Införa ensamlek till 2-åring?

[eliselinda]

Äventyret börjar när man inte ser ytterdörren längre!

Vad menar du här?

Ja, vi var på Waynes Coffee i Sundsvall idag med barnen. (Efter en trevlig tur på familje/villa mässan) Inte så poppis att tralla in där med dubbelvagn upptäckte jag.
Trotsig som jag är, så stövlade vi in iallafall (ja, jag är också trotsig ibland).
Ibland kan jag faktiskt tycka att det är rätt så roligt att gå in i en värld där barn inte känns direkt välkomna (bland gästerna i det här fallet, inte personalen). Det blir så tydligt då, så olika världar. Men framförallt så kul att se hur min älskling vägrar göra sig osynlig. Han är så fantastiskt envis.

Mina barn sitter inte heller still och åtminstone inte efter att dom fikat klart. Äldste sonen gör det snarare till sport att charma så många som möjligt. Alltid lika roligt, för att inte säga lärorikt, att iaktta honom.

Dom som visat störst irritation över vagnen och barnen, kunde till slut inte låta bli att charmas.

Och mig charmar han med mycket stor framgång flera gånger dagligen.

[blomman]

Vad jag menar? Fråga barnen! För dem är världen ett enda stort äventyr, och det räcker att gå utanför huset...
Och har vi tur kan vi lära oss det av dem! För det blir liksom lite roligare att leva då... För visst är vuxenvärlden mkt tråkigare än den behöver vara. Tänk om vi också kunde få gå runt på fik och charma folk

[eliselinda]

Herregud, jag tror bestämt jag klev på en känslig punkt här.

Ja, nu var det nog snarare din formulering jag inte förstod.

Det var ju precis vad jag skrev, eller hur? Att jag tycker det är underbart med mitt barns perspektiv i den här situationen. (Och i övrigt också för den delen)

Jag delar verkligen mitt barns exaltering över livet. Men att det mattar ut mig ibland är ingenting jag skäms över...

Jag skäms heller inte över att säga att det krävs mer energi att vara förälder åt ett barn som klättrar upp på nocken än det gör åt ett barn som sitter still i sin barnstol. Därmed inte lagt någon värdering i huruvida det ena är bättre än det andra. Tvärtom, vi behöver alla variationer här i världen. Vilket du hade sett om du läst ordentligt.

Kan meddela att jag själv gärna hade klättrat upp på nocken, förresten.

Min tanke med hela den här grejen är att vi inte ska döma varandra så lätt. Att man kanske kan se saker och ting i ett större perspektiv. Det vill jag gärna lära mina barn, iallafall.

[blomman]

Nej du har inte klivit på en känslig punkt, för min del i alla fall...
Jag känner inte det minsta att jag dömer dig som mamma heller, vilket jag undrar om du verkligen förtått? Och ja jag har läst dina inlägg både en och två gånger!
Mitt inlägg var skrivet med en smula humor... men jag tycker faktiskt att vuxenvärlden är lite tråkig. Faktiskt!
Och jag skäms inte det minsta över att säga att jag INTE tycker det är jobbigt att ha två jätteaktiva barn. Som sagt, håller med om att alla inte kan och ska vara lika.
Egentligen har jag inte minsta lust att tjafsa om det här mer, eftersom det ofta blir så mycket missförstånd när man skriver inlägg. Man hör ju inte eller ser på personen när den skämtar, är ironisk etc. Och jag är en person som småskämtar hela tiden, vilket tyvärr blir lite konstigt i den här formen, funkar liksom bättre IRL. Så för min del tror jag att jag förstår hur du menar och känner och avslutar gärna diskussionen här! Hoppas det är ok för dig?!

[eliselinda]

Ja, jag håller med dig fullständigt.
Skriver verkligen under på att vuxenvärlden är tråkig, många gånger.
Avslutar också gärna diskussionen.

8)
Linda