också ge honom en utväg genom att säga att man kan få slå på kudden eller väggen (eller vad man nu faktiskt får slå på) om man är arg.

Kan syskonen visa honom hur man får göra med deras saker? Visa och visa, beröm när han gör rätt. Om han har sönder, med flit, så ta honom därifrån in på hans rum. Säg (lugnt men bestämt) att kan man inte låta bli att ha sönder, så får man inte vara med.
Vänta utanför hans stängda dörr. Blir han arg, så låt honom skrika. Så fort han tystnar, så stick in huvudet och fråga om han kan vara med nu. Fortsatt skrik, stäng dörren, tyst, surmulen kille = acceptans. Då får han komma med ut och vara med igen.
Händelsen omnämns inte mer!

En sak som jag funderar över är den sociala delaktigheten. Hur mycket gör han nytta? Han (och tonåringarna också) behöver känna sig behövda. Utföra sysslor som är nödvändiga för att familjen ska klara sig. Treåringen kanske inte ska ha egna uppgiofter än, utan hjälpa dig eller tonåringarna, men reglebudet varje dag, ska saker och ting utföras.
Handla, packa upp varor, duka, diska, tvätta, plocka, dammsuga etc...

/LO

[/LO]

Hej
Jag måste vara trött, för jag vet ju att jag läste om delaktigheten, men när jag kom så långt i skrivandet hade jag glömt, sorry

/LO

[Gäst]

Hej igen!
Jag såg att /LO hade svarat precis samtidigt, och tänkte bara förtydliga det där med sysslorna. För jag tror att det är bra om det faktiskt är en egen regelbunden syssla han har, men att den ska vara superlätt så att han kan klara det galant!!
Åsa

[/LO]

Jo, det beror på vad man menar med "egen".
Egen uppgift tänker jag mig något som barnet inte (eller bara i enstaka fall) behöver påminnas om att göra.

Härhemma så är dukning Veras uppgift, men än så länge så tar hon sällan initiativ själv.

Det är i alla fall viktigt att göra nytta för att känna sig behövd

/LO

[Trixie]

Tack för era kloka svar. Har dock en liten fundering. Är det verkligen så stor skillnad på att stänga in ett barn i sitt rum mot att låta det sitta tillsammans med mig i "hörnan"? Jag är lite orolig för att man ger det egna rummet en negativ klang om man ska stänga in barnet där bla.

Det här med att fånga handen och visa att den kan smeka/klappa istället ska jag genast applicera både på oss vuxna och tonåringarna. Karl har uppgifter han gör här hemma, han är (mellan utbrotten) en mycket hjälpsam liten gosse. Som dukar av, hämtar ved, snickrar och hjälper till med mat och bak. Det tror jag är jätteviktigt.

Än en gång. Tack:)/Trixie

[/LO]

Hej
Det är inte en skamvrå, dvs. det är inte skam du vill framkalla när han får gå in på sitt rum.
Det är en förvisning ur gemenskapen för att du inte tolererar hans beteende. Han behöver få vara ensam och fundera eller skrika av sig sin frustration.

Det är jätteviktigt med uppföljning. Stå kvar utanför dörren och så fort han tystnar och du hunnit andas, så öppna dörren och fråga om han är färdig. Fortsatt skrik, stäng dörren, surmulen tystnad så är han klar och då omnämns inte situationen.

/LO

[Trixie]

om jag nu istället för "hörnan" väljer att stänga in honom i ett rum och han inte vill stanna kvar där utan öppnar dörren direkt ska jag stå och hålla emot dörren då? /Trixie

[/LO]

Nej fråga om han är klar.
Skulle han protestera eller upprepa det han gjort (vad det nu är) så talar du lugnt men tydligt om att då kan han inte vara med utan får vara på sitt rum ett tag till.

Är han klar så är han klar och får ju då vara med i gemenskapen igen.

/LO

[Trixie]

det jag menade var att han inte stannar kvar i rummet, rent fysiskt utan kommer ut igen. Jag har provat att säga till honom typ 100ggr men han kommer ut och skrattar. Vad göra?/Trixie

[anna]

Hålla emot dörren!
Han ska inte bestämma när han är färdig genom att gå ut själv.
Då går inte budskapet in.
Han ska tillfrågas "Är du färdig nu"

Enl /LO ovan: Det är jätteviktigt med uppföljning. Stå kvar utanför dörren och så fort han tystnar och du hunnit andas, så öppna dörren och fråga om han är färdig. Fortsatt skrik, stäng dörren, surmulen tystnad så är han klar och då omnämns inte situationen.

kram anna

[lillith]

Hej
Vet ej om detta är "korrekt", men när vi förvisar stänger vi aldrig in storebror i något speciellt rum eller någon speciell säng. Vi stänger helt enkelt honom ute från där vi är i den stunden - han får vara precis på andra sidan dörren utanför rummet vi är i. Förvisningen sker då i direkt anslutning till där vi är, och jag sitter vid dörren och sköter den medan jag + resten av familjen är kvar i rummet. Sedan gör vi som vanligt enl. AW, och hittills har detta funkat mycket bra. Jag tycker att det finns en pedagogisk poäng med att han "bara" förflyttas från flocken en liten bit - då fattar han vad det är frågan om (inbillar jag mig). Han flyttas bara "ut", inte "bort" och "in" i något annat utrymme. Så fort han är klar öppnas dörren och han är omedelbart i centrum med oss igen. Det har funkat jättebra i vår familj, storebror har omedelbart slutat med det som var oacceptabelt.
Hälsingar,
lillith